Fru talman! Mitt anförande i dag kommer att inle-
das med ett antal bilder från förskolans och skolans
värld.
Ett av de starkaste minnen som jag bär med mig
från förskolan är en samlingsstund för sexåringar.
Barnen håller på med olika aktiviteter när en flicka tar
en klocka och går runt i lokalerna och ringer med den
lilla klockan. Det är signalen till samling, och inom
tio minuter sitter 20 barn i ring på golvet. Samma
flicka lämnar ringen och kollar om det är snyggt i
korridoren och om man städat efter sig i smårummen.
Hon kallar på några av de andra för att få hjälp, och
till sist sätter hon sig själv. Sist av alla kommer frö-
ken.
Ett halvår senare börjar samma barn i skolan. Nu
skall barnen stå på led i korridoren, och det knuffas
och bråkas, och en irriterad lärare skall styra det hela.
Sedan kommer man in i klassrummet, och då skall
man stå bakom bänken. Till slut, när läraren har vän-
tat in alla, får man sitta.
Nästa bild kommer från ett studiebesök i Amster-
dam på en högstadieskola. Jag är nu i ett klassrum
med ungdomar i 16-årsåldern. Klassrummet skulle
kunna vara i vilken svensk högstadieskola som helst.
Det är full rulle och hög musik. Då kommer läraren,
och alla ungdomarna tar varsin stol och sätter sig i en
ring. Så småningom börjar samlingen.
Den sista bilden har jag fått berättad för mig av en
fritidspedagog, förskollärare och lärare. Berättelsen
handlade om en grupp med sex- och sjuåringar, som
skulle studera temat vatten. Samlingen startade med
att alla barn fick redovisa vad de visste om vatten.
Detta fyllde flera blädderblockspapper. Sedan fick de
fråga om allt de ville veta mer. Också det blev många
papper. Slutligen fick man komma med förslag på var
man kunde söka svar på alla sina frågor. Här fanns
förslag på allt från bibliotek och IT till prästen, som
ansågs vara en mycket klok man. När slutligen temat
vatten var redovisat blev det så många blädderblocks-
papper att de inte fick plats i rummet.
Varför har jag då valt att berätta om dessa bilder
just i dag? Jo, jag tycker att de är en utmärkt beskriv-
ning på vad detta betänkande handlar om, nämligen
att förskoletraditionen skall föras över in i grundsko-
lan. Skolans uppdrag skall vara att främja elevers
lärande. Att begrepp som lek, omsorg, barns eget
skapande, nyfikenhet och lust kommer att tillföras
läroplanen ser jag som en framgång i en helhetssyn på
barns utveckling.
Sedan många år finns det i de flesta kommuner
någon form av samarbete mellan förskolan och sko-
lan. Samarbetet har skett på många olika sätt. Det har
alltså funnits ett samarbete. Däremot vill jag påstå att
det har varit brister i kunskapen om vad de olika
verksamheterna verkligen innebär. Detta blev mycket
tydligt när riksdagen fattade beslut om en flexibel
skolstart. På många håll rapporterades det in kultur-
krockar, och ibland ifrågasattes från både skolans och
förskolans håll vad det egentligen var som försiggick.
I dag har man kommit bra mycket längre i såväl kun-
skapssyn som samarbete.
Av den kartläggning som SCB redovisade 1997
framgick att en integrerad verksamhet med sex-, sju-
och åttaåringar fanns i ett fyrtiotal kommuner och att
någon form av integrering med sexåringar fanns i
ytterligare ett sextiotal kommuner. Men mycket åter-
står ännu.
Det som beskrivs i min första bild, att läraren
fullständigt nonchalerar vad barnen lärt i skolan, är
försvunnet. Den bilden ville jag visa på som ett ex-
empel på gårdagens skola. Skolan nollställer inte
längre eleverna vid sju års ålder. I stället tar man till
vara det som barnen lärt sig i förskolan.
Min sista bild från en verksamhet med ett arbets-
lag av förskollärare, fritidspedagoger och lärare är det
goda exemplet, där olika yrkeskompetenser tillsam-
mans utvecklar den bästa pedagogiken. För mig är
detta framtidens skola.
Centern och Folkpartiet vill redan i dag införa en
tioårig grundskola. I min valfolder från 1994 ville
också jag införa tioårig grundskola med förskolepe-
dagogik det första året. Min grundinställning är alltså
precis densamma som Centerns och Folkpartiets. Jag
vill alltså ha en tioårig grundskola. Men trots det som
stod i min folder får jag backa, för jag tror inte att vi
är färdiga ännu. Det var trots allt inte mer än 40
kommuner som för ett år sedan verkligen hade en
integrerad verksamhet. Troligen är det fler i dag, men
det var 40 för ett år sedan.
Risken är alltså stor att det blir en skola även
första året, om inte förskolan får ett starkare fäste
inom skolan. Detta betänkande och det föregående
stärker processen med en verksamhetsmässig integra-
tion. Förskolans och fritidshemmens pedagogik skall
alltså inte bara finnas under det första året utan i lä-
roplanen i sin helhet.
Ett annat viktigt område i propositionen gäller
elever med behov av särskilt stöd. Betydelsen av stöd
och hjälp till elever med olika svårigheter har ständigt
påtalats av samtliga partier här i riksdagen. Läser man
kommunala skolplaner kan man konstatera att även
dessa prioriterar elever med behov av särskilt stöd.
Det är alltså inget fel på vare sig den politiska eller
den professionella ambitionen. Problemet är snarare,
som flera har påpekat, bristen på resurser och kompe-
tens.
Jag har under mitt arbete med Funkis-utredningen
lärt mig oerhört mycket om alla elever. Det jag fram-
för allt har lärt mig är att vi faktiskt inte har kunskap
om hur olika vi faktiskt är. Vi har ej heller kunskap
om hur vi skall möta människor som är olika. Därför
har vi inom Funkis-utredningen föreslagit en generell
kompetensutbildning för alla förskollärare och lärare i
förförståelse om elever med funktionshinder. Vi hop-
pas att detta snart skall kunna prioriteras av Skolver-
ket, även innan Funkis-utredningen blir en proposi-
tion. Det är också min förhoppning att den framtida
lärarutbildningen skall innehålla mycket mer av såväl
förförståelse som specialpedagogik för alla lärare.
Regeringens förslag att alla elever med läs- och
skrivsvårigheter skall ha rätt till ett åtgärdsprogram är
därför synnerligen välkommet.
Steget före åtgärdsprogram är dock utvecklings-
samtal. Även när det gäller utvecklingssamtal är for-
merna fortfarande i sitt vardande. Utvecklingssamtalet
skall vara ett samtal om elevens kunskapsutveckling
och sociala utveckling, ett samtal mellan lärare, elev
och förälder, inte en envägskommunikation, som det
tyvärr fortfarande är på en del håll.
En annan brist jag kan se i skolan i dag är att alla
elever inte blir sedda. Min bild från Amsterdam är ett
enkelt exempel på hur man varje dag kan se alla ele-
ver. I den klassen fanns det 28, men alla var sedda.
Jag fick de här ungdomarnas samtal med sin lärare
översatt, och det handlade om allt från studier till hur
mycket öl man druckit under helgen. Varje dag sågs
man, öga mot öga. Att bli sedd är också det första
krav man kan ställa som elev. Det är också det första
hindret mot mobbning och innebär att en grund läggs
för utvecklingssamtal och ett eventuellt åtgärdspro-
gram.
Centern och Moderaterna har reservationer angå-
ende individuella studieplaner. Att varje elev skall ha
en individuell studieplan är ett mycket bra förslag. På
så sätt skulle man också nå målet med individualise-
ring i dess rätta bemärkelse.
Utskottet gör i dag bedömningen att vi inte just nu
är beredda att införa detta för grundskolan. Indivi-
duella studieplaner skall finnas i gymnasiet, men
tyvärr förekommer det oerhört sparsamt. I första hand
bör detta genomföras där och utvärderas. Det finns
dock inget hinder för att man lokalt inför individuella
studieplaner även på grundskolan. Där man nu på
försök tänker avskaffa timplanen ser jag det som helt
naturligt, precis som Andreas Carlgren påpekade, att
avskaffandet av en timplan leder till införandet av en
individuell studieplan.
I och med dagens beslut kan vi konstatera två tyd-
liga linjer i svensk skolpolitik. Den ena är en helhets-
syn inom förskola och skola. Den andra är en tydlig
skillnad mellan moderat och socialdemokratisk poli-
tik.
Helhetssynen finns i den gemensamma värdegrun-
den från förskola till gymnasium - värdegrunden som
är den viktiga basen för elevernas utveckling i ett
alltmer flexibelt och mångkulturellt samhälle. Hel-
hetssynen kan också mötas i de olika begreppen som
återkommer i barnets möte med förskolan och skolan,
t.ex. i begreppet utvecklingssamtal. Detta ger en
trygghet för elev, förälder och lärare.
Inger Davidson frågade om jag kunde ge mitt ord
på att värdegrunden skulle bli densamma i framtiden.
Nu är jag inte minister och kan därför inte ge mitt ord
i den bemärkelsen. Men jag kommer att värna den,
och jag kommer att göra det även i kommittén för den
nya lärarutbildningen. Det ger jag Inger Davidson
mitt ord på.
Den politiska skiljelinjen är att Moderaterna säger
nej till läroplan för förskolan, nej till förskoleklass
plus nioårig grundskola och nej till ett likvärdigt
gymnasium för alla. Alla är därför inte delaktiga i
Moderaternas framtidsbild.
2000-talet benämns ofta som kunskapssamhället.
För att alla skall ges en god livskvalitet i framtidens
samhälle måste alla beredas möjlighet till delaktighet.
Vi är olika som människor, och vi behöver olika
vägar för att nå målet. Men ingen får stängas ute, alla
måste vara med i gemenskapen. Det är därför gläd-
jande att övriga partier i många avseenden delar So-
cialdemokraternas framtidssyn på förskola och skola.
Fru talman! Jag yrkar härmed avslag på samtliga
reservationer och bifall till hemställan i betänkandet.
Till sist men inte minst vill jag också framföra mitt
tack till Ola Ström och Marie Wilén som tyvärr inte
kommer att stanna kvar i riksdagen. Jag vill också
tacka för det goda kamratskapet och de fina idéerna
som de har kommit med till utbildningsutskottet.