Fru talman! Det är faktiskt många intressanta in-
lägg. Jag tror knappast att vi i denna riksdag har haft
en så pass bra diskussion om domstolsväsendet tidi-
gare. Det tror jag att både de domare och de domsto-
lar som är involverade i förändringsarbetet uppskat-
tar, och jag ser det som ett stöd i det arbete som jag
har ansvar för i regeringen.
Det är flera idéer av olika slag som har framförts,
och jag tänkte kommentera en del av dem. Den enda
som inte hade någon egen idé var faktiskt Gun Hells-
vik. Den som initierat den här debatten står tomhänt
när det kommer till att ha en egen åsikt, en uppfatt-
ning. Kritisera går ju, ställa frågor går ju, men att
konstruktivt delta i en diskussion om hur vi ska gå
vidare, vad som är viktigt, vilka prioriteringar vi gör
och vilka lösningar vi ser hörde jag ingenting om från
Gun Hellsvik. Det tycker jag är beklagligt.
Gun Hellsvik tog upp kravet på att det borde fin-
nas en plan, en utarbetad detaljerad plan för hur re-
formarbetet ska gå till.
Först och främst tycker jag nog att det som bud-
getpropositionen säger om reformarbetet, dess inrikt-
ning och regeringens avsikter i sammanhanget är en
bra utgångspunkt för reformarbetet. Därutöver mot-
sätter jag mig bestämt att regering eller riksdag i
detalj skulle bestämma hur reformarbetet i domsto-
larna bör drivas. Det här tror jag i mycket stor ut-
sträckning är en uppgift för dem som är verksamma i
domstolarna. Det är, som Siw Persson sade, de som
arbetar i domstolarna som bäst vet vad verksamheten
kräver och var möjligheterna finns. Det är det som är
bakgrunden till att vi har uppmuntrat och givit Dom-
stolsverket i särskilt uppdrag att stimulera och stödja
försöksverksamheter av olika slag.
Det regelverk vi har i dag ger nämligen ett stort
utrymme för domstolarna att utveckla sin egen verk-
samhet. Det gäller t.o.m. den inre organisationen.
Regelverket har förändrats, t.ex. när det gäller vem
som bestämmer hur många avdelningar en domstol
ska vara indelad i. Det har överlåtits till domstolsche-
fen att själv avgöra, för han vet det bättre än regering
och riksdag.
Jag tror inte, till skillnad från Alice Åström, att
det ligger en fara i ett reformarbete som bedrivs i
projektform. Eftersom det arbete som sker i projekt-
form sker inom befintligt regelverk, med iakttagande
av de regler som finns i dag, kan jag inte se någon
fara i det. Jag kan bara se fördelar i det, därför att det
föds nya idéer och nya möjligheter. Dessutom föds
det krav på regering och riksdag att göra förändringar
av regelverket. När man märker att man inte kommer
längre i den egna verksamheten, utan att det befintli-
ga regelverket lägger hinder i vägen, fast man ser att
det skulle finnas möjligheter, kommer nya idéer och
nya krav på förändringar. Och då måste regering och
riksdag agera.
Dessutom är det så, och det tycker jag är viktigt
att poängtera, att de domstolar som bedriver ett aktivt
förändringsarbete också har visat framgångar. Det är i
de domstolarna som man klarar av att hantera sina
begränsade resurser och ändå åstadkomma föränd-
ringar och förbättringar av verksamheten.
Vi har frågan om handläggningstider, som flera
har tagit upp. Det är ett bekymmer. Vi har för långa
handläggningstider. Men det visar sig att det finns
möjligheter att arbeta på ett annat sätt, med en annan
inre organisation, en annan fördelning av arbetsupp-
gifter och inte minst i samarbete med andra myndig-
heter inom rättsväsendet, med polis, åklagare och
kriminalvård, för att åstadkomma korta handlägg-
ningstider. Handens tingsrätt är ett bra exempel när
det gäller att hantera våldsärenden i domstol. Det
kräver faktiskt korta handläggningstider för att män-
niskor ska ha förtroende för systemet.