Fru talman! Det här är det andra läroplansförslag
som vi skall ta ställning till i dag. Det förra var en helt
ny läroplan för förskolan, medan det här förslaget är
en utveckling av den läroplan som antogs 1994. Den-
na har tagits väl emot ute i skolorna, och vi kristde-
mokrater delar uppfattningen att den grundläggande
inriktningen och strukturen skall vara kvar.
Att avsnittet om normer och värden får en mer
framträdande plats är en mycket positiv förändring.
Att det låter sig göra tror jag är en direkt följd av att
värdegrundsavsnittet fick en så tydlig utformning i
Lpo 94 och att arbetet med att omsätta värdegrunden i
praktiken lett fram till att arbetet med normer och
värden ses som betydligt mer positivt i dag än det
gjorde för några år sedan.
Därför vill jag betona att det är viktigt att den tyd-
ligheten får finnas kvar. Jag känner mig inte helt lugn
med att någon förändring inte anmälts av det avsnittet,
särskilt inte med tanke på de betydligt luddigare for-
muleringar som finns i förslaget till läroplan för för-
skolan.
Vi föds inte med en given människosyn eller en
insikt om alla människors lika värde. Människovärdet
måste upprätthållas och försvaras, och det räcker inte
att göra det i högtidstal, utan det måste göras i varda-
gen och inte minst i skolan.
I Sverige har många generationers människosyn
påverkats av den människosyn som ger alla människor
ett lika stort värde och varje människa ett unikt och
okränkbart värde. Inspirationen har hämtats främst
från den kristna etiken men också i hög grad från
västerländskt humanistiskt tänkande. Hela vårt kultur-
arv vilar på den grunden, och den är en förutsättning
för demokratin. Att den kopplingen görs på ett tydligt
sätt i läroplanerna borde vara en självklarhet.
Jag hade tänkt att be Ylva Johansson att få hennes
ord på att värdegrundsavsnittet skall få behålla de
formuleringar som finns i dag när läroplanen omarbe-
tas, men jag kanske kan få Ingegerd Wärnerssons ord
på det i stället. Jag vill gärna säga att det smäller
precis lika högt för mig.
Fru talman! Efter hand som tiden går omsätts fler
och fler av oppositionens förslag till regeringsförslag.
Det är bara att tacka och ta emot. Skrivningarna när
det gäller baskunskapernas betydelse, framför allt i
läsning, skrivning och räkning, som grund för allt
annat lärande, är bra. Likaså är det ett steg på rätt väg
när en nationell provbank skall inrättas som stöd för
lärarnas arbete. Men varför inte gå hela vägen direkt
och införa obligatoriska prov också i årskurs 5?
Risken att lärarna bara skulle utgå från de resulta-
ten vid bedömningen av hur eleverna ligger till tror
jag är minimal. Vi måste lita mer på lärarnas profes-
sionalitet i både det och andra avseenden. Men att det
skulle underlätta utvärderingen av kvaliteten vid den
enskilda skolan och framför allt underlätta för eleven
och föräldrarna att få en bild av var eventuella brister
eller kunskapsluckor finns kan knappast någon tvivla
på. Ju förr de upptäcks, desto större blir möjligheten
att åtgärda dem.
Att dokumentera utvecklingssamtalen skriftligt är
också en åtgärd som skulle underlätta uppföljningen
och utvärderingen. Att från gång till gång kunna
stämma av hur det har gått sedan sist är egentligen en
förutsättning för att komma framåt. I dag finns möj-
ligheten för en förälder att begära skriftlig informa-
tion, men ansvaret skall inte läggas där. Vi anser att
alla skall få det utan särskild uppmaning.
Betänkandet har modifierats ordentligt i förhål-
lande till propositionen på en viktig punkt, och det
gäller hur barnets speciella läs- och skrivsvårigheter
skall behandlas. Det ensidiga betonandet av att det i
första hand är en pedagogisk fråga har kompletterats
med att dessa svårigheter också kan vara fysiologiskt
betingade och därför kan kräva speciella åtgärder,
som en aldrig så väl utformad pedagogik inte är till-
räcklig för.
Stödet för elever med dyslexi eller andra läs- och
skrivsvårigheter måste anpassas till varje elevs indivi-
duella behov. Det gäller självfallet också andra mer
eller mindre dolda handikapp, som t.ex. autism och
DAMP/ADHD. Insikten är viktig, men nu måste ock-
så stödet sättas in.
Skolornas möjlighet att hjälpa elever som har be-
hov av särskilt stöd har försämrats de två senaste åren.
Det har vi hört flera talare nämna, och det är Skolver-
ket som har tagit fram statistiken över detta. Det är en
mycket oroande utveckling, som tyvärr knappast
kommer att hjälpas av de höjda statsbidrag som ut-
skottsmajoriteten hänvisar till som lösningen på det
problemet.
Vi kristdemokrater anser att det är en nödvändig
satsning att öka statsbidragen, och vi har anvisat 2
miljarder mer än regeringen fram till år 2000. Men
jag inbillar mig inte att ens det kommer att vara till-
räckligt för alla kommuner. Jag menar att det är en
förskönande bild som regeringen ägnar sig åt när
olika företrädare reser omkring och ger sken av att allt
nu står väl till med ekonomin.
Statsbudgeten är i balans, men det har skett på
kommunernas bekostnad, och det kommer att ta
mycket lång tid att reparera. En av tre kommuner,
alltså nästan 100 kommuner, kommer enligt Kom-
munförbundet att tvingas till neddragningar av verk-
samheten även under 1999.
Jag har ett exempel på en kommun som har ett
sparbeting på drygt 12 miljoner inom skolans område
nästa år. Det har upprättats ett tjänstemannaförslag
som går ut på att lägga ned två skolor direkt och yt-
terligare en på sikt, att ta bort hela musik- och kultur-
skolan, att inte, som det var tänkt, återbesätta en och
en halv skolskötersketjänst och att stänga den öppna
förskolan.
Det är alltså inga små neddragningar som det
handlar om. Det är den krassa verklighet som många
kommunpolitiker står inför. Att då lyfta fram elever
med behov av särskilt stöd i diskussionen är inte så
enkelt som det låter i det här betänkandet.
Höjningen av egenavgifterna och de ökade soci-
albidragskostnaderna som en följd av förändringarna i
socialförsäkringssystemen har lett till djupa hål i
många kommunkassor, som det kommer att ta lång tid
att fylla igen. Det är oschyst att inte ha med också den
bilden av verkligheten utan bara lyfta fram statens
finanser när vi talar om skolans utvecklingsmöjlighe-
ter. Det räcker inte med statsbidragen för att komma
till rätta med de här, utan det behövs andra mot skolan
speciellt riktade åtgärder om det skall vara möjligt att
ge eleverna det stöd som de behöver.
Jag yrkar bifall till reservation 3 under mom. 4.
Jag vill med det också önska talmannen, mina kolle-
ger i utbildningsutskottet, kammarens personal och
den tappre åhöraren på läktaren glad pingst.