Fru talman! Jag ber att få tacka för statsministerns
redogörelse. Jag vill först göra ett påpekande.
Borgerliga regeringar i Västeuropa har lägre ar-
betslöshet än socialdemokratiska. Jag vill erinra om
att Göran Perssons partivän Gonzales i Spanien förde
upp arbetslösheten till nästan 25 %. Under Mitte-
randregeringen ökade arbetslösheten mycket starkt.
Man kan räkna med att borgerliga regeringar hade
ungefär hälften så hög arbetslöshet som socialdemo-
kratiska. Det var ett påpekande.
Jag har två frågor. Jag tycker att statsministern vil-
seleder litet grand när han säger att det som nu skett
är så nytt. EU har ju givit rekommendationer om hur
medlemsländerna bör bekämpa arbetslösheten långt
innan Sverige blev medlem. Två av de s.k. Essen-
punkterna har den socialdemokratiska regeringen
konsekvent vägrat att tillämpa i Sverige. Det har rört
sig om skatterna, som har diskuterats, och det har rört
sig om en flexiblare arbetsmarknad.
Hur skall vi kunna tro att den svenska regeringen
nu bryr sig om EU:s rekommendationer, när man har
struntat i dem under de gångna tre åren? Jag har svårt
att förstå hur vi skall kunna lita på att regeringen nu
byter fot och plötsligt bryr sig om vad EU säger när
man inte har gjort det förr.
Den andra frågan gäller synsättet, som jag blir
mycket häpen över. Skulle det vara en statsfinansiell
belastning att minska arbetslösheten? Hela statsminis-
terns resonemang går ut på att man inte kan minska
arbetslösheten därför att det kostar pengar. Själva
poängen med att minska arbetslösheten är ju att det är
statsfinansiellt fördelaktigt. Man flyttar människor
från arbetslösheten och alla dess sociala konsekven-
ser, som kostar pengar för staten, och gör dem till
skattebetalare.
I dag har vi i Sverige kanske 3-4 % högre arbets-
löshet än vad vi skulle ha haft med en borgerlig rege-
ring. Det kostar statskassan mycket pengar. Är det
verkligen statsministerns mening att åtgärder för att
sänka arbetslösheten är en statsfinansiell belastning?
Är det socialdemokratins synsätt?