Fru talman! Subsidiaritet är ett vackert ord. Dess
innehåll är en princip som garanterar och legitimerar
också den representativa demokratin och som mot-
verkar centralism och byråkrati.
Subsidiaritetsprincipen har följande innehåll. Det
en gemenskap kan sköta på ett ändamålsenligt sätt
ska den också få sköta. De överordnade gemenska-
perna, t.ex. staten, har en skyldighet att stödja där så
behövs. Detta stöd måste respektera de enskilda män-
niskornas rättigheter och gemenskapernas eget kom-
petensområde. Besluten ska alltså fattas på den nivå
som är mest ändamålsenlig.
Därför finns det kommunala beslutsorgan. Därför
stadgas om den kommunala självstyrelsen. Även om
det 1862, när kommunalförordningarna tillkom, mest
handlade om att effektuera centralt fattade beslut, har
utvecklingen gått mot ett ökat kommunalt självstyre.
Med läs- och skrivkunniga människor i landet är det
en självklarhet. Människor måste ha meningsfulla
möjligheter att utöva inflytande. Det är enklare ju
närmare politikerna finns. Förutsättningarna ser olika
ut för olika människor och för kommuner. Att lägga
samma mall på alla gör lätt att det inte passar någon.
Regeringsformen talar tydligt om såväl kommu-
nalt självstyre som om kommunal beskattningsrätt.
De hör ju ihop. Fortsatt är naturligtvis stat och kom-
mun kommunicerande kärl, men färdriktningen har
varit tydlig under de två senaste decennierna, dvs.
ökad makt åt kommunerna och mindre av detaljstyr-
ning och detaljreglering. Uppdrag och ansvar ska
följas åt. Det ska vara pengar i påse för att användas
efter behov - som bedöms på den lokala nivån.
Fru talman! De senaste åren har man kunnat
skönja ett mönsterbrott. Vi har redan fått ett flertal
exempel på det i de tidigare inläggen.
Beskattningsrätten beskars kraftigt av skattestopp
och skattetak under senare delen av 90-talet. Nu lever
kommunerna med krav på budgetbalans. Det är en
självklarhet också för kommunpolitiker, som de ivrar
för och strävar efter. Men var finns tilliten till kom-
munpolitikerna?
Återgången till en ökad centralism är ett härnads-
tåg vars banerförare är Socialdemokraterna, Vänster-
partiet och, hör och häpna, Miljöpartiet. På vilket sätt
står Miljöpartiet i dag för sin omskrutna decentralise-
ringstanke?
Vad är det man gör? Jo, när man majoriteten ger
pengar till skolan får de bara användas till personal-
förstärkningar. Mer av öronmärkta pengar till forsk-
ning. Mer av statliga bidrag kanaliseras inte av myn-
digheter utan av regeringen själv. Lokala investe-
ringsbidrag är bara ett exempel.
Alldeles innan jul infördes en stopplag för att
överlämna drift av akutsjukhus fast Lagrådet sade nej.
Här tillgrips t.o.m. det starkaste instrumentet, lagstift-
ningsmakten, för att hindra borgerliga politiker att
föra borgerlig politik.
Här laboreras t.o.m. med att lagstifta om annat än
om enkel majoritet. Det var skönt att höra att Mats
Einarsson dementerar att Vänsterpartiet kommer att
medverka till detta.
Kronan på verket på förmyndartemat heter kanske
ändå maxtaxa. Kommunpolitikerna som fått uppdra-
get att ombesörja tillgång till barnomsorg får nu inte
ens längre själva bestämma taxenivån.
Jag beklagar de socialdemokrater hemma i min
kommun som varje år i budgetbehandlingen voterar
om ökad differentiering på barnomsorgstaxorna. Nu
ska de stå och försvara en enhetstaxa vars nivå är
centralt bestämd. Det är stora krav som Persson stäl-
ler på sina undersåtar ute i kommunerna. Nu aviseras
också statliga regleringar vad gäller äldreomsorgstax-
orna.
Fru talman! Klåfingrighet är ett milt uttryck för
det som nu händer. Jag är genuint oroad. Majoriteten
- Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet
- spelar roulette med demokratin. Vem vill vara
kommunpolitiker när man bara ska administrera cent-
ralt fattade beslut?
I den utredning om den kommunala självstyrel-
sens grundlagsskydd som kom 1996, och som jag
hade förmånen att sitta med i, skrevs: "För folkstyrel-
sen representerar den kommunala självstyrelsen
grundläggande värden. Den skall därför ha en reell
innebörd och väga mycket tungt i relation till de mot-
stående intressen som kan finnas." Denna utredning
har inte resulterat i någon proposition från den social-
demokratiska regeringen.
På våren 1999 konstaterade Lagrådet om förslaget
om kommunala bostadsföretag: "Någon innebörd
måste dock den kommunala självstyrelsen ha." Det
citerades här innan, och det är värt att citeras en gång
till. Lagrådet beklagade att regeringsformen trots
erfarenheter av nära 25 års tillämpning fortfarande
inte ger fylligare riktlinjer för att reglera förhållandet
mellan stat och kommun.
Därför är det hög tid att förtydliga den kommu-
nala kompetensen med utgångspunkt från subsidiari-
tetsprincipen i grundlagen. De nuvarande förhållan-
dena är inte acceptabla. Om man vill ha en reell
kommunal självstyrelse måste det till en kraftfull
rättslig kompetens för kommunerna att utöva den.
Fyra partier har stött förslaget om en utredning med
uppdrag att lägga fram lagförslag i den riktningen.
Detta väljer socialdemokrater, vänsterpartister och
miljöpartister att säga nej till. Annars brukar ju rege-
ringen vara förtjust i utredningar. Vem kan räkna alla
utredningar som jobbar i Regeringskansliet, ibland
hastigt för att förhindra, ibland långsamt för att för-
dröja? Både Demokratidelegationen och Kommun-
demokratikommittén tuggar på innehållet i nästan alla
övriga motioner som ryms i betänkandet.
Att säga nej till en sådan utredning som Lagrådet
så tydligt påpekat behövs för att den reella kommu-
nala kompetensen ska kunna definieras, att säga nej
till en sådan utredning som den politiska oppositionen
säger sig behöva som instrument för att inte bli över-
körda, tyder inte bara på maktfullkomlighet utan
också på maktarrogans. Det är beklagligt att Sverige
styrs av krafter som tycks ha centralism som ny hu-
vudprincip.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.