Herr talman! Självfallet måste vi utgå från det be-
sked som väljarna har givit i valet. Därmed måste den
socialdemokratiska politiken vara huvudlinjen. Det är
riktigt att vi har träffat uppgörelser med Vänsterpar-
tiet, och det är riktigt att vi har träffat uppgörelser
med Miljöpartiet. Vi har faktiskt på senare tid träffat
en rad uppgörelser över blockgränsen, med Center-
partiet. Vi är också intresserade av att träffa uppgörel-
ser med andra partier som vill föra en saklig politik.
Jag har nog upplevt att Folkpartiet har velat slicka
såren efter valnederlaget och inte velat gå in i kon-
struktiva resonemang. Vill Folkpartiet göra det, i
pensionsfrågan, i energipolitiken osv., tycker jag att
det är bra. Vi kan t.o.m. tänka oss att träffa uppgörel-
ser i sakfrågor med Moderaterna. Det gjorde jag
1988-1991, och det kan vi tänka oss i fortsättningen.
Jag vill, herr talman, bara tillägga en sak. I den
riktiga ekonomin går det faktiskt bra för svensk eko-
nomi. Det visade Konjunkturinstitutet i går. Det går
bättre än vad som förutsågs i de prognoser regeringen
lade fram i januari. Det gäller bytesbalansen, där
överskottet ökar enormt snabbt. Det gäller i fråga om
underskottet i statsbudgeten, där vi från ett underskott
om 13-14 % för något år sedan nu enligt Konjunktur-
institutet kommer ned till 5,5 % år 1996.
Vi har nu också en ökningstakt, beräknad av
Konjunkturinstitutet, för industriinvesteringarna om
35 % detta år och för nästa år om 25 %. Problemet är,
som Lars Leijonberg mycket riktigt påpekar, att vi har
en motsatt reaktion i den finansiella marknaden, med
höga räntor och med en alldeles för svag, undervärde-
rad krona. Men i längden är det naturligtvis helt avgö-
rande vilken utveckling vi har i den riktiga ekonomin,
och det är därför som vi ändå kan känna en trygghet i
att vi skall klara den här krisen.