Herr talman! Antagandet av en ny vallag är natur-
ligtvis något som är av grundläggande betydelse för
en demokrati. Det är därför inte utan en viss förvåning
som jag finner att det väl sitter flera på åhörarläktaren
än det är ledamöter närvarande i kammaren i det här
ögonblicket. Jag vet inte hur jag skall tolka detta. Jag
kan ju tolka det så att vi i den svenska demokratin
lever i den bästa av världar - allting är klappat och
klart, och vi har bara att stadfästa det som vi dessför-
innan har kommit överens om i enskilda rum. Jag tror
att man snarare skall tolka det på det sättet än så att
det skulle vara ett ointresse i sig för de här frågorna.
Jag kan bl.a. konstatera att valsystemen har blivit
föremål för mycket stor uppmärksamhet i vår om-
värld. Ett mått på detta är det som omtalas i Richard
S. Katz International Biography on Electoral Sys-
tems. I dennes redovisning 1989 var 1 500 arbeten
redovisade. Tre år senare, 1992, redovisades 2 500
arbeten kring valsystemen och deras inverkan på de
politiska systemen. Jag vågar utgå från att antalet har
vuxit åtskilligt sedan 1992, även om jag inte har några
direkta siffror på det.
Något som naturligtvis har tilldragit sig alldeles
speciellt intresse i de här sammanhangen är valsyste-
mens utformning i de demokratier som har vunnits i
de tidigare kommunistiska diktaturerna i Central- och
Östeuropa. Jag har själv haft tillfälle - för övrigt så
sent som i går - att i Europarådet och dess juridiska
utskott se de framgångar som har nåtts och inte minst
den roll som Europarådet har spelat när det gällt att
hjälpa till att utforma lämpliga valsystem för de nya
demokratierna.
Valsystemen har naturligtvis den allra största be-
tydelse för den representativa demokratin. Vi kan
konstatera att det finns två renodlade system, som
ibland står mot varandra. Det ena är majoritetsval i
enmansvalkretsar, sådant det tillämpas i framför allt
Storbritannien och vissa andra anglosaxiska länder,
och det andra är det proportionella valsystemet.
Redan på 1950-talet konstaterade den franske
statsvetaren Maurice Duverger för sitt vidkommande
att det renodlade majoritetsvalet medförde stabilare
regeringar, att man fick mindre av koalitioner och
över huvud taget att detta system var vitaliserande för
demokratin. Naturligtvis måste man kringgärda hans
resonemang med åtskilliga reservationer. Det finns
tillfällen då regionala partier har uppträtt - som t.ex. i
Irland på 1800-talet och senare också i Kanada - och
då den här tesen har satts ur spel.
Å andra sidan har vi det proportionella systemet.
Om majoritetsvalet sägs framför allt ha till utgångs-
punkt att skapa ordentliga majoritetsförhållanden,
klara regeringsmajoriteter och en tydlig opposition,
har å andra sidan det proportionella systemet ansetts
borga för att varje röst skall ha lika stort värde.
Dessa båda principer har brutits mot varandra. Vi i
Sverige har ju för vårt vidkommande framför allt
hyllat den proportionella metoden, alltsedan högerre-
geringen Arvid Lindman 1907 löste den svåra frågan
om hur valsystemet skulle utformas. Sedan dess har vi
haft ett proportionellt valsystem här i landet.
De valsystem som emellertid nu framför allt väck-
er intresse och som det finns anledning att dröja litet
grand vid är två till antalet. Det gäller dels majoritets-
val i två omgångar, där det krävs att antingen i en
första omgång en kandidat skall få mer än 50 % eller
att, om någon inte har fått detta, de två som främst
står mot varandra deltar i en andra omgång. Detta
system har en stark dragningskraft inte minst i de nya
staterna. Jag vill också personligen säga att jag tycker
att det har många fördelar.
Ett annat system, som vi på ett tidigt stadium dis-
kuterade här i Sverige, är det tyska, där man förenar
majoritetsvalet med det proportionella systemet på så
vis att väljaren har två röster, en där han väljer i sin
egen valkrets i ett vanligt majoritetsval - så väljs
hälften av Bundestags ledamöter - och en röst vid val
av den andra hälften, som utses på s.k. Landeslisten,
där det proportionella valsystemet slår igenom helt
och hållet. Detta har naturligtvis också stora fördelar.
Man uppnår visserligen snudd på hundraprocentig
proportionell representation, men inte minst kommer
ett personval till uttryck.
I Sverige har vi, som jag förut sade, haft det pro-
portionella systemet alltsedan 1909, men vi har fått
den jämkade uddatalsmetoden införd på 1950-talet på
grundval av centerpartisternas föregångares dåvaran-
de äventyr tillsammans med Socialdemokraterna. De
satt ju i koalitionsregering, så det var då litet svårt för
dem att gå ut och agera tillsammans med de borgerli-
ga bröderna och systrarna i ett val. Alltså fick vi den
jämkade uddatalsmetoden, som samtidigt avskaffade
kartellbildningen.
Vi har alltsedan dess bibehållit den jämkade udda-
talsmetoden, mycket till förfäran för de studenter i
statsvetenskap som jag då och då har nöjet att under-
visa och som ibland har litet svårt att begripa alla
vindlingarna i denna metod. Men hur som helst -
systemet har fungerat något så när hyggligt.
Därtill har vi fått utjämningsmandat, som skall ge
en ytterligare proportionell fördelning. Det kan natur-
ligtvis diskuteras om vi skall ha det eller inte.
Det allra senaste är emellertid personvalet. Det
skall tillämpas i full utsträckning vid riksdagsvalet i
september 1998. Det krävs för att ett kryss som man
sätter för en person skall få genomslagskraft att 8 %
av partiets röster fördelar sig på det här sättet. Då kan
en person gå före den lista som är uppställd av parti-
erna. Vi har från Moderata samlingspartiets sida sagt
att det är en alldeles för hög siffra. Man borde nöja
sig med 5 % för att verkligen göra det möjligt för
personvalet att få genomslag. Vi har dock avstått från
att reservera oss nu, eftersom det i bakgrunden ligger
en överenskommelse mellan partierna, men det finns
säkerligen anledning att återkomma till detta.
Jag vill i övrigt, herr talman, bara göra en mycket
snabb kommentar. Jag tror att vi måste se över ut-
landsröstningen. Det kan inte vara rimligt att vi skall
ha kvar de relativt besvärliga regler som vi har, nu när
det i alla andra hänseenden är så mycket lättare att
kommunicera än för bara några år sedan.
Man borde se över den frågan. Men vi har ingen
reservation på den punkten.
Däremot har vi en reservation när det gäller anta-
let ledamöter. Antalet ledamöter är för stort i Sveriges
riksdag. Vi vill utreda möjligheten att skära ned anta-
let.
Vi beklagar också i en reservation att strykningar
som förut har kunnat ske för att markera ett ointresse
för en viss kandidat inte kommer att ha någon som
helst betydelse i och med det nya system som kommer
att antas. Det bör vara tekniskt möjligt att låta väljar-
nas uppfattning med hjälp av en strykning också få
genomslag i framtiden.
När det gäller själva röstningsförfarandet tycker vi
att det vore rimligt att väljaren själv lägger ned sin
röst i urnan. Det har framförts att väljaren skulle vara
litet grand omyndigförklarad i och med att han/hon
inte får göra detta utan det lämnas över till en valför-
rättare.
Naturligtvis kommer länssammanslagningarna att
kunna påverka valkretsarnas utformning i framtiden.
Det är också något som det finns anledning att se
över.
Herr talman! Det är bra att det i fråga om kyrkova-
let slås fast att vi skall välja i september. Valperioden
skall vara fyra år. Vi beslutar alltså detta i april, och
valet skall äga rum i september. Ni kunde säkert ha
kommit överens om denna sak något tidigare för att
underlätta själva valförfarandet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
konstitutionsutskottets betänkande. Vi har ett antal
reservationer. Jag nöjer mig med att yrka bifall till
reservation 13, som just berör antalet ledamöter i
kammaren.