Fru talman! Det ärliga svaret är att jag inte är nöjd förrän jag är säker på att alla får den assistans som de har rätt till. Jag är inte säker på att vi är där. Det är därför som det är så viktigt med det omfattande arbetet.
Att som Lennart Axelsson säga att det nästan inte har skett någonting tycker jag är att fara ganska vilse med sanningen. Man kan titta på det tillkännagivande som vi gav 2010 från ett enigt utskott.
Socialstyrelsen har presenterat sitt behovsbedömningsinstrument. Försäkringskassan har presenterat sin rapport med en lång rad åtgärder. Vi har själva vid två tillfällen i utskottets behandling haft kontakt med Försäkringskassans generaldirektör.
De beskriver att de jobbar med enhetligheten i bedömningen och att analysera grundläggande personliga behov. De har stärkt kompetensen. De har ett arbete på gång för att uppdatera sin vägledning.
De har till oss, vilket jag tyckte var väldigt intressant, redovisat att de avser att pröva en särskild ordning för beslutsfattande vid speciellt svårbedömda fall för att lyfta upp det i organisationen.
Det finns ett arbete med att titta på om det finns fusk. Det vet vi att det gör. Vad kan man göra åt det? Det finns ett arbete från ISF med att titta på tvåårsomprövningarna, och det finns ytterligare åtgärder.
Till detta ska läggas det senaste tillkännagivandet om att vi noga ska följa upp vad konsekvenserna är på individnivå där man har minskat eller tappat.
Det är lätt att stå här och säga att man ska göra mer. Jag tycker att det är omfattande insatser som har gjorts. Vad skulle Lennart Axelsson göra i majoritetsroll? Det skulle jag vara intresserad av.