Fru talman! När det gäller det första är det samma svar som till Lennart Axelsson. Vi jobbar för att klara av det som tidigare regeringar inte gjorde. Vi jobbar för att vi ska få fram ett beslut om att brister i tillgängligheten ska vara grund för diskriminering.
Det fanns ett fullständigt bristfälligt underlag från den gamla regeringen som vi tog över. Det dög inte att skriva proposition på. Det här är mycket svårt, och det får stora konsekvenser, men jag vidhåller att det är min absoluta uppfattning att vi ska ha fram ett beslut.
Jag har också gått tillgänglighetsmarscher. Jag tycker att det är bra att man bildar opinion och är en blåslampa på oss beslutsfattare. Jag hoppas att Eva Olofsson i framtiden ska få vara blåslampa på något annat område och att vi ska ha löst detta. Det är min förhoppning.
Sedan gällde det de här 900 människorna. Det är svårt att debattera den frågan med Eva Olofsson, för hon vet allt innan alla andra vet något. Eva Olofsson vet konsekvenserna innan alla andra vet konsekvenserna. Eva Olofsson vet att det handlar om 900 när en del pratar om 500 och andra pratar om 200 - och jag har hört om över 1 000.
Man måste också veta. Man måste få ett underlag. Det har inte gått så lång tid sedan vi fick utfallet, och vi har inte så många fall än som vi riktigt kan följa upp. Det är det jobb som nu ska göras.
Ambitionen är helt klar, och det är mitt tydliga svar. Den som har rätt till assistans ska ha det, och LSS intentioner ska ligga fast. Det är den ambition som jag också tycker att sju av åtta partier i utskottet har ställt sig bakom.