Herr talman! Denna debatt berör frågor som är av
stort intresse inte bara för oss som råkar vara ledamö-
ter av riksdagen och därmed på något sätt berörs av
valbestämmelserna. Det är frågor som har stor bety-
delse för hela samhällets sätt att fungera i övrigt.
Valsystem kan diskuteras precis hur länge som
helst. Det går väl aldrig att konstruera ett system som
kan vinna allmän uppslutning i alla tänkbara läger
som det riktiga, rätta och rättvisa. Det ställs ju krav på
valsystem som är delvis oförenliga. På en del håll
prioriteras önskemål om starka regeringar. Med hjälp
av majoritetsval - som i Storbritannien - eller någon
annan typ av konstruktion ges överrepresentation åt
något eller några partier. Andra prioriterar i första
hand vikten av att ha så nära representativitet som
möjligt i riksdagen i förhållande till de åsikter som
faktiskt finns i väljarkåren. Då förordas ett nästan
hundraprocentigt proportionellt valsystem. En del har
länge pläderat för personval med motivet att väljarna
skall vara suveräna att både utse de personer de själva
vill och kanske - ett mer dramatiskt men mer rättvi-
sande sätt att uttrycka samma tanke - göra sig av med
de representanter som inte gör den nytta de borde i
riksdagen.
Vi har något som ibland litet ironiskt kallas "det
heliga omvalets princip". Det finns en princip som
gör sig gällande i partierna under nomineringsår,
nämligen att det finns något slags reglerad beford-
ringsgång. Har man tjänstgjort tillräckligt länge på
någon typ av uppdrag skall man efter ett antal perio-
der flyttas upp till något annat uppdrag. Nya namn har
ofta svårt att slå sig in.
Andra betonar - vilket vi kan se i motioner - per-
sonvalets risker, i den mån ett personval kommer att
leda till att kändisar utan politiska insikter dyker upp
på listorna eller att olika intressenter som inte har som
uppgift att ta hänsyn till nationella intressen börjar
sponsra vissa kandidater inom partierna.
Allt detta är synpunkter som var för sig inte har så
obetydlig tyngd. Det går inte att vifta bort någon av
dem som irrelevant. Det är mycket intressant att vid
dessa tillfällen höra de resonemang kring olika valsys-
tem som förs, t.ex. de som Birger Hagård nyss var
inne på. Jag vill gärna bidra med några reflexioner.
Låt mig fritt botanisera mellan olika tänkbara val-
system. Mina preferenser är åtminstone på en punkt
entydiga. Det handlar om att proportionella val - i
huvudsak av den typ vi har i Sverige - är avgjort att
föredra framför majoritetsval av den brittiska typen.
Det handlar inte bara om att det liberala partiet i
Storbritannien, som stundtals har en röstandel i närhe-
ten av Moderata samlingspartiets i Sverige, med det
valsystem som där finns nästan aldrig kan få mer än
en handfull mandat. Detta är i och för sig absurt. Men
det finns andra mer grundläggande invändningar mot
ett sådant system, nämligen att jag tror att det finns en
risk - som i vissa lägen kan vara betydande - att ett
valsystem av det slaget polariserar politiken så att det
blir ett sämre politiskt utfall än vad det skulle bli
annars. Det blir en polarisering mellan extremer inom
de partier som uppfattas som huvudkonkurrenter, och
det kan i vissa lägen göra sig gällande på ett oroande
sätt. I vissa andra lägen blir det en dragning mot mit-
ten. Det finns en risk.
Historiska analyser har ibland pekat på att apart-
heidsystemet i Sydafrika förmodligen aldrig hade
kunnat införas, i alla fall i den utsträckning det blev,
om inte ett sådant valsystem hade existerat. Hade det
varit ett annat valsystem hade Nationalistpartiet den
gången det begav sig aldrig fått den nödvändiga par-
lamentariska majoritet som krävdes för att gradvis
göra landet till en rasdiktatur. Detta är en synpunkt
som naturligtvis inte är relevant i Europa. Men den
kan vara värd att påminna om.
Detta leder över till ett av de valsystem som kan
finnas som ett alternativ och som Birger Hagård också
var inne på, nämligen två valomgångar av den franska
typen.
Det finns naturligtvis en risk att just detta system
skulle kunna leda till att i olika valkretsar i Frankrike
endera av de politiska huvudgrupperingarna, i det
läge som finns nu och kanske en tid framåt, skulle bli
beroende av Nationella Frontens röstetal för att över
huvud taget bli valda. Jag är orolig för vad det kan få
för konsekvenser för samhällsklimatet i ett land med
ett sådant system.
Det tyska systemet är naturligtvis fritt från den ty-
pen av invändningar. Det är mycket intressant, men
står inte på dagordningen nu.
Jag är övertygad om att personval, i huvudsak en-
ligt den modell som nu föreslås, kommer att vitalisera
den svenska demokratin. Jag har redan snuddat vid
några av skälen. Dock vore det bättre med en lägre
spärr för personvalet än vad som nu föreslås. Det
markeras också i ett särskilt yttrande som några leda-
möter från mitt parti och Moderaterna står bakom.
Jag skall också snabbt kommentera några andra
frågor som berörs i betänkandet. Det föreslås i en
reservation att invandrare som inte är svenska med-
borgare skall ha rösträtt i riksdagsval. Jag tycker att
detta vore ett principiellt tvivelaktigt steg att ta. För
många människor - inte minst människor med annan
bakgrund än den svenska - är medborgarskap mer
dramatiskt och betyder mer än vad det kanske gör till
vardags för oss som är födda i landet. Det kan i vissa
lägen t.o.m. innebära att människor tvingas in i valsi-
tuationer som inte är helt lyckade - man vill behålla
band med ett tidigare hemland. Dessutom bör - och
det är grundläggande - medborgarskap och rösträtt
höra samman. Den väg som skall tas - om något skall
göras åt problemet - är att möjligen än en gång se
över hur lång tid eller vad som krävs i övrigt för att
bli svensk medborgare.
Skilda valdagar är en fråga som alltid dyker upp i
dessa sammanhang. Det har inte blivit någon föränd-
ring i den proposition som utskottet nu har behandlat.
Här finns ett grundläggande problem, nämligen att
kommunalvalen riskerar att tas över helt av riksdags-
valen med den ordning som nu finns. Å andra sidan
kan man med samma trovärdighet säga att den risken
också finns med det system som användes före 1970.
Varje kommunal valrörelse skulle bli en riksdagsval-
rörelse, fast litet på låtsas. Riksdagspartierna och
politikerna fick visa upp sig ute i landet.
Jag kan bara komma på en lösning - och det är en
privat reflexion - nämligen att låta kommunerna be-
stämma helt fritt när valen skall hållas. Då skulle det
ständigt hållas kommunala val här och där i landet.
Då skulle det inte finnas en sportslig möjlighet för en
riksdagspolitiker eller partiledare att flänga runt och
delta i alla valrörelser. Jag vet inte om detta är ett
realistiskt förslag, men jag tror att det är det enda
sättet att komma runt att rikspolitiken slår ut den
lokala.
Det finns flera andra frågor i betänkandet som är
väsentliga att debattera men som jag inte hinner gå in
på nu. Jag skall nöja mig med att konstatera att det på
en punkt skulle vara fullt möjligt att fatta ett bättre
beslut än det som majoriteten föreslår, trots uppgörel-
sen som ligger till grund för regeringens proposition
och utskottets behandling. Det gäller kanske ytterliga-
re en och annan punkt, men jag vill särskilt peka på
en, nämligen frågan om kommunala utjämningsman-
dat, som tas upp i reservation 12 av Folkpartiet.
Argumenten är i princip desamma som för att vi
har utjämningsmandat i riksdagsvalen. I en del kom-
muner blir det litet konstiga effekter av att man saknar
utjämningsmandat. Vissa partier får betala orimligt
mycket för sina mandat i förhållande till andra partier.
Fördelningen av mandat kan även i andra avseenden
ske på ett sätt som väljarna knappast väntade sig när
de gick till valurnorna. Det skulle vara lätt att bifalla
denna reservation utan att i övrigt riva upp något i
uppgörelsen.
Därför yrkar jag bifall till reservation 12 och i öv-
rigt till utskottets hemställan.