Det nya pensionssystemet

Herr talman! Så är vi då där! Om några timmar

kommer riksdagen att fatta besluten om den konkreta

utformningen av de nya pensionerna. Grunden för

dessa beslut är den fempartiöverenskommelse som

träffades i januari 1994. Den bekräftades i ett riks-

dagsbeslut för i dag exakt fyra år sedan. Bakom det

beslutet stod då alla riksdagspartier förutom Ny de-

mokrati och Vänsterpartiet. Dessa två partier hade

inte något gemensamt alternativ till den stora refor-

men.

Frihet och trygghet är två av de viktigaste målen

för en liberal politik. Vi politiker kan inte och bör inte

göra allt. Det vi kan göra är att ordna så goda spelreg-

ler som möjligt. Livet blir mindre otryggt om sjukvård

och skola står öppna för alla, oavsett inkomst. Det blir

också mindre otryggt om den naturliga oron för sjuk-

dom och arbetslöshet inte förstärks av oron för att

dessa olyckor dessutom skall innebära stora ekono-

miska försämringar. För att förhindra det har vi soci-

alförsäkringar. Den viktigaste av dem är ålderspen-

sionen.

Någon månad efter den borgerliga valsegern 1991

antog den nya regeringen mitt förslag till direktiv till

en arbetsgrupp med riksdagens dåvarande sju partier

med uppdrag att reformera det svenska pensionssys-

temet. På Luciadagen 1991 inleddes arbetet.

Våra mål med reformeringen var att göra pensio-

nerna stabilare, både genom regeländringar som gyn-

nade detta och genom att samla en så bred majoritet

som möjligt bakom reformen. I slutet på sommaren

1992 presenterade vi grundtankarna bakom en sådan

reform tillsammans med de andra partierna.

Fempartiöverenskommelsen i början 1994 innebar

att vi lyckades på båda områdena. Det nya pensions-

systemet blir oerhört mycket mer stabilt än det gamla,

och en mycket bred majoritet slöt upp bakom försla-

get.

Direktiven innebar mer konkret att sambandet

mellan avgifter och förmåner skulle stärkas. Därmed

skulle pensionsavgiften i stor utsträckning förlora sin

karaktär av skatt, och då skulle de s.k. skattekilarna

minskas. Vidare innebar direktiven en ökad betoning

av sparandet.

Herr talman! Det nya systemet för våra framtida

allmänna ålderspensioner kan sammanfattas på föl-

jande sätt:

- Livsinkomsten avgör pensionen, plus vissa för-

delningspolitiska inslag, framför allt barnåren.

- Inbetalda avgifter räknas upp med lönehöjningar-

na i landet.

- En väsentlig del av avgiften fonderas enligt den

enskildes val.

- En ny garantinivå ersätter folkpensionen, pen-

sionstillskotten och de särskilda skattereglerna för

pensionärerna.

- Löntagarna får årliga besked om hur deras pen-

sionsrättigheter utvecklas.

- Det blir mycket stor flexibilitet från 61 år och

uppåt.

- Det nya systemet införs successivt.

En väsentlig utgångspunkt har förstås varit att det

för nästan alla löntagare i vårt land också finns avtal-

spensioner på cirka tre procentenheter av löneutrym-

met.

Det är viktigt vad vi gör med pensionsreglerna.

Det är minst lika viktigt vad pensionsreglerna gör

med oss.

Det är rimligen så att om avgiften inte alls påver-

kar vår framtida pension blir vår vilja att ta och behål-

la ett vitt arbete annorlunda än om avgiften spelar stor

roll för vår framtida pension. Det är rimligen så att en

kapitalmarknad med någon eller några stora statligt

styrda fonder får en annorlunda effekt på vårt nä-

ringsliv än en kapitalmarknad med hundra eller kan-

ske tvåhundra decentraliserade fonder där miljoner

löntagare själva avgör var de vill satsa sina pengar.

Länge trodde pensionsexperter jorden runt att det

bara fanns två huvudtyper av pensionssystem. Dessa

var ofonderade system med i förväg bestämda förmå-

ner respektive fonderade system där avgifterna och

vad som hände med dem avgjorde pensionernas stor-

lek. De förra var för det mesta statliga och de senare

alltid privata.

Det nya svenska systemet har väckt betydande in-

ternationell uppmärksamhet. De två mest innovativa

dragen hittills är att det obligatoriska systemet också

innehåller en fonderad del och att den ofonderade

delen, det s.k. fördelningssystemet, görs avgiftsbe-

stämt i stället för förmånsbestämt. Det senare har

numera t.o.m. fått ett engelskt namn - Notional Defi-

ned Contribution eller NDC som de säger på interna-

tionella konferenser.

De länder i vår närhet som är tvingade att göra om

sina gamla pensionssystem - och jag tänker då på de

f.d. kommunistländerna - studerar förstås erfarenheter

och idéer från många olika länder nu innan de fattar

sina beslut. I några fall har den svenska pensionsre-

formen redan påverkat deras beslut. Jag tänker främst

på Lettlands beslut år 1995 och Polens i fjol. Men

flera andra länder är också intresserade av den nya

svenska modellen.

Herr talman! De två huvudprinciperna i den nya

modellen är livsinkomstprincipen och följsamhets-

principen.

Livsinkomstprincipen innebär att alla inbetalade

pensionsavgifter höjer pensionen. Från detta finns två

undantag - ett i botten och ett i toppen av inkomstska-

lan. Det förra rör garantipensionen. Det senare är en

beklaglig brist i överenskommelsen, nämligen att

pensionsavgift tas ut på inkomster över 7 ½ lönebas-

belopp trots att de inte ger någon pensionsrätt. Den

enda trösten är att detta undantag från försäkrings-

mässigheten innebär en halvering jämfört med det

som gäller i dag.

Bortsett från dessa två undantag kan alla som är

födda efter 1937 veta att deras pension blir högre om

pensionsavgiften betalas in. Det är en avsevärd skill-

nad mot dagens ATP-regler där den som yrkesarbetar

i mer än 40 år vet att mer än 10 års avgiftsinbetal-

ningar, motsvarande kanske ett par tre årslöner, inte

ger någon effekt på pensionen. Stimulansen till arbete,

och då till vitt arbete, ökar nu betydligt.

Ett av ATP-systemets största brister är den bris-

tande följsamheten till samhällsekonomin. Det är

denna som har gjort att skilda regeringar under 80-

och 90-talen ansett det nödvändigt att i dåliga tider

ingripa i systemet och genomföra försämringar. De

nya pensionerna kommer att räknas upp, eller i värsta

fall ned, med löneutvecklingen per individ i vårt land.

Pensionsberäkningarna görs inte bara följsamma

till löneutvecklingen utan också till förändringar i

medellivslängden. Om den ökar så sänks den nybevil-

jade årliga pensionen.

Dessutom pågår arbete med att komplettera dessa

bestämmelser med automatiskt verkande regler för en

s.k. broms respektive gas. Den s.k. bromsen skulle slå

till i extraordinära situationer, som exempelvis

mycket låga födelsetal under lång tid, mycket omfat-

tande utvandring eller en extremt snabb ökning av

medellivslängden. Om situationen därefter skulle

förbättras skulle den s.k. gasen få användas för att

höja pensionerna.

För att användningen av bromsen skall bli mycket

sällsynt krävs bl.a. att buffertfonden inte görs för

liten. Detta önskemål sätter gränser för hur stor över-

föringen från AP-fonden till statsbudgeten kan bli.

Denna fråga kommer ju att prövas det närmaste året.

Redan med den löneindexering och den följsamhet

till medellivslängden som ingick i 1994 års överens-

kommelse ökar stabiliteten i systemet kraftigt och det

blir, efter det stegvisa genomförandet, ett av världens

mest stabila. Skulle vi under det kommande året kun-

na komplettera reglerna med regler för bromsen torde

inget annat land i världen ha ett så stabilt pensionssys-

tem.

Stabiliteten i systemet innebär naturligtvis ingen

garanti för höga pensioner. Sådana kan bara garante-

ras genom arbete, sparande och god tillväxt. Men

stabiliteten och god information till de blivande pen-

sionärerna gör att ryckvisa och snabba försämringar

undviks och att den enskilde kan träffa rationella val.

Herr talman! Ett av de viktigaste inslagen i det nya

systemet är de individuella premiereserverna. De har

flera fördelar. Alla ägg läggs inte längre i samma

korg, eftersom uppräkningen inte bestäms bara av

lönetillväxten utan också av avkastningen på kontot.

Den historiska erfarenheten tyder entydigt på att pen-

sionerna kommer att bli avsevärt högre genom före-

komsten av premiereserven. Kapitalmarknaden blir

mer decentraliserad och därmed sannolikt mer effek-

tiv.

Förutom reglerna för den pension som tjänas in

genom vitt arbete finns i det nya systemet också en

garantipensionsnivå. Den ersätter det nuvarande sys-

temet med folkpension, pensionstillskott till dem som

inte har någon eller låg ATP och de särskilda skatte-

reglerna för pensionärer.

Den nuvarande folkpensionen är en grundpension

för alla. Den kommande garantipensionen kommer för

dem som behöver det att utgöra ett tillägg till den

intjänade pensionen och för de få som inte alls yrkes-

arbetat hela pensionen. Den nya garantipensionen är

till skillnad från övriga delar av det nya systemet

prisindexerad, dvs. den följer inflationen. Det innebär

att vid god tillväxt kommer omfattningen av den och

statens kostnad för den att minska, inte bara relativt

utan också i absoluta tal. Naturligtvis kan riksdagen

fatta beslut om att höja nivån, men det måste i så fall

betalas med vanliga skattemedel.

Alla pensionssystem är komplicerade; det gäller

såväl offentliga som privata. Informationen i ATP-

systemet är mycket bristfällig och sällan förekom-

mande. Det nya pensionssystemet kommer att innebä-

ra en påtaglig förbättring. Varje år kommer alla som

yrkesarbetat att få information om hur deras pensions-

rättigheter utvecklat sig. Möjligheterna att hemma vid

köksbordet fatta beslut som passar en själv och den

egna familjen ökar kraftigt.

Herr talman! Människor är olika. De har olika

önskemål och olika drömmar. Det är därför viktigt att

socialförsäkringen ålderspension ger utrymme för stor

valfrihet och flexibilitet. De nya reglerna gör det.

Pensionen kan på försäkringsmässiga villkor lyftas

fr.o.m. 61 års ålder. Uppräkningen av den årliga pen-

sionen har ingen övre åldersgräns. Pensionen kan

lyftas helt eller delvis. Uttagen kan avbrytas för att

återupptas senare.

Denna stora valfrihet gäller reglerna för uttag. I

vilken utsträckning den enskilde kan använda sig av

dem beror förstås mycket på reglerna på arbetsmark-

naden och situationen på arbetsmarknaden. Egenföre-

tagare och jordbrukare, som själva bestämmer när de

vill lämna yrkeslivet, har här en bättre situation än

löntagare, som i dag kan tvingas bort från arbetsplat-

sen bara för att de har fyllt 65 år. Fempartiöverens-

kommelsen från 1994 innehöll därför att denna ålder

för flertalet löntagare i två steg skulle höjas till den

ålder som nämns i lagen om anställningsskydd - 67

år.

Efter nya förhandlingar mellan de fem partierna

inför riksdagsbeslutet för fyra år sedan överenskoms

att arbetsmarknadens organisationer skulle ges möj-

lighet att ta bort de inskränkningar de har gjort i be-

stämmelserna om 67 år i lagen om anställningsskydd.

Så har icke skett under de fyra år som gått sedan riks-

dagsbeslutet. Det blir därför med all sannolikhet nöd-

vändigt med den lagstiftning som den ursprungliga

överenskommelsen innehöll.

Det vore också önskvärt att det på fler arbetsplat-

ser blev möjligt för äldre arbetskraft att arbeta kortare

tid än heltid. Många skulle kanske hellre än att arbeta

heltid till 65 års ålder och sedan sluta helt och hållet

vilja arbeta exempelvis halvtid mellan 63 och 67 års

ålder. Pensionen blir ungefär densamma i de två fal-

len.

En av de svåraste frågorna vid reformering eller

byte av pensionssystem är förstås själva övergången.

Pensionsarbetsgruppen valde en mjuk övergång. De

som är födda före 1938 berörs enbart till den del som

rör garantipensionen och indexeringen av pensioner-

na. De som är födda efter 1953 får sin pension i dess

helhet efter de nya reglerna. Premiepension för hela

yrkeslivet får den som började arbeta i mitten av 90-

talet och då förmodligen är född i slutet av 60-talet

eller början av 70-talet.

En av de största orättvisorna i dagens pensionssys-

tem uppträder i samband med skilsmässor efter många

års äktenskap där man och hustru tjänat in väldigt

olika pensionsrättigheter. I normalfallet tar var och en

med sig sin offentliga pension, sin avtalspension och i

förekommande fall den privata pensionsförsäkringen.

Pensionsöverenskommelsen innebär på denna punkt

flera förbättringar för den svagare parten. Reglerna

vid boskillnad skrivs om så att möjligheterna ökas att

beakta stora skillnader i pensionsrättigheter. De priva-

ta pensionsförsäkringarna kommer, liksom situationen

var före slutet av 80-talet, i normalfallet inte att vara

s.k. enskild egendom utan kan beaktas vid skilsmässa.

Därutöver öppnas det i det nya systemet möjligheter

för makar att föra över sin premiepension till den

andre maken.

Vi i Folkpartiet liberalerna har under resans gång

pekat på möjligheter att ytterligare öka valfriheten

vad det gäller de allmänna pensionerna. Vi har pre-

senterat förslag till ett s.k. friår mitt i livet och också

förslag till hur bostadssparande skulle kunna underlät-

tas. Dessa två förslag har inte vunnit någon allmän

uppslutning, och vi får därför efter dagens beslut

fortsätta opinionsarbetet i dessa frågor.

Herr talman! Länge har vi i vårt land betalat soci-

alförsäkringarna med anonyma arbetsgivaravgifter.

Efter de s.k. krisförhandlingarna hösten 1992 infördes

en mindre egenavgift i sjukförsäkringen. Fr.o.m. i år

utgörs ungefär en tredjedel av avgiften till ålderspen-

sionerna av egenavgift, och egenavgiften till sjukför-

säkringen har tagits bort.

Om få frågor i vårt land råder det sådan förvirring

i den allmänna debatten som frågan om arbetsgivar-

avgifter och egenavgifter. Det vore intressant att spe-

kulera i orsakerna till denna förvirring, men jag skall i

detta inlägg avstå från det. Däremot skall jag med stor

bestämdhet påstå att en växling från arbetsgivaravgift

via motsvarande höjning av löner till egenavgift inte

påverkar vare sig fördelningspolitiken eller kommu-

nalskatten.

I debatten för fyra år sedan, under de gångna åren

och i reservationer till dagens betänkande har främst

företrädare för Vänsterpartiet påstått motsatsen. Deras

påstående innebär exempelvis att en skattepliktig

årsinkomst på 200 000 kr som höjs med 20 000 kr

och samtidigt belastas med en avgift på exakt samma

belopp blir något annat än 200 000 kr. Antingen får

Vänsterpartiet i dagens debatt äntligen bevisa att 200

plus 20 minus 20 blir något annat än 200, eller också

får man lägga ned sin mångåriga desinforma-

tionskampanj i denna fråga.

I övrigt kan det vara värt att notera att Vänster-

partiet står ensamt i dagens debatt med att hävda att

det är en bra tingens ordning att den som har arbetat i

drygt 40 år med relativt platt inkomst bör föra över

pengar till den som har arbetat i 30 år med en stigande

inkomst. Vänsterpartiet talar ofta om arbetarrörelsen

och arbetarklassen. Vi i Folkpartiet brukar av naturli-

ga skäl inte så mycket blanda oss i just den diskussio-

nen, men det vore av ett visst intresse att höra hur

Vänsterpartiet förklarar sin hållning i pensionsfrågan

för dem som arbetat länge och inte haft något karriär-

lyft av lönen.

Liksom i juni 1994 har de två partier som är emot

pensionsreformen helt olika alternativ till reformen.

Ny demokrati är inte längre med i riksdagen. Miljö-

partiet har återkommit och föreslår att den allmänna

pensionen skall vara densamma oavsett hur mycket

man yrkesarbetat och oavsett hur mycket pen-

sionsavgifter man inbetalat. Så kan man förstås tycka.

En mycket stor nackdel med Miljöpartiets modell är

förstås att pensionsavgiften i sin helhet blir en skatt,

med de negativa effekter det har för möjligheterna att

få fram fler nya jobb. En annan är att kvinnor som

skulle vilja ha en högre pension än grundpensionen

skulle få betala mer än män för det. Det nya pensions-

systemet, liksom det nuvarande, utjämnar ju mellan

män och kvinnor, trots skillnaderna i livslängd. Det

gör inte privata pensionsförsäkringar.

Herr talman! Överenskommelsen 1994 och dagens

beslut skulle inte ha varit möjliga utan storartade

insatser från pensionsgruppernas sekretariat och övri-

ga experter. Jag vill här rikta ett varmt tack till alla

dessa för en helgjuten arbetsinsats långt utöver det

som rimligen kunde krävas.

Pensionsreformen skulle inte heller ha varit möjlig

utan de insatser som gjorts av de politiker från fem

partier som arbetat med reformen och gjort de komp-

romisser som varit nödvändiga för dagens breda enig-

het. För fyra år sedan kunde jag som statsråd i riksda-

gens talarstol tacka Ingela Thalén, Anna Hedborg,

Margit Gennser, Åke Pettersson, Pontus Wiklund och

Barbro Westerholm för deras stora insatser. Till detta

tack vill jag i dag - och nu från oppositionsbänken -

tillägga ett varmt tack till de borgerliga kamrater som

fortsatt arbetet samt inte minst till socialdemokraterna

Maj-Inger Klingvall, Hans Svensson, Maud Björne-

malm och Arne Kjörnsberg. Samarbetet i gruppen har

trots alla påfrestningar fungerat väl, och i dag ser vi

och svenska folket resultatet. Våra båda ordförande

har spelat en stor roll för detta.

Det finns all anledning att vara nöjd med det som

hittills gjorts. För fem år sedan var det nästan ingen

som trodde att det var möjligt. Vi i Folkpartiet libera-

lerna ser goda skäl för att gå vidare med de övriga

socialförsäkringarna. I fjol somras presenterade vi i

Visby en skiss till hur det skulle kunna gå till, och vi

inbjöd övriga partier till ett samarbete om detta. Vi

pekade på hur centrala utgångspunkter för pensionsre-

formen skulle kunna användas för reformeringen av

sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Vår

förhoppning är att det inom en snar framtid skall bli

möjligt med ett sådant samarbete.

Herr talman! Det är med stor glädje som jag yrkar

bifall till utskottets hemställan om ett nytt pensions-

system.