Fru talman! Jag fick en association när Ingegerd
Wärnersson berättade om de vackra bilderna. Jag vill
inte alls förstöra dem utan jag behåller dem gärna som
visioner. Men det dök upp en bild framför mig som
jag tänkte förmedla vidare.
Det var en vinterdag i Uppsala, tidigt på morgo-
nen. Det var litet småkallt med gryningsljus och litet
grådaskigt. Jag gick ned Trädgårdsgatan mot Drott-
ninggatan och stannade i hörnet. Från vänster trädde
det fram en kvinna med ett barn vid handen. Barnet
var påbyltat med overall, grova skor, luva och tjocka
vantar.
Efter denna kvinna kom det två barn till, lika väl
inbyltade. Jag stannade upp och tittade. Sedan kom
det två till och ytterligare två. Jag räknade hur många
det var. Det blev åtta par barn. Till sist kom det ännu
en kvinna med ett barn i en glad färgad overall, om
jag minns rätt. Sammanlagt var det 18 barn och två
vuxna på promenad tidigt i ett kallt Uppsala.
Varför var de ute så tidigt på morgonen? Varför
inväntade de inte en litet senare tidpunkt, när solen
hade kommit litet högre? Jo, det skulle inte gå. Alla
som har jobbat på en förskola vet att två vuxna inte
kan klä på 18 barn i åldern 3-5 år. Man har fullt sjå
med att försöka att få iväg 18 barn som kommer på-
klädda. De kommer vid olika tider och en del får stå
utanför och vänta. Så tågar man i väg, och just som
man skall gå är det två stycken som är kissnödiga.
Detta är inte en bild av att barn mådde dåligt, men
av att det fanns för få vuxna. Jag för över bilden på
grundskolan och frågar mig: Hur blir det för vissa av
dessa barn när de sitter i en klass tillsammans med
25-30 kamrater och kanske har läs- och skrivsvårig-
heter och klassen bara har en lärare?
Min fråga när det gäller resurserna är: Varför har
inte socialdemokraterna lyckats få fram resurser för
stöd till barn med speciella behov? Behovet på den
här punkten är så tydligt.