Fru talman! Det har pratats lite grann om att ka-
raktären på debatten är något avslagen, även om det
har blivit en del repliker. Det kanske kan bli några till
också, vad vet jag? Detta skulle då bero på budgetbe-
handlingen i riksdagen. Eftersom det talades om den
debatt som fördes och de beslut som fattades i förra
veckan vill jag bara göra anmärkningen att Vänster-
partiet hade en reservation som hade inneburit förbe-
redelse till förnyelse av den budgetprocess som vi nu
har genom utvärdering och vidare utredning. Men
alla, även Ingvar Svensson och kd, röstade emot
Vänsterpartiets reservation. Detta sagt med anledning
av det replikskifte som Ingvar Svensson var inne i
förut.
Fru talman! I samband med Sveriges EU-inträde
varnade vi i Vänsterpartiet för att det skulle kunna
medföra att Sveriges utrikespolitik skulle bli alltmer
Europacentrerad och att det goda anseende som Sve-
rige har i tredje världen och därmed våra möjligheter
till en konstruktiv roll för en ändrad världsordning
skulle riskera att försvagas. Att vi nu stänger ambas-
saderna i tre viktiga länder i tredje världen - Libanon,
Peru och Tunisien - är sett i det perspektivet allvar-
ligt. Vi kommer från Vänsterpartiet framdeles att
fortsätta verka för en bättre balans i Sveriges repre-
sentation mellan världens fattiga och rika länder. Vi
har pekat på detta i ett särskilt yttrande.
I budgetdiskussioner mellan regeringen och de
partier som är samverkande i dessa diskussioner får
man dock ta och ge. Det gör att vi återkommer i frå-
gan. Budgeten är inte en produkt av att en regering
gör en budget där andra partier uppträder som stöd-
partier, som Göran Magnusson råkade säga, utan det
är faktiskt fråga om ett förhandlingsarbete där man
till slut gemensamt står för helheten och slutproduk-
ten. Det är alltså produkten av ett samarbete mellan
partier.
Det finns många positiva åtgärder som budgeten
innehåller, inte minst på utgiftsområde 1. Göran
Magnusson har redogjort för många av dem på t.ex.
demokratins område osv. Jag behöver inte upprepa
dem här, fru talman.
Årets budget, fru talman, om man ska säga nå-
gonting om den i allmänhet, har arbetats fram i en tid
som präglats av stor osäkerhet om vad som ska hända
i ekonomin, inte minst internationellt. Trots detta har
de partier som stått bakom budgeten kunnat enas om
ett budgetförslag som har många positiva inslag och
som förbättrar villkoren både för kommunernas verk-
samhet och för de arbetslösa. Samtidigt har vi en god
beredskap för att försvara sysselsättningsmålen.
Efter att ha läst de borgerliga särskilda yttrandena
vill jag göra en allmän ekonomiskpolitisk reflexion,
därför att den förda politiken i budgeten avviker
starkt från de borgerliga partiernas och särskilt Mode-
raternas. Denna fyrbåk i fyrklövern som de utgör
förespråkar t.ex. i sitt särskilda yttrande sänkt ut-
giftskvot som ett mål i sig för den ekonomiska politi-
ken. Därmed säger Moderaterna att de egentligen inte
är intresserade av de sociala verkningarna av politi-
ken.
Tanken på att hela tiden sänka utgiftskvoten är ju
en avledning från ett monetaristiskt tänkande, som
många ekonomer nu håller på att överge, och går ut
på att sänkta statsutgifter minskar behovet av pen-
ningmängd och påstått kostnadstryck. Därför skapar
man efter en tid av nedskärningar och ökad arbetslös-
het förutsättningar, tänker man sig, för ett ökat utbud.
Denna politik är ursprungligen tänkt i en situation
av s.k. stagflation, dvs. av stagnation och inflation.
Den har visat sig inte fungera särskilt bra för ekono-
min. Den skapade oerhörda sociala följder och bidrog
verksamt till att skapa massarbetslöshet. Men den
fungerar ju ännu sämre om den ska arbetas in i den
ekonomiska politiken som ett konstant mål. Det är
faktiskt att uttala sig för att man är för en politik av
konstant hög arbetslöshet och ständigt ökande sociala
klyftor. Det kanske är ett uttryck för tänkandet att
demokratin och folkstyret så lite som möjligt ska
kunna påverka eller ta ansvar för den ekonomiska
utvecklingen.
Man kan säga att det egentligen är en ganska de-
struktiv oppositionspolitik som de borgerliga partier-
na för. Man ser ingenstans i de särskilda yttrandena
några nya konstruktiva satsningar som man vill göra
för vårdande av demokrati, yttrandefrihet och annat
på det här utgiftsområdet. Nej, det är i stort sett bara
nedskärningsförslag.
Moderaterna och Folkpartiet vill ta bort presstö-
det. Moderaterna vill helt avveckla statens stöd till de
politiska partierna. Alla de borgerliga partierna vill
drastiskt minska de ekonomiska ramarna för Rege-
ringskansliet, utan att konkretisera vad det skulle vara
som är för mycket.
Centern, ett litet monarkistiskt parti, vill t.o.m.
minska anslaget till Kungliga hov- och slottsstaten.
Särskilt anmärkningsvärt är Moderaternas krav att
ta bort stödet till de politiska partierna. De motiverar
detta med att partierna ska ha sin lojalitet hos val-
manskåren, att partierna ska hålla sig oberoende i
förhållande till alla särintressen och inte vara beroen-
de av stöd från den offentliga sektorn.
Men då har Moderaterna helt glömt bort bakgrun-
den till att det statliga partistödet en gång i tiden in-
fördes. Det infördes därför att bl.a. Moderaterna tog
och fick stora stöd från näringslivet. I den debatten
och i den kritiska situationen växte det statliga par-
tistödet fram. Det var då bättre att alla partier fick
likartade möjligheter att konkurrera om väljarnas
gunst. Även om man inte kunde förbjuda någon att
stödja ett parti, kunde man på det viset i alla fall ska-
pa en förutsättning för att göra partierna mindre bero-
ende av särintressen. Nu säger Moderaterna att par-
tistödet leder till motsatsen. Det är att ställa logiken
på huvudet.
Att ett stöd från väljarna till partierna ges via sta-
ten gör också att det blir mer jämlika villkor för de
olika partierna, reflekterande bara deras andel av
väljarkåren. Men genom grundstöd och annat kom-
penserar vi mindre partier lite, så att de i förhållande
till sin direkta andel egentligen får ett ökat stöd i
förhållande till större partier. Det gör vi därför att
vissa partier annars skulle kunna leva gott på att de
har särskilda förbindelser med eller anses represente-
ra särskilt penningstarka väljare och väljargrupper, att
de har särskilda förbindelser med företagsamhet eller
med vissa stora folkorganisationer, vilket skulle göra
att vissa partier naturligtvis skulle klara sig utan vida-
re, medan andra partier skulle få väldigt svårt att
hävda sig. Det skulle alltså leda till en koncentration i
partistrukturen, och jag tror att den, om den ska
komma, ska komma av politiska skäl och inte genom
att vissa partiers möjligheter att hävda sig kvävs eko-
nomiskt.
Vi kan alltid diskutera statens karaktär på olika
sätt, men jag tror att man knappast kan beteckna stöd
via offentlig sektor som ett villkorsstöd på något sätt.
Den offentliga sektorn eller staten kan i det här sam-
manhanget naturligtvis inte betraktas som ett
särintresse, hur vi än analyserar den.
Jag ska inte uppehålla mig mycket mer vid detta
med presstödet. Det har Göran Magnusson klarat ut,
och vi är i den saken helt eniga.
När det gäller stödet till Regeringskansliet tyder
allt på att arbetsmängden ökat och ökat snabbare än
växande resurser, vilket Göran Magnusson påpekade.
Då är det lättvunnen antipolitisk populism att utan
närmare specifikation kräva ganska omfattande ned-
dragningar. Möjligtvis kan man kanske ideologiskt
motivera det i något nyliberalt antipolitiktänkande
som florerar inom borgerligheten.
Fru talman! Jag vill runda av detta tal med en liten
randanmärkning om en liten detalj i budgetsamman-
hanget. Vi i Vänsterpartiet är för ett avskaffande av
monarkin. Men så länge vi har en majoritet som vär-
nar denna rest från feodal- eller ståndssamhällets tid
måste monarkin kunna fungera. Hov- och slottsstat
har bl.a. att förvalta och vårda viktiga kulturskatter
som till största delen, frånsett den del som är en pro-
dukt av krigsrov, är skapade genom det svenska fol-
kets arbete. Vi är alltså för övergång till republik,
men vi är det av principiella skäl, inte av ekonomiska
skäl och inte av sådana skäl att vi därför skulle låta
kulturskatterna förfalla och inte heller därför att vi
inbillar oss att representation inte behöver skötas av
en statschef. Det måste finnas rimliga möjligheter för
detta.
Centerpartiet är för monarkin. Men utan att kunna
specificera varför man vill ha ett lägre anslag till
monarkin yrkar man på en minskning med 4 miljoner
kronor. Vad är det i verksamheten som får för myck-
et? Visst, vi kan väl möjligen diskutera konungens
apanage. Eller vilka kulturskatter är det som ska få
det sämre? Vi vet ju att det faktiskt är ganska knappa
resurser och att det är ganska dyrt att värna många av
de historiska minnesmärken som finns i slott, parker
och liknande och som behöver skydd. Man anar här
att det på något sätt är ett konservativt litet monarkis-
tiskt parti som också vill hålla sig med en progressiv
mask, eftersom man vill nagga detta i kanten. Jag
undrar bara varför, när det i budgetsammanhanget
handlar om så ringa medel.
Fru talman! Med dessa bemärkningar ber jag att
få yrka bifall till förslaget i dess helhet i utskottets
betänkande.