Fru talman! När det gäller det här med resurserna,
pengarna, har vi ju redan pratat om hur situationen ser
ut i de olika kommunerna. Men även staten har ju haft
brist på pengar. Det är först nu, i och med de s.k.
Perssonpengarna, som vi kan rikta pengarna på det
sätt som vi säger. I de kommuner som kan prioritera
skall pengarna användas till elever med särskilda
behov.
Nu kan de ju inte användas på det sättet i alla
kommuner. Det finns ju kommuner som varit tvungna
att säga upp folk. Då har pengarna fått gå till dem. På
andra ställen har de kanske gått till att kompetensut-
bilda. I den bästa situationen har de kunnat rikta sig
till att meranställa specialpedagoger eller annan typ
av dylik personal.
Det är det som jag tycker är problemet. Själv
kommer jag från en välmående kommun där vi har låg
arbetslöshet, goda inkomster osv. Ändå ser jag ju att
vi på olika sätt måste förstärka den kommunala eko-
nomin för att vi skall kunna nå våra mål.
Sedan kan vi gå in på det här med arbetsformer
och arbetssätt och fundera på hur vi gör. Skall vi
fortsätta att arbeta i fasta klassgrupper eller skall vi
kunna gå in i flexibla grupper för att möta de här
eleverna?
Det finns en smärtgräns. Det Gunnar Goude be-
skrev är ju den absoluta smärtgränsen om det gäller
små barn och det är en situation där vi inte kan säga
att vi har en god kvalitet. Det går inte att säga något
mot det. Men vi kan inte i dag plocka fram mer peng-
ar att stödja kommunerna mer än vad vi har gjort från
regeringens sida.