Fru talman! För nästan 20 år sedan införde den dåvarande borgerliga regeringen en fantastisk lag. Det var en lag som förändrade livet för personer med funktionsnedsättningar: lagen om stöd och service till personer med funktionshinder.
Den lagen är unik, och det var en borgerlig regering som införde den. Den lagen skapar möjligheter för människor att leva ett liv nästan som alla andra, kanske inte riktigt i alla fall men på ett så jämlikt sätt som det är möjligt.
Jag tror knappt att dåtidens riksdagsledamöter kunde ana vilken frihet denna lag skulle skapa. Eftersom det har varit på tapeten kan jag tillägga att det var en hög företrädare inom funktionshindersrörelsen som sade att dagens arbetsmarknadsminister Hillevi Engström har gjort mer för att få människor med funktionshinder i arbete än vad alla samlade arbetsmarknadsministrar har gjort tidigare. Det gäller till exempel det som Agneta Luttropp tog upp om platser inom folkhögskola och annat. Det har en stor betydelse.
Förra hösten deltog jag tillsammans med Lennart Axelsson i en konferens i FN om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Det är med stolthet jag konstaterar att alliansregeringen ratificerat den deklarationen. Det är också med stolthet jag kan säga att det var 1993 som Sveriges dåvarande borgerliga regering antog FN:s standardregler.
Sammanfattningsvis kan man säga att de radikala, stora stegen inom funktionshinderspolitiken har tagits av de borgerliga regeringarna. Det var också mycket tydligt när jag var i FN hur revolutionerande lagen om stöd och service är. I andra länder bygger man upp institutioner, något som vi lade ned i början av 90-talet. Där bygger man nu institutioner i stället för att de här människorna ska leva gömda och glömda. Den tiden har vi passerat i Sverige. Världen kommer efter och Sverige går före.
Fortfarande, fru talman, återstår mycket. Det gäller att arbeta vidare med tillgängligheten i samhället, framför allt att öka kunskapen och påverka attityder. Det kan handla om att inte anlägga en handikapparkering i sluttande plan eller att människor lär sig att ett hinder för synskadade är när man parkerar cyklar utmed väggar i gatumiljön.
Jag har vandrat i alla tio kommunerna i mitt hemlän Gävleborg och tittat över vad man behöver göra för tillgängligheten. Det är tydligt att det finns en stor kunskap i kommunerna om att underlätta för personer med rörelsenedsättningar. Det är sämre när det gäller syn- och hörselnedsättningar. Även när det gäller allergier behöver kunskapen ökas både hos kommunens tjänstemän och förtroendevalda men också hos allmänheten.
De flesta ser och vet när man inte kan ta sig fram när man använder rullstol, men få tänker på svårigheterna att inte se och höra, problem att gå förbi en parfymbutik eller att man pratar över huvudet på människor med olika former av problem, allt det som gör att man inte kan leva som andra, att man inte respekteras som andra.
Många av de delarna kan faktiskt ingen lagstiftning i världen göra någonting åt. Det handlar om kunskap hos enskilda människor. Det är det som gör skillnaden. Därför är det så fantastiskt med myndigheten Handisam som har ett särskilt uppdrag som ska leda till ökad kunskap och förståelse för olika problem man som en person med funktionsnedsättning kan uppleva.
Något som jag också har sett när jag har varit ute i länet är att när landstinget ska minska sina kostnader drar man in till exempel servicediskar. Det försvårar för många människor som har funktionsnedsättningar, både yngre syn- och hörselskadade och äldre människor. Det är viktigt att de offentliga aktörerna förstår effekterna av alla åtgärder som man vidtar, att man har rätt glasögon på sig och använder sina kunskaper. Att göra Sverige till ett enklare land att leva i görs bäst genom att vi alla ökar vår kunskap om vad som behöver åtgärdas och sedan åtgärdar bristerna.
Det stora samtalsämnet under de senaste åren har varit assistansreformen och dess tillämpning. När den förra socialdemokratiska regeringen tillsatte en översyn av LSS-reformen, som Kenneth Johansson har beskrivit, gavs flera direktiv. Ett av dem har fått särskilt stora följdverkningar. Det var att bedömningen av assistansbehovet skulle vara likvärdig över hela landet. Det är svårt att inte sympatisera med det men det fick till följd att Försäkringskassan gjorde en översyn av sina rutiner. Det betydde att några fick en mer generös bedömning och andra en mer restriktiv. Utifrån det kom diskussionen om behovsbedömningsinstrumentet.
Först var det stora protester och många integritetskränkande frågor, men slutligen blev funktionshindersrörelsen och Försäkringskassan överens. Jag har stora förhoppningar om att instrumentet ska göra att behovsbedömningen både är och upplevs som mer rättssäker. Det var vad tillkännagivandet handlade om 2009. Då hade vi inte haft den nya lagändringen. När vi diskuterar detta ska vi veta vad det handlade om. Det behovsbedömningsinstrumentet har Försäkringskassan sagt att de inte behöver något regeringsbeslut eller riksdagsbeslut för att använda. Det är bara för dem att använda.
Vi har fått många rapporter om att människor upplever en starkt försämrad livssituation, och det tar vi på största allvar. Regeringsrätten, eller Högsta förvaltningsdomstolen, har tolkat lagen och det har fått till följd att många inte längre får assistans i den utsträckning som de har haft tidigare, enligt de rapporter vi har fått. Därför är det viktigt att veta vad som har hänt. Det är därför regeringen har gett Inspektionen för socialförsäkringen i uppdrag att redovisa på vilket sätt bedömningen har förändrats, både avseende nya bedömningar men också av tvåårsomprövningarna. Hur har verkligheten påverkats för de personer som är i behov av assistans? Det här är viktigt. Man måste ha det klarlagt innan man kan ta ställning till de förändringar som behöver göras, om det behöver göras några. Det går inte att hugga i luften i en förändrad situation som ska leda till en lag.
I det här motionsbetänkandet finns det också andra motioner. Ett område gäller glasögon. Här är det viktigt att landstinget tar det ansvar de har när det gäller hjälpmedel. Det behövs en kartläggning, och regeringen har sagt att det ska ske. Jag ser fram emot den presentationen.
Utskottet har lyssnat både till Socialstyrelsen och till Försäkringskassan. Vi har lyssnat på utredningen om fusk inom assistansersättningen. Fusk är aldrig acceptabelt, men allt är inte fusk. Det ligger ibland också felaktiga bedömningar till grund för fel beslut och därmed ett överutnyttjande. Det ska ingen enskild person lastas för.
Dessutom har utskottet lyssnat till myndigheten Handisam och företrädare för handikappförbunden. Jag har dessutom personligen träffat företrädare för flera föreningar inom funktionshindersrörelsen. Alla dessa möten ger en verklighetsbild som stärker det fortsatta arbetet, och vi i alliansregeringen står bakom intentionerna i LSS. Jag arbetar vidare för att göra ett bra land, det vill säga Sverige, ännu bättre att leva i för personer med olika former av funktionsnedsättning, både nationellt och regionalt och lokalt.
Mot den bakgrunden, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i socialutskottets betänkande SoU13.
(Applåder)