Herr talman! I dag skall riksdagen bl.a. fatta beslut
om kriterier för sjukpenning och förtidspension. Re-
geringen har tidigare i den ekonomisk-politiska pro-
positionen (1994/95:25) redovisat planerade bespa-
ringar på 3 miljarder kronor netto inom området för-
tidspension och sjukförsäkring. De 3 miljarderna
räknar vi med att kunna spara in genom de förslag
som regeringen lade fram i propositionen Rätten till
förtidspension och sjukpenning och folkpension för
gifta (prop. 1994/94:147) samt genom de förslag som
nu har lagts fram i proposition 1996/97:28.
Syftet med att bedöma arbetsförmågan mer renod-
lat utifrån medicinska kriterier är att vi vill ha klarare
regler och medverka till att tydliggöra gränserna för
vad som bör ersättas från socialförsäkringen. Men jag
vill redan här understryka att sjukdomsbegreppet
kvarstår oförändrat.
Varför lägger vi då fram ett förslag om en renod-
ling? Jo, en renodling kommer att ge underlag för en
mer rättvisande bild av samhällets kostnader inom
olika områden. Problem som i grunden inte är medi-
cinskt betingade bör i första hand hanteras med ar-
betsmarknads- eller socialpolitiska medel. Detta är
helt i linje med de åtgärder som tidigare vidtagits och
understöder arbetslinjen i socialförsäkringen.
Kostnader till följd av sjukdom och funktionshin-
der kommer enligt det som nu föreslås att redovisas
inom ramen för socialförsäkringen, medan kostnader
som uppkommer till följd av arbetslöshet eller av
andra skäl skall hanteras inom arbetsmarknadspoliti-
ken eller inom socialpolitiken i övrigt. Genom att
kostnader redovisas inom det område där de hör
hemma ger det också ett bättre underlag för framtida
beslut när det gäller att komma till rätta med problem
och prioriteringar mellan välfärdspolitikens olika
områden.
Vilka negativa effekter kan en renodling ha? Det
har förts fram i debatten att personer riskerar att falla
mellan systemen på grund av den pågående renod-
lingen. Det är naturligtvis inte meningen, och det skall
inte heller ske. Däremot är det meningen att vi skall
hantera frågorna på rätt ställe. Därför klargörs regler-
na i sjukförsäkringen. Det är viktigt att förtidspensio-
neringen träder in när alla möjligheter att återge de
försäkrade arbetsförmågan har prövats och att den
renodlas i syfte att bli en ersättning vid nedsatt arbets-
förmåga på grund av medicinska orsaker. Klarar den
försäkrade att arbeta trots sitt medicinska tillstånd
skall arbetsförmågan tas till vara. Arbetslinjen skall
understödjas. Det är enligt min mening fel att förtids-
pensionera bort problem som är av arbetsmarknadska-
raktär. Samtidigt ger det en felaktig bild av syftet med
förtidspensionssystemet. Den enskilde skall hänvisas
till de samhällsorgan som är bäst lämpade för att ta
sig an hans eller hennes problem och som också bör
bära kostnaderna för den enskildes inkomstförlust.
Det är viktigt att reformerna på Socialdepartemen-
tets och Arbetsmarknadsdepartementets områden
bildar en helhet och fungerar så att försäkrade inte
faller mellan systemen. Inom regeringskansliet pågår
därför ett omfattande arbete med denna samordning.
Regeringen är väl medveten om att det finns en
grupp människor som har många och sammansatta
problem och därför behöver stöd från flera olika hu-
vudmän. Här måste vi bli bättre. Berörda huvudmän
måste samverka för den enskildes bästa. Jag noterar
med tillfredsställelse socialförsäkringsutskottets till-
lägg att en renodling av försäkringen inte får leda till
att en nedsatt arbetsförmåga som i huvudsak beror på
medicinska orsaker "delas upp" och behandlas på
olika ställen.
Regeringen har redan uppmärksammat behovet av
förbättrad samverkan. Frågan har varit aktuell i flera
utredningar som bl.a. har haft i uppdrag att kartlägga
och analysera utvecklingen av den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen. Vidare har gränsdragningsfrågor
mellan olika ersättningssystem varit föremål för ut-
redning.
Herr talman! Sedan år 1993 pågår försök med fi-
nansiell samordning mellan hälso- och sjukvård och
socialförsäkring. Sjukvårdsdistrikt i fem olika län
deltar. I en kommun bedrivs försöksverksamhet där
också socialtjänsten ingår. Regeringen har nyligen
beslutat om ytterligare ett sådant försök i Göteborg.
För närvarande diskuteras en utvidgning av försöken
till att också omfatta arbetsmarknadsmyndigheten.
Utöver de nämnda formaliserade försöken pågår
ett omfattande arbete ute i landet för att utveckla olika
former av samverkan. För att få en bättre överblick
över lokala projekt tillsatte regeringen i februari 1996
en särskild utredning för att kartlägga lokala samver-
kansprojekt inom rehabiliteringsområdet mellan hu-
vudmän som har näraliggande verksamheter. Betän-
kandet, Egon Jönsson - en kartläggning av lokala
samverkansprojekt inom rehabiliteringsområdet
(SOU 1996:85), överlämnades i maj och har remiss-
behandlats.
Sjuk- och arbetsskadekommittén överlämnade sitt
slutbetänkande, En allmän och aktiv försäkring vid
sjukdom och rehabilitering (SOU 1996:113), i juli i
år. Frågor om förbättrad samverkan ingick i kommit-
téns uppdrag, och betänkandet behandlar bl.a. sam-
ordnad rehabilitering för utsatta grupper. Också detta
betänkande har remissbehandlats. Dessa två betän-
kanden behandlas nu i ett sammanhang, och en pro-
position kommer under våren 1997 och kommer bl.a.
att innehålla förslag om förbättrad samverkan mellan
myndigheter på lokal nivå.
I debatten om att försäkrade riskerar att falla mel-
lan systemen är det viktigt att framhålla att det allt-
jämt kommer att finnas möjlighet att göra en rimlig-
hetsbedömning. Det skall självklart vara medicinska
skäl som grundar rätt till ersättning, men vid bedöm-
ningen av i vilken mån dessa påverkar arbetsförmågan
skall utrymme för individuella hänsynstaganden fin-
nas med avseende på hur sjukdomen i det enskilda
fallet påverkar den försäkrades arbetsförmåga. Det
skulle leda alldeles för långt om samtliga de faktorer
som i dag tillåts påverka bedömningen helt slopades.
Därför skall det finnas utrymme för att ta hänsyn
också till andra faktorer som påverkar möjligheten att
arbeta, om än i minskad omfattning jämfört med i
dag, och det är faktorer som den försäkrades ålder och
bosättningsförhållanden. Hänsyn bör också kunna tas
till utbildning och tidigare yrkeserfarenhet. En sam-
manvägning av dessa faktorer, där åldersfaktorn bör
väga tyngst, bör i det enskilda fallet i begränsad om-
fattning kunna påverka bedömningen av den försäk-
rades förmåga att försörja sig själv genom arbete.
Herr talman! Den steg-för-steg-modell som be-
skrivs i propositionen är inte något helt nytt. Det är en
utvecklad form av det som redan i dag tillämpas av
försäkringskassan. I en dom från Försäkringsöver-
domstolen från år 1987 beskrivs försäkringskassans
bedömning av den försäkrades arbetsförmåga steg för
steg. Vad som nu sker är att lagtexten kompletteras
med modellen.
Steg-för-steg-modellen markerar att anknytningen
till arbetsgivaren är viktig. Det är först när rehabilite-
ringsinsatser hos och mot den egna arbetsplatsen
uttömts som den försäkrades arbetsförmåga skall
bedömas mot på arbetsmarknaden normalt förekom-
mande arbeten. Med normalt förekommande arbeten
menas just normalt förekommande arbeten. Det
handlar inte om udda eller mycket speciella arbeten
som endast förekommer i begränsad utsträckning
antalsmässigt eller geografiskt. Det är naturligtvis
viktigt att berörda och ansvariga myndigheter sam-
verkar på såväl central som lokal nivå. Riksförsäk-
ringsverket har i informationen till försäkringskassor-
na särskilt poängterat vikten av att samverka på lokal
nivå.
Egenföretagare skall liksom anställda även i fort-
sättningen vara berättigade till sjukpenning under
nödvändig behandling och konvalescens om de däref-
ter kan gå tillbaka till sitt vanliga arbete. Detta har
hela tiden varit regeringens avsikt.
Ett problem är att egenföretagare inte kan få ar-
betslöshetsersättning förrän de avvecklat sitt företag
om de inte kan gå tillbaka till sitt arbete. Detta är
emellertid inte något nytt problem eller någon sjuk-
försäkringsfråga i sig. Det är ett problem som måste
lösas inom arbetslöshetsförsäkringen. Ett arbete med
detta pågår inom regeringskansliet.
Jag anser att vi bör undvika en särreglering som
behandlar egenföretagare och anställda olika inom
socialförsäkringen. Därför omfattas egenföretagare,
precis som anställda, av steg-för-steg-bedömningen
med innebörd att de i sista hand prövas mot på ar-
betsmarknaden normalt förekommande arbeten.
Avslutningsvis vill jag poängtera att effekterna av
den pågående renodlingen skall följas upp av ansvari-
ga myndigheter, t.ex. Riksförsäkringsverket, Social-
styrelsen och Arbetsmarknadsstyrelsen.