Fru talman! Tack för de vänliga inledande orden.
Jag kan inte tillämpa samma taktik som den som gäll-
de Anders Svärd. Då missar jag nämligen möjligheten
att få utbyta några tankar om det som vi talar om.
Försvarsministern överraskade mig kanske litet
med att tala om anpassningen. Det förde vi ju på tal
härom kvällen. Han talade nu om att den är ett dyna-
miskt instrument i det skede som man ser framför sig.
Var attan ligger dynamiken i att vänta med någonting
till dess att det brinner i knutarna? Det är väl ändå
inte särskilt dynamiskt. Vi måste nog bli överens,
försvarsministern, om att anpassningen kan vara ett
instrument i den rådande situationen att hala sig fram
med - men dynamik är det sannerligen inte. Med mitt
synsätt är detta ett risktagande. Skall jag vara mycket
vänlig kan jag säga att det möjligen är ett risktagande
under kontrollerade former. Bättre är det inte!
Försvarsministern säger vidare att han och hög-
kvarteret, om jag minns rätt, arbetar på en plan för att
få grepp om hur anpassningen skall komma att funge-
ra, hur vi skall kunna använda den och hur den skall
sättas in så att den verkligen fungerar när den behövs.
Det är ju bra. Men hur oändligt mycket bättre skulle
det inte ha varit om vi hade haft en plan för hur det
hela skall fungera innan vi tar detta förnäma instru-
ment i bruk!
Med hänsyn till de frågor jag ställde häromdagen
inser jag att jag kanske inte kan få mer svar på det här
än så. Jag är ändå tacksam.
Möjligen skulle jag kunna be försvarsministern
återkomma till hur det ligger till med att man inte
övar med det nya förnäma materiel man har. Det var
en fråga jag ställde mot slutet av mitt anförande.
Återkommer försvarsministern till detta vore jag
mycket tacksam.