Herr talman! Jag kan börja med frågan. Vi följer
Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag, och utifrån
de förslagen kan det bli de här besparingarna, om hela
förslaget läggs på bordet. Samtidigt anvisar vi tre
gånger så stora belopp till rehabilitering och till Dag-
marpengar för att rehabilitera människor och få dem
tillbaka till jobbet snabbare än vad som annars kunde
ske. Men regeringen gör raka motsatsen. Då frågar
man sig: Vad händer egentligen då? Jo, då går det
naturligtvis inte att genomföra. Så enkelt är det.
Jag ställde några frågor till statsrådet i min inled-
ning. Vad kommer egentligen att hända med sjukkas-
sa och a-kassa? Skall de slås ihop till en enda försäk-
ring? Vad kommer att hända med överskottet i sjuk-
försäkringen? Vi tvistar här i kammaren om huruvida
det är 30 eller 40 miljarder, men det är i varje fall
gigantiska summor, statsrådet. Skall de pengarna
täppa till något annat hål i statens budget eller är det
medel som skall ligga kvar i sjukförsäkringen? Det är
ju avgifter som arbetsgivarna har betalat in och de
anställdas egenavgifter som har skapat detta gigantis-
ka överskott. Vad ämnar ni göra med de medlen?
Sedan konstaterar jag bara att de försök som pågår
ute i landet kommer att innebära att människor slås ut
under tiden. Småföretagare, jordbrukare och andra har
ingen a-kassa, och de kan inte få det om de inte har
avvecklat sitt företag. De är hänvisade till socialbi-
drag. Till det är också andra som inte tillhör någon
form av a-kassa hänvisade. Är det den formen av
socialpolitik som den här regeringen bedriver?