Fru talman! Nej, Gun Hellsvik, min avsikt var va-
re sig att vara nedlåtande eller ironiserande, men det
framgick säkerligen att jag var ganska upprörd. An-
ledningen till det var det frontalangrepp som Gun
Hellsvik gjorde på mig som person och på Dom-
stolsverkets generaldirektör. I sitt senare inlägg fort-
sätter Gun Hellsvik att angripa Domstolsverkets ge-
neraldirektör, hans ordval och hur det möjligtvis kan
tolkas. Men fortfarande har jag inte fått veta vad det
moderata samlingspartiet står i centrala frågor när det
gäller domstolarnas utveckling.
Alice Åström tar återigen upp frågan om hur man
ska gå vidare när man ska reformera. Man bör pröva
sig fram utifrån den verklighet som de olika domsto-
larna befinner sig i. Hon pekar på en sak som natur-
ligtvis alltid är en fara i det sammanhanget, nämligen
att det bara blir projekt som lever ett uppblossande liv
under en viss period och som inte leder till några
stadigvarande förändringar.
Det är detta som är bakgrunden till att Dom-
stolsverket har bildat en särskild utvecklingsgrupp
som har till uppgift att systematiskt följa, stimulera,
samordna och sprida information och även det som
Alice Åström påpekade som viktigt, nämligen att
syssla med uppföljning. Vi måste ju dra slutsatser av
de erfarenheter som vi vinner. Det är först då som vi
får veta vad som är framkomlig väg, vad som leder
till de resultat som vi eftersträvar.
Rolf Åbjörnsson tar upp frågan om antalet tings-
rätter och gör den riktiga iakttagelsen att det finns en
väldigt stark förankring av våra domstolar ute i sam-
hället, och alla vill värna sina domstolar. Men jag tror
inte att man av detta kan dra slutsatsen att svenska
folket inte kan gå med på att man gör förändringar av
de lokalt förankrade tingsrätterna. Om svenska folket
får veta det som man behöver veta för att kunna ta
ställning i valet mellan geografisk närhet och garante-
rad hög kompetens i domstolarna även framöver, då
är jag inte alls så säker på vad svenska folket svarar
på den frågan. Det är därför som vi politiker har an-
svaret att penetrera frågan, gå till botten med den och
förklara varför vi kommer fram till vissa resultat.
Gunnel Wallin är angelägen om att beslut i så stor
utsträckning som möjligt fattas i riksdagen, och jag
kan förstå också den aspekten. Det är onekligen ett
sätt att verkligen förankra de förändringar som man
gör i någonting som är så grundläggande i samhället
som domstolarna. Men vi har ett regelverk som styr
vilka beslut som får fattas och i vilken ordning. Vi
kan inte gärna plötsligt ta tillbaka det som riksdagen
har delegerat till regeringen eller det som regeringen
har delegerat vidare till domstolar och domstolsverk.
Naturligtvis ska vi utnyttja de möjligheter att be-
sluta om förändringar och utveckling på de nivåer där
beslutanderätten finns, och t.o.m. fundera över hur vi
kan förändra detta. Det hindrar inte att denna fråga tas
upp i riksdagen med jämna mellanrum, naturligtvis i
förhållande till budgetpropositionen, men också i
form av den här typen av debatter. Jag kan mycket
väl tänka mig att samla en del frågor i en regerings-
skrivelse för att skapa underlag för en fortsatt diskus-
sion i riksdagen.
Kia Andreasson är ledsen för att jag inte har
kommenterat några av de väldigt centrala frågor som
handlar om domarutbildning och notariers ställning.
Debattiden tillåter mig inte att gå in på alla enskilda
frågeställningar som finns i detta sammanhang. Det är
naturligtvis väsentliga frågor. Men när det gäller
notarier vill jag passa på att säga att de utredningar
som vi har haft och de remissomgångar som har skett
i anslutning till dessa visar att notarierna faktiskt är
mycket uppskattade som en del av personalen i dom-
stolarna. De fyller en viktig funktion som en del av
det samlade tillhandahållandet av duktiga jurister i
samhällets alla funktioner.