Fru talman! Jag kan med betydande uppriktighet
säga tack för det här inlägget. Det rymmer mycket av
förståelse för de något kritiska synpunkter som kom-
mer fram från bl.a. Moderata samlingspartiet. Det
tyder på att vi ändå inte pekar alldeles rakt ut i luften,
utan att det faktiskt är på det sättet som vi har sagt.
För att travestera ett gammalt och kanske slitet ut-
tryck kan man säga: en sådan materielförnyelse till
och vi är totalt förlorade. Kan vi inte öva vare sig de
värnpliktiga eller officerskåren på förbandsövningar
är faktiskt väldigt litet vunnet med den materiella
förnyelsen. Låt oss, försvarsministern, försöka komma
fram till en sådan balans i den krympande organisa-
tion vi har så att detta också kan fullföljas.
Jag har också en mycket kort fråga. Det har inte
nått mig - men det beror säkert på mig själv - hur
försvarsministern finansierar de där tillkommande
pengarna för minröjarfolket, som det fattades beslut
om häromdagen. Jag har hört Perssonpengar, Mes-
singpengar och många andra konstiga pengar ramla ut
under åren. Hur skulle det vara om försvarsministern
så här i slutet av perioden krönte sin krona med litet
von Sydowpengar - låt vara i denna futtiga form? Det
skulle ändå tyda på att den som fattar beslutet om den
större pengen också säger att han tar ansvar för det
hela. Vi skulle inte behöva krympa utbildningen med
någon dag eller vecka i fortsättningen för att betala
det som är rimligt för de här människorna.
Avslutningsvis borde det vara möjligt att vi i varje
fall avseende de nordiska länderna när vi är ute ge-
mensamt i allt väsentligt har så lika ersättning till våra
soldater - både officerare och värnpliktiga - som
möjligt. Den jämförelsen skall inte kunna göras och
användas mot oss. Det skall inte vara trubbel innan vi
kommer i väg.
Fru talman! Jag är medveten om att jag drog över
tiden. Jag förstår att tillgivenheten för den här sista
minuten är skänkt den gamle. För nu är det slut!