Fru talman! Okej, jag sade att vi har ett fast grepp.
Jag kan väl säga att vi har ett halvfast grepp då, för att
inte överdriva för mycket. Och det är inte bara vi som
har det. Vi är tre parter, tre partier, som har ingått en
överenskommelse.
Energibranschen i Sverige, och för all del också
näringslivet, har länge sagt att det har varit en brist
inför framtiden att det inte har funnits någon fast
energipolitik som man kan ta bäring på. Det rör sig ju
inom energibranschen om stora investeringar. Det är
lätt hänt att det trillar i väg till 400-500 miljoner
kronor om man skall bygga exempelvis en kraftvär-
meanläggning. Det behövs alltså något att bygga på
långsiktigt. Den här energiuppgörelsen gör det möj-
ligt att mejsla fram en sådan politik.
Men jag menar att det inte riktigt är så där enkelt.
Jag har själv demonstrerat och skrikit "Vad ska väck?
- Barsebäck!". Nu är vi i alla fall framme vid den
första reaktorn och har sikte på den andra. Sedan är
det bara tio kvar. Det finns en bok, jag tror att Agatha
Christie skrev den, om tio små negerpojkar som för-
svann en efter en.
Siktet är inställt. Grunden är lagd. Vi har klart
deklarerat att vi vill ut från och bort från uran som
bränsle - och fossila bränslen också. Med det siktet
inställt kanske man skjuter ett och annat bomskott,
men målet är klart. Då slipper man hoppa tuva som ni
gör för att till varje pris lyfta fram er egen politiska
profil.
Då hamnar ni i Miljöpartiet, när det gäller er re-
servation om naturgasen, ihop med det verkliga död-
grävargänget i fråga om kärnkraften, de som vill
krama reaktorerna tills de självexploderar. Det är inte
trovärdigt.