Det nya pensionssystemet

Fru talman! Gärna medalj, men först en rejäl pen-

sion!

Jag tänkte faktiskt läsa några dikter.

Nils Ferlin:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,

du barfotabarn i livet.

Så sitter du åter på handlarns trapp

och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,

var det väl eller illa skrivet?

Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,

du barfotabarn i livet.

Vad har barn med det här att göra? Jo, det är när

man är barn och när man är gammal som man är mest

beroende av stöd från samhället.

Pär Lagerkvist:

Det kom ett brev om sommarsäd,

om vinbärsbuskar, körsbärsträd,

ett brev ifrån min gamla mor

med skrift så darrhänt stor.

Ord intill ord stod klöveräng

och mogen råg och blomstersäng,

och Han som över allting rår

från år till år.

Där låg i solen gård vid gård

inunder Herrens trygga vård,

och klara klockor ringde fred

till jorden ned.

Där var en lukt av trädgårdsgång

och av lavendel, aftonsång,

och söndagsfriden då hon skrev

till mig sitt brev.

Det hade hastat natt och dag,

utan att vila, för att jag

långt borta skulle veta det

som är från evighet.

Så här litet grand idylliserat tänker många sig ål-

derdomen. Vacker, nostalgisk och kärleksfull. Men

för att med en annan diktares ögon ge en annan bild

skall jag läsa några strofer ur Dan Anderssons En

gamling.

Och min ende son han vart bonde,

och tog kvinna han liksom jag,

hon regerade mest som den onde,

och drev drängar med hugg och slag.

Och åt mäj, som var gammal och styvbent,

sa han aldrig ett hugnesamt ord,

fast jag timrat de hus han fått äga,

fast jag röjt varje tum av hans jord.

- - -

Och en dag stod en kärra på backen,

med en hösäck och bräde för två,

och för kärran stod tjuguårs Blacken,

och hans man var som aska grå.

Och jag tänkte, jag kan väl fråga,

vart färden gäller så dags,

men jag ville ändå inte våga -

att tiga är bäst till lags,

och jag teg och jag frågade icke,

och jag åt min välling i vrån,

och jag hörde på hela timmen

ej ett ord av min ende son.

Vi stannade här. Jag är gammal,

jag orkar ej tala mer,

jag är liknöjd hur dagarna vandra,

och hur solen går upp och ner.

Men gott är vid fattighusborden

få ha som en orubblig tröst:

här är närmare djupa jorden

och den fattiga skördens höst.

Den tiden vill vi inte ha tillbaka, beroendet av en

familj som kanske inte ställer upp. En pension som

ger en viss valfrihet är det vi vill ha.

Som jag sade förut är de mest utsatta åldrarna i en

människas liv barndomen och ålderdomen. Vi ser att

de som förlorat mest under 90-talet är barnfamiljer,

även de med två samboende föräldrar. Konsument-

verket har kommit med en undersökning, men de har

inte tagit upp dem med låga inkomster eller lågpen-

sionärerna, som hör till samma förlorare. De som har

varit svagast har förlorat mest.

En orsak till nedskärningarna var budgetunder-

skottet. Men att det skulle drabba de svagaste grup-

perna mest borde man ha kunnat förutse när det pla-

nerades. I mitt utskott, socialförsäkringsutskottet, har

vi upprepade gånger krävt att få konsekvensanalyser

av vad olika reformer skulle innebära. Men försöken

har hela tiden gjorts i full skala, med hela svenska

folket som försöksgrupp.

340 förändringar i socialförsäkringssystemen un-

der 90-talet har tangerat och förstärkt varandras på-

verkan och ibland fått orimliga följder.

Sänkning av basbeloppet, höjningar av avgifter i

hemvården, sjukvård och mediciner har alla drabbat

samma grupper och förstärkt sänkningen av de drab-

bades levnadsstandard.

Sänkningen av barnbidrag och flerbarnsbidrag,

bostadsbidrag, höjning av avgifter sammaledes, bara

för att ta några exempel.

Lågpensionärerna är fattiga och har inte en god-

tagbar levnadsstandard. Vid sjukvård, tand-

vårdsproblem och särskilt boende har de i vissa kom-

muner knappt fickpengar kvar för personliga utgifter.

Förslaget till en reformerad ålderspension är en

dålig politisk kompromiss, som inte uppfyller de mål

de deltagande partierna själva ställt upp för reformen.

Det är dessutom tekniskt alltför komplicerat, medför

en dyrbar administration och är svårförståeligt för

medborgarna. Miljöpartiet avvisar därför förslaget. Vi

föreslår i stället att ett nytt förslag utarbetas som byg-

ger på principen om en grundtrygghet, lika för alla. I

andra hand, om det förslaget faller, vilket jag anar,

föreslår vi att förslaget återförvisas till regeringen för

komplettering på flera punkter.

Ett viktigt motiv för reformen har varit att stimule-

ra arbetsviljan genom ett mer försäkringsmässigt

system med "raka rör" mellan intjänande och pension.

Samtidigt skall grundtryggheten förstärkas något. Vi

visar i motionen att det finns en grundläggande kon-

flikt mellan de målen, som svårligen kan förenas på

ett bra sätt i ett och samma system. En nyckelfråga

härvidlag gäller om det är realistiskt att, som förut-

sätts i propositionen, räkna med att garantipensionen

endast skall prisindexeras medan den inkomstgrunda-

de pensionen skall följa inkomstutvecklingen. All

historisk erfarenhet visar att vad som betraktas som en

grundstandard för pensionärer alltid har anpassats till

den allmänna inkomstnivån i samhället.

Med den förutsättningen innebär det föreslagna

systemet mycket stora marginaleffekter, där den in-

komstgrundade pensionen blir av mycket begränsat

värde för en stor del av de pensionsberättigade. Vi

visar exempel där den som arbetat i 40 år med en så

pass hög lön som 21 000 kr i månaden bara får

1 300 kr mer att leva av som pensionär jämfört med

den som inte tjänat in någon pensionsrätt alls. Vid en

inkomst på ca 18 000 kr per månad blir utfallet som

garantipensionen med hyresbidrag. Det är en grund-

läggande svaghet att dessa marginaleffekter belyses så

dåligt eller - när det gäller bostadstilläggens inverkan

- inte alls.

Ett viktigt motiv till att göra pensionssystemet mer

försäkringsmässigt har varit att det skall stimulera en

ökad arbetsvilja. Det skall vara "raka rör". När syste-

met blir mer försäkringsmässigt kommer också avgif-

terna till systemet, enligt de politiska avsiktsförkla-

ringarna, att mer kunna ses som verkliga avgifter och

inte som skatter.

Resultatet har i verkligheten blivit det rakt motsat-

ta. Den som arbetat i 40 år med en så pass hög lön

som 21 000 kr får inte mer än 1 300 kr mer i månaden

än den som inte har tjänat in någon pensionsrätt alls.

Den faktiska ersättningsnivån kan komma att vari-

era kraftigt beroende på antalet intjänandeår, när

pensionsuttaget startar och hur medellivslängden

utvecklar sig.

Dessutom har vår minister i TV sagt att det är

18,5 % av livsinkomsten. Det stämmer ju inte. Det är

litet drygt 18,5 % av litet över 90 %, och det blir en

väldig skillnad i pensionsutfallet.

Av den inkomstgrundade pensionen i exemplet får

21 000-inkomsttagaren någon verklig glädje av bara

12 %. Resten, 88 %, försvinner i avtrappad garanti-

pension och bostadstillägg samt i skatt. Sannolikt

kommer 60-70 % av pensionärerna i det nya pen-

sionssystemet att få sin pension i huvudsak bestämd

av nivån på garantipensionen och bostadstillägget.

Det gäller i första hand de ensamstående pensionärer-

na, för det är lättare att beräkna för dem.

Millimeterrättvisa är en bra tanke men den funge-

rar inte i praktiken. Konstruktörerna av den nya in-

komstpensionen har lagt ned ett stort arbete för att

göra den så rättvis som möjligt. Förutom faktiskt

intjänade inkomster skall också s.k. pensionsbelopp

beräknas för den tid man varit barnledig, studerat eller

deltagit i plikttjänstgöring. Det är inte klart än.

Bo Könberg, en av huvudaktörerna i det nya pen-

sionssystemet har i ett herostratiskt yttrande i TV sagt

att systemet går att förklara på 45 sekunder, eller

kanske var det en minut. Om denna utsaga är repre-

sentativ för Genomförandegruppens medlemmar blir

man litet skrämd. För aldrig någonsin har ett så

komplicerat system lagts på riksdagens bord. Skall vi

räkna med att kanske högst 1 000 personer i detta

land begriper det i alla dess vindlande och labyrintis-

ka detaljer? Hur många av riksdagens ledamöter kan

med gott samvete säga att de läst och förstått alla de

tusentals sidor som hittills producerats?

Det är inte bara så att komplexiteten i det nya

systemet har förringats. Maj-Inger Klingvall har där-

till gjort sitt bästa att försköna de utfall kommande

pensionärer kan räkna med i jämförelse med det nuva-

rande systemet. Delvis har detta skett med hjälp av

orealistiska exempel på livskarriärer och en viss ma-

nipulering av reglerna för beräkningen av ATP. Det

har då varit välgörande att läsa den mera realistiska

analys som bl.a. funnits i nr 15 av tidskriften Från

Riksdag & Departement.

Jag skall nämna några grundläggande invändning-

ar mot det nya systemet. Den fruktansvärda komplexi-

teten medför dessutom en kanske ännu oanad admi-

nistrativ byråkratisering. Det hade varit lätt att modi-

fiera det nuvarande systemet dels genom att ändra

15/30-regeln till exempelvis 20/40-regel, införa en

följsamhetsindexering samt lägga till det positiva

inslag i det nya systemet som pensionsrätt för vård av

barn innebär. Det är en tanke, inte vårt förslag.

Systemet är orättvist mot femtiotalisterna men

gynnar fyrtiotalisterna, bland vilka många av just

systemets tillskyndare finns. Jag tänker på den s.k.

garantiregel som tillåter hänsyn till ATP-poäng t.o.m.

år 1994. Det hade varit enkelt att förlänga denna

tidsgräns ytterligare ett antal år, kanske till år 2004

eller däromkring. Som det nu är kan man med skäl

tala om en retroaktiv lagstiftning till nackdel för

många femtiotalister. Inte så få av dem har säkerligen

inrättat sina liv i tron att gällande regler för ATP-

poäng skulle hedras för deras del.

Det nya systemet missgynnar vidare dem som

lämnar sitt yrke tidigt. Ett exempel är balettens dansa-

re och ministerns förslag om omskolning. Det känns

inte bra - jag hörde det i morse.

Från början utlovades att inkomsttagarna skulle

kompenseras lönemässigt för avgiften till pensionssys-

temet. Så har inte skett. Löntagarna är dessutom förlo-

rare genom att den pensionsgrundande inkomsten

beräknas minus pensionsavgiften, som jag nyss

nämnde.

Systemet med arvsvinster kan antas missgynna

stora delar av LO-kollektivet. Premiereservssystemet

gynnar dem som har kunskaper om kapitalmarknaden

eller har råd att köpa sådana tjänster. Varför skall vi

spela på börsen? Det kan man göra själv. I så fall

borde man sänka det med någon procent, och sedan

får man planera sina inkomster.

Möjligheten att ta ut sin premiepension på fem

eller tio år har slopats. Som LO-tidningen mycket

riktigt påpekar missgynnar detta arbetare eftersom

dessa genomsnittligt dör tidigare än andra yrkesgrup-

per.

Det nya systemet binder människor med näsan

mot kvarnstenen. Vad återstår av det utrymme det

nuvarande systemet ger dem som vill ägna några år åt

att se sig om i världen, arbeta ideellt i tredje världen

eller odla konstnärliga talanger?

Så till sist några ord om garantipensionen.

Den oreducerade garantipensionen innebär att en

ny klasskillnad införs i Sverige. Skillnaden efter skatt

kan bli avsevärd. Den som bor i t.ex. Täby får ca

5 000 kr mer om året än den som bor i exempelvis

Gullspång. Man har räknat med 33,50 kr i skatt, men

det stämmer inte. Åtminstone 36 kommuner har 34

eller mer, och de missgynnas.

De oreducerade pensionen kan vidare innebära en

real försämring i jämförelse med dagens system av

folkpension och pensionsstillskott. Med dagens kom-

munala skattesatser skulle detta gälla i inte mindre än

36 av landets kommuner. Om någon tvivlar på detta

är det bara att titta på den kommunala skattelistan.

Man har räknat med en kommunalskatt på 33,50, men

som jag sade har 36 kommuner 34 eller mer. Social-

demokraterna och de fyra andra partierna spär i san-

ning på den sociala skiktningen i vårt land.

Sammanfattningsvis: Möjligheten till pensionsrätt

för vård av barn är ett positivt inslag i det nya pen-

sionssystemet. I övrigt ser vi inga avgörande vinster.

En modifiering och följsamhetsindexering av det

nuvarande systemet hade man också kunnat tänka sig.

Dessutom kommer år av arbetslöshet att drabba hårt,

och de som inte orkar arbeta fram till 64 drabbas

också. Som Ulla Hoffmann nämnde pågår nu nio

utredningar. Ändå har man inte räknat med alla pro-

blem. Frågan om förtidspensioner är också olöst.

Samhället skall garantera en ekonomisk bastrygg-

het när människor inte kan försörja sig själva. Där-

emot är det inte samhällets uppgift att garantera att

alla kan behålla den högre levnadsstandard de tidigare

erhållit. Det här systemet har närmat sig vårt förslag

om grundtrygghet eftersom största delen av männi-

skor kommer att hamna där eller lägre än vår grund-

trygghet på bara garantipensionen - vår grundtrygghet

är högre. Det är så krångligt att nå dit. I stället för att

alla har en gemensam grundtrygghet säger vi att man

skall ha det man tjänat in. De människor som tjänar så

bra att de kan få en högre pension har också möjlighet

att spara under sin livstid i fonder eller vad de vill, i

pensionsförsäkring eller bank. Därför tycker vi att det

skulle vara en solidarisk lösning att göra på det sätt

som vi föreslår. Marianne Samuelsson kommer att

tala om vårt förslag litet senare.

Grundskyddet blir billigare på sikt. För ålder-

spensionen medför vårt förslag om en grundtrygghet

lika för alla på sikt betydande kostnadsbesparingar.

En mycket grov överslagsberäkning visar att de

totala årliga nettokostnaderna kommer att ligga om-

kring 25 miljarder lägre än med det reformerade pen-

sionssystemet vid den tidpunkt då nuvarande ATP-

system till största delen har fasats ut, dvs. om ca 25

år. Fram till dess ökar kostnadsskillnaderna mellan

det nya pensionssystemet och Miljöpartiets grund-

skyddsmodell successivt.

Jag är verkligen mycket besviken på att det här

systemet, som skulle vara så rättvist och ge krona för

krona, inte alls gör det. Dessutom är inte tanken så

solidarisk som ATP-systemet var. Dessutom har vi

fått en väldigt kort tid på oss att debattera ämnet. Jag

har försökt skära ned mitt anförande, och nu ser jag

att jag har tid över. Vi borde ha fått en mycket längre

debattid för detta. Debatten avbryts för votering, och

frågan blev inte prioriterad för att tas upp på förmid-

dagen. Jag känner det som att man skall ta det här

med vänster hand. Fler och fler beslut tas i slutna rum

i dag, för att inte tala om de som fattas nere i EU-

parlamentet. Det ger ett odemokratiskt system. Jag

tänker på den situation då socialdemokraterna ansökte

om EU-medlemskap. Pang, och så gjorde vi det. Det

här gick intet till på det viset, det är längre förberett.

Men allmänheten har inte fått veta någonting om

detta, ingen. Vi visste inte heller någonting. Vi fick

mycket dålig information. Vi hade under dessa år fem

års tid ingen aning om vad det här skulle innehålla!

De egenavgifter som blivit allt högre de senaste

åren har flera nackdelar. En av dem är att avdragen

vid den kommunala taxeringen urgröper kommuner-

nas skatteunderlag - t.ex. i min hemkommun Bor-

länge som är en medelstor stad ca 49 miljoner - och

tvingar till ytterligare nedskärningar som i sin tur

leder till ökad arbetslöshet och nya kostnader för

staten. Avdragen gynnar också höginkomsttagare mer

än låginkomsttagare eftersom de har högre marginal-

skatt.

En annan effekt av den växling till egenavgifter

som nu föreslås permanentas i det nya pensionssyste-

met är att de som har inkomster över taket på 7,5

basbelopp i allt högre grad slipper betala avgift för

den del av inkomsten som överstiger taket. Avgift

utgår nämligen inte över taket i egenavgifterna, vilket

de gör i arbetsgivaravgifterna. Vi anser att alla skall

vara med och betala solidariskt i proportion till hela

sin inkomst för de grundläggande trygghetssystemen

på samma sätt som man gör för t.ex. vård, omsorg och

utbildning.

Genom de ökade egenavgifterna minskar det soli-

dariska inslaget i finansieringen. Egenavgifterna bör

successivt avvecklas. Det kan göras på flera sätt. Det

kan delvis ske som ett led i en grön skatteväxling, där

skatten på arbete sänks, medan skatterna på förbruk-

ning av energi och naturresurser och på miljöutsläpp

höjs kraftigt. Inom ramen för en sådan skatteväxling

bör också arbetsgivaravgifterna sänkas för att kom-

pensera arbetsgivarna för ökade kostnader på naturre-

surser.

Miljöpartiet har också i annat sammanhang före-

slagit att egenavgifterna sänks i samband med en

allmän arbetstidsförkortning till 35 timmar per vecka

de närmaste åren. Den sänkningen finansieras genom

minskade kostnader för arbetslöshet när vi delar på

jobben.

Om det allmänna pensionssystemet begränsas till

ett grundskydd enligt vårt förslag bortfaller också

behovet av att bygga upp fonder till den s.k. premie-

reservsdelen i det nya pensionssystemet. Det betyder

att de 2,5 procentenheter i avgifter som skulle gå till

den fonduppbyggnaden inte behöver tas ut. Det behö-

ver inte betyda att det totala sparandet i samhället

minskar. I stället kommer troligen fler att vilja öka sitt

sparande i tilläggsförsäkringar. Om avgifterna till

premiereservssystemet bortfaller skapas ökat utrymme

för alla att betala premier till olika tillägsförsäkringar

om de så önskar.

Gärna medalj, men först en rejäl pension!