Det nya pensionssystemet

Fru talman! Jag representerade Vänsterpartiet i

pensionsarbetsgruppen, och jag reserverade mig mot

det förslag som pensionsarbetsgruppen lade fram.

Vänsterpartiets huvudkritik mot förslaget var bristen

på demokrati, bristen på konsekvensutredningar och -

där de gick att utläsa - konsekvenserna för medbor-

garna.

Anledningen till brådskan var att inte någon, var-

ken Socialdemokraterna eller de dåvarande regerings-

företrädarna, ville att pensionerna skulle bli en valfrå-

ga. Majoriteten vågade inte vänta eftersom överens-

kommelsen då kunde utsättas för ett tryck, dvs. det

tryck som väljarna kunde sätta på politikerna, och

komma att spricka. Samma tankar uttrycker också

statsrådet Klingvalls statssekreterare i en intervju i

Dagens Nyheter. Han säger att genom att redan nu

lägga fram ett förslag desarmeras frågan i valrörelsen.

Med tanke på att pensionsarbetsgruppen presente-

rade de riktlinjer som riksdagen sedan antog redan

våren 1994 och att genomförandegruppen sedan suttit

i ytterligare fyra år och utrett i största hemlighet, hade

det funnits tid för en rejäl remissomgång i stil med

den som var vid ATP-systemets införande.

Politikerna i de fem partierna har förbundit sig att

ömt vårda den pensionsöverenskommelse som blev

resultatet av pensionsarbetsgruppens arbete. De har

gjort det på bekostnad av att förankra pensionssyste-

met hos medborgarna, som är de som närmast kom-

mer att beröras av resultatet. Resultatet av överens-

kommelsen har blivit att de fem politiska partierna har

bundit upp sig så hårt i sina ställningstaganden att de

inte kunnat ta åt sig av den kritik och oro som funnits.

Hade förslaget till pensionssystem beretts i god de-

mokratisk ordning, där en folklig förankring hade

varit det primära, är jag övertygad om att systemet

hade sett annorlunda ut. Jag är därför övertygad om

att partierna i Genomförandegruppen gett demokratin

en allvarlig törn med sitt agerande.

Alla dimridåer, där man valt att endast tala om en

del av sanningen och förtigit andra delar, har lett till

att folk i dag inte har någon tilltro till samhälleliga

system. Skandia och SPP lät SIFO göra en undersök-

ning om vad människor tror om sin pension. Resulta-

tet visar att Genomförandegruppen lyckats bädda för

ett systemskifte. På frågan om man anser att man kan

lita på eller inte lita på att det svenska välfärdssamhäl-

let kommer att ge oss alla den pension vi har förvänt-

ningar på, ligger siffran på 2,2, dvs. en bra bit under

medelvärdet 3. Den högsta siffran var 5. Hela 59 %

tror att det individuella pensionssparandet kommer att

öka i betydelse.

Det nya pensionssystemet innebär ett ideologiskt

systemskifte. Vi går från ett stort offentligt sparande i

AP-fonderna till sparande i en premiereserv där peng-

arna placeras i olika privata kapitalinstitut. Vi går från

ett förmånsbaserat system till ett system där pensio-

nens storlek bl.a. blir beroende av hur mycket pengar

individen satt in i systemet, den s.k. livsinkomstprin-

cipen. Vi går framför allt från ett system där det varit

enkelt att förutse och planera inför pensionen till ett

system som är fullständigt ogenomträngligt och obe-

gripligt för den enskilda individen. Nivån på pensio-

nen kommer att vara beroende av hur många pensio-

närer det finns i samma åldersgrupp, hur bra eller

dåligt det går för löntagarna, tillväxtens storlek osv.

och dessutom hur pass skicklig man är som placerare.

En av de frågor som återstår att lösa är hur man

bäst skall tömma AP-fonderna. Regeringen säger i sin

proposition att AP-fonderna endast behöver ha ett

halvt års styrka, dvs. bara innehålla så mycket pengar

att man klarar av att betala ett halvt års pensioner.

Dräneringen av AP-fonderna för att i stället bygga

upp sparandet i den s.k. premiereserven innebär att vi

går från ett stort offentligt sparande till ett privat,

enskilt sparande i olika kapitalinstitut.

AP-fonderna kom till som en buffert i pensions-

systemet dels vad gäller sparandet, dels för att för-

hindra alltför snabba svängningar i avgiftsuttaget och

pensionsutbetalningarna. När ATP-systemet infördes

minskade sparandet i industrin och i stället placerades

pengarna i AP-fonderna, vilket förstås var en makt-

fråga i allra högsta grad. Det handlar nämligen om

vem som har makten över kapitalet. Genom AP-

fonderna är det samhället som styr investeringarna.

AP-fonderna har använts till uppbyggandet av väl-

färdssamhället. Vi hade t.ex. inte haft en så hög bo-

stadsstandard som vi har, om inte de samhälleligt

ägda AP-fonderna funnits.

I stället föreslår nu regeringen tillsammans med de

borgerliga partierna att pensionssparandet skall ske i

den s.k. premiereserven, där det kortsiktiga vinstin-

tresset kommer att råda, för att ge så hög avkastning

som möjligt. Löntagarnas pengar kommer att använ-

das av kapitalinstituten, kanske mot löntagarnas in-

tressen. Det är en gigantisk maktförskjutning som nu

sker från löntagarna till kapitalet. Och denna makt ger

nu Socialdemokraterna frivilligt ifrån sig.

Fru talman! Ett system som varit i bruk i mer än

30 år behöver reformeras och anpassas till rådande

samhällsförhållanden. En bit in på 2000-talet kommer

det nuvarande ATP-systemet att stå inför kostnads-

mässiga och finansieringsmässiga problem genom att

det inte är följsamt till samhällsekonomin. Det utsätts

för demografiska påfrestningar bl.a. genom att me-

dellivslängden stadigt ökar, vilket i sig är positivt.

Den ökade medellivslängden tillsammans med hög

arbetslöshet leder till att det blir allt färre som skall

försörja allt fler.

Hur man förändrar i ATP-systemet handlar dock

om ideologi. Det viktigaste för ett pensionssystem -

oavsett om det är ett ATP-system eller det nu förelig-

gande förslaget - är därför att bekämpa arbetslöshe-

ten. Visserligen är socialförsäkringarna pensions-

grundande, men den som inte kvalificerar sig till t.ex.

a-kassan eller sjukförsäkringen drabbas extra hårt av

det nya pensionssystemet. Detta gäller i allra högsta

grad de unga.

Statsrådets påstående i dag att regeringen skapat

ett system för de unga måste ur den aspekten kännas

som ett slag i ansiktet på alla arbetslösa unga männi-

skor. Hanna Zetterberg kommer i sitt anförande att

tala om generationsaspekten.

Den viktigaste förutsättningen för ett robust och

stabilt system är att pensionerna anpassas till sam-

hällsekonomin. Detta var självklart något som borde

ha utretts innan de fem partierna föreslog alla dessa

ideologiska förändringar. Dagens pensionssystem är

enkelt och lättförståeligt, det är starkt omfördelande

och det är solidariskt genom att det betalas genom

skatter och arbetsgivaravgifter. Det är administrativt

enkelt med låga administrationskostnader. Det är ett

kollektivt system som riktar sig till individen, och det

ger en bra pension till de flesta yrkesarbetande. Med

den vetskapen har den enskilda människan kunnat

leva sitt förvärvsaktiva liv i valfrihet. Det är den val-

friheten Vänsterpartiet vill slå vakt om. Vänsterparti-

ets förslag till reformerad ATP tar därför sin utgångs-

punkt i nuvarande.

Vi förespråkar ett system som finansieras via

skatter och arbetsgivaravgifter. Vi vill omvandla

egenavgifterna till en allmän statsskatt. Marie Eng-

ström kommer i sitt anförande att tala om finansie-

ringen. Pensionsutbetalningarna skall vara följsam-

hetsindexerade, dvs. anpassas till samhällsekonomin.

Vi säger nej till premiereserv och föreslår att alla

avgifter går till fördelningssystemet. Vi vill ha en

beskattad garantipension på samma nivå som rege-

ringen. Alice Åström kommer i sitt anförande att tala

om garantipensionen. Vi vill ersätta den nuvarande

15/30-regeln med en 20/30-regel, vilket innebär att vi

utökar antalet år som ligger till grund för nivån på

pensionen. Om man inte utökar antalet pensionsgrun-

dande år blir det inte nödvändigt med kompensation

för barnår, studier eller plikttjänstgöring, eftersom det

i vårt system liksom i nuvarande ATP-system finns

utrymme för det, vilket innebär en lättnad för stats-

budgeten.

Vänsterpartiet anser att människor skall kunna le-

va ett rikt liv efter pensionen. Därför är det viktigt

med ett pensionssystem som inte genom sin konstruk-

tion tvingar människor med förslitande arbetsuppgif-

ter och låg lön att ytterligare pressa sig för att uppnå

en pension som det går att leva på. Det handlar om att

ge LO-medlemmen, både den manlige metallarbetaren

och den kvinnliga kommunalarbetaren, frihet att leva

ett förhållandevis aktivt liv efter pensionen. Eftersom

vårt alternativ innebär 30 intjänandeår i stället för

regeringens livslånga intjänande omfördelar vårt

system mellan klasserna och mellan kvinnor och män.

Fru talman! I regeringens jämställdhetsdirektiv

står: "De förslag som läggs fram av kommittéer och

särskilda utredare skall alltid föregås av en analys och

innehålla en redovisning av hur förslagen kan förvän-

tas påverka, direkt eller indirekt, kvinnors respektive

mäns villkor och därmed förutsättningarna för jäm-

ställdhet mellan könen." Direktivet är glasklart vad

gäller granskning ur ett jämställdhetsperspektiv.

Nuvarande pensionssystem är omfördelande ge-

nom att det så att säga tar från män och ger till kvin-

nor. Den granskning ur ett jämställdhetsperspektiv

som pensionsarbetsgruppen lät göra visade också att

nuvarande pensionssystem är gynnsamt för kvinnor

som grupp. Genomförandegruppen förnekade länge

detta avsnitt i Ann-Charlotte Ståhlbergs utredning och

hävdade att ATP-systemet var dåligt för kvinnor. Vi å

vår sida hävdade att det inte går att lyfta ut endast

ATP-delen utan att man måste titta på hela systemets

omfördelande karaktär, dvs. folkpension och ATP.

Det är därför med tillfredsställelse jag nu noterar

att regeringen i propositionen skriver: "Den samman-

tagna effekten av ATP och folkpension (inklusive

pensionstillskott) gynnar enligt Ståhlbergs studie

(1994) snarare kvinnorna som grupp." Detta hade

dock genomförandegruppen kunnat läsa sig till redan

1994, och den stora frågan för mig är hur genomfö-

randegruppens tidigare påstående påverkat t.ex.

Kommunalarbetarförbundet i dess ställningstagande.

I det ursprungliga förslaget som lades fram av

pensionsarbetsgruppen fanns många förslag som

skulle drabba kvinnors pensioner negativt, t.ex. för-

delningen av arvsvinster och delningstal. Vänsterpar-

tiets kvinnopolitiska utskott var i sitt remissvar starkt

kritiskt mot båda dessa förslag. Jag som ordförande

för utskottet gläder mig förstås särskilt åt att regering-

en tagit till sig Vänsterpartiets kritik och gör delnings-

talet lika för kvinnor och män och fördelar arvsvins-

terna lika mellan könen.

Vi var även starkt kritiska till det förslag om delad

pensionsrätt som lades fram av pensionsarbetsgrup-

pen och som riksdagen sedan beslutade om. Om en

kvinna gav sin man en pensionskrona skulle han får

1:20, men om kvinnan fick en krona av sin man skulle

den kronan helt plötsligt bara bli värd 80 öre. Vi har

hävdat att det finns andra faktorer än kön som avgör

livslängden. Vi har också hävdat att förslaget är i strid

med EG:s likabehandlingsdirektiv. Regeringen har

tagit till sig även den kritiken, och med användande

av Vänsterpartiets argument föreslår man att beräk-

ningarna skall vara lika för kvinnor och män, dvs. en

krona är alltid en krona oavsett om det är en kvinna

eller en man som ger bort den.

Jag hade dock önskat att regeringen - innan man

lade fram propositionen - hade granskat hela förslaget

ur ett jämställdhetsperspektiv. Ett förslag som slår

direkt mot kvinnor är det sätt som regeringen föreslår

att kompensationen för folkpensionens basbelopp

skall beräknas på. Regeringen föreslår att endast de år

den försäkrade haft ATP-poäng skall folkpensionens

basbelopp läggas till beräkningsgrunden. Detta kan

synas könsneutralt, men det är i själva verket köns-

blint. De kvinnor som är födda 1938 är i dag 60 år.

Det behövs inte mycket fantasi för att föreställa sig

hur många 0-år de har. Det var först på 70- och 80-

talen som kvinnor med full kraft trädde ut på arbets-

marknaden. Dessutom arbetade många kvinnor deltid

för att dryga ut hushållskassan.

Det förhöjda basbeloppet är i år 37 100 kr, dvs. en

månadsinkomst på ca 3 100 kr. Med en månadslön på

12 000 kr innebär det en kvartstid, dvs. 25 %. Hur

många kvinnor har under 50-, 60- och tidigt 70-tal

arbetat 25 % för att dryga ut hushållskassan och inte

kunnat jobba heltid därför att det inte fanns någon

barnomsorg? Jag behöver inte gå längre än till mig

själv. Mina 0-år beror just på detta. Beräkningar visar

att de kvinnor som har tio 0-år, vilket inte är ovanligt,

kommer att förlora ca 300 kr i pension varje månad.

Trots de förbättringar som gjorts anser jag fortfa-

rande att det nya pensionssystemet missgynnar kvin-

nor i förhållande till nuvarande system. Till förlusten

för folkpensionsbasbeloppet skall också läggas det

faktum att intjänandetiden ökas från 30 år till 40 år,

vilket med största sannolikhet kommer att drabba

kvinnor mer än män.

Fru talman! Genomförandegruppen har fått svi-

dande kritik de senaste dagarna i bl.a. Rapport. Där

lyfter man fram Riksskatteverkets beräkningar, som

baseras på en tillväxt på 1,5 % i stället för Genomfö-

randegruppens glädjekalkyler på 2 %. Riksskattever-

kets beräkningar visar att pensionen minskar med ca

2 000 kr i månaden för en person som tjänar

14 000 kr i månaden i förhållande till dagens pen-

sionssystem.

Vårdförbundet har räknat ut att dess medlemmar

får ca 1 000 kr lägre pension i månaden beroende på

att de är kvinnor och inte har samma arbetsmönster

som män.

När Från Riksdag & Departement gör egna uträk-

ningar visar det sig att pensionen blir cirka 15 % lägre

med det nya systemet, och man påpekar också att

regeringens beräkningar präglas av optimism. Rege-

ringen har räknat med 2 % reallöneökningar, medan

historien visar att reallönerna stigit med ca 0,5 % de

senaste 20 åren. Regeringen räknar också med en

BNP-utveckling på över 2 %. Tittar vi tillbaka ser vi

att BNP-utvecklingen har varit i genomsnitt 1,4 % de

senaste 20 åren. I nästa nummer av Från Riksdag &

Departement har en representant från Socialdeparte-

mentet ett genmäle där han säger att regeringen måste

räkna med dessa siffror för att man skall kunna göra

en jämförelse med ATP-systemet, som kräver en

lägsta tillväxtnivå på 2 %. Samma resonemang för

statsrådet Klingvall i TV. Men varför ägnar sig inte

regeringen åt att beräkna pensionsutfallet med det nya

systemet för olika verkliga människor i stället för

fiktiva beräkningar på fiktiva människor där allting

beskrivs i rosenrött?

Genomförandegruppen har bundit detta ris till sin

egen rygg genom att gå ut och lova att människor

skall få samma pension som med ATP-systemet.

Detta är dock omöjligt med tanke på anpassningen till

samhällsekonomin. Det verkar som om regeringen

och de borgerliga partierna inte accepterar den verk-

lighet vi lever i. För att verkligheten skall passa in på

pensionssystemet gör man därför om den.

Det nya systemet bygger på att man skall jobba

från 16 till 65 års ålder för att komma i närheten av

dagens pensionsnivåer. Vinnare, säger socialförsäk-

ringsministern, är de som jobbat länge med jämn

löneutveckling. Men vad gör en industriarbetare som

inte orkar jobba till 65 års ålder och vars genomsnitt-

liga pensionsålder är 57 år, eller kommunalarbetaren

som tvingas i pension vid 58 års ålder? De som tving-

as gå skall kompenseras, sade statsrådet Klingvall i

Rapport i går och hänvisade till ytterligare utredning-

ar.

Hur blir pensionen för alla dem som i dag står

utanför arbetsmarknaden eller alla dem som i dag

uppmuntras till att studera och inte vet på vilket sätt

deras studier skall bli pensionsgrundande? Hur skall

riksdagens ledamöter kunna ta ställning till ett så

ofärdigt förslag? Men framför allt: Hur skall de som

omfattas av systemet kunna ta ställning? Hur skall de

kunna planera för sin ålderdom?

Sanningen är den att det just nu pågår nio utred-

ningar som berör pensionsreformen. Till detta skall

läggas frågan om den s.k. avgiftsväxlingen, som ännu

inte är löst, och frågan om den s.k. bromsen och ga-

sen. Vänsterpartiet anser att dessa frågor inte längre

skall ägas av Genomförandegruppen. I och med beslu-

tet i dag måste därför ansvaret för pensionssystemet

överföras till riksdagen och ägas av riksdagens parti-

er. Vi kan inte ha en parlamentarisk demokrati där

inte alla partier får den information som är nödvändig

för en demokratisk handläggning. Hela riksdagen och

alla riksdagens partier måste tillåtas ta ansvar för de

frågor som åligger riksdagen att ta ansvar för. Genom-

förandegruppen tillsattes av regeringen och det är

därför också regeringens ansvar att upplösa den.

Vänsterpartiet anser att återstående frågor skall över-

lämnas till en parlamentariskt sammansatt grupp, där

samtliga partier är representerade.

TCO-tidningen skriver i ett av sina nummer: "Låt

oss hoppas att det är sista gången en så viktig fråga

överlämnas till en politisk grupp som binder sig så

hårt och som bara diskuterar inbördes. En beredning,

byggd på djup insikt i dagens arbetsliv och strävan att

förutse morgondagens, skulle gett ett hållbart pen-

sionssystem som passar det moderna Sverige."

Jag delar TCO-tidningens uppfattning och undrar

samtidigt hur debatten skulle sett ut här i kammaren i

dag om Vänsterpartiet bundit sig lika hårt politiskt

som partierna i Genomförandegruppen och inte hade

försökt att vara kvinnorörelsens, de fackliga organi-

sationernas, pensionärsförbundens och de vanliga

människornas öra in i riksdagen.

Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till reservation

1 under mom. 1 och 2, reservation 3 under mom. 5

samt reservation 4 under mom. 9. Jag står självklart

bakom alla våra reservationer, och med tanke på hur

jag har arbetat med just pensionssystemet skulle jag

förstås helst ha velat yrka bifall till alla våra 22 reser-

vationer. Men för att vinna kammarens gillande gör

jag inte det. Tack för ordet!