Herr talman! Ibland är man inte helt ense inom
partier, och det tycker jag oftast är berikande. På Sten
Anderssons fråga om huruvida de yngre eller äldre är
i majoritet i Sverige vill jag svara att jag tror att det
väldigt mycket beror på hur man känner sig. Som jag
ser det är de yngre, till sinne och ålder, i klar majori-
tet, men man måste naturligtvis ha stöd av alla väljare.
Sten Andersson talar väldigt kritiskt mot vad jag
uppfattar vara ett mer renodlat personvalssystem än
det vi har att ta ställning till i dag. Det har han, delvis
välargumenterat, kritiserat. Låt mig bara säga att vi ju
har valt en kompromiss som gör att partimakten i stor
utsträckning består - för stor utsträckning, tycker jag
- men att det blir ett extra inslag av personvalsröst-
ning.
Det är klart att det inte finns någon dokumenterad
erfarenhet av hur detta system fungerar, eftersom vi
för första gången skall använda det vid 1998 års val.
Problemet är att de som kritiserar detta egentligen
landar på att säga att dagens system är bättre. Det
tycker jag inte är helt okomplicerat.
Sten Andersson nämnde vikten av partilojalitet.
Med tanke på det förhöjda beslutstempot i svenskt
samhällsliv och den väldiga koncentration som skett
så att många frågor kommer tätt i tiden ser partipoliti-
ken inte ut som den en gång gjorde för 30-40 år se-
dan. Det förhöjda tempot gör att ansvaret läggs på
färre personer. Det är faktiskt så att vi oftast talar på
dagarna i riksdagen men de facto fattar besluten på
nätterna. Vi har precis en sådan natt bakom oss då
några få har suttit och manglat. Då vill jag se person-
val av riksdagsledamöter som bättre kan balansera
och bättre kontrollera det moderna fenomenet att
besluten läggs på färre händer. Då kan man inte bara
hänvisa till behovet av partilojalitet, för då blir 99 %
av de förtroendevalda ställda utanför möjligheten att
någonsin påverka men alltid upplåsta att lojalt följa
besluten. Jag tror att det på sikt kan avfolka partipoli-
tiken. Vem vill alltid ställa upp utan att någonsin ha
eget inflytande?