Fru talman! Vad ska vi egentligen ha den kom-
munala självstyrelsen till? Frågan är möjligtvis pro-
vokativt formulerad, men den är inte retorisk. Den är
allvarligt menad. Det till synes oproblematiska be-
greppet kommunal självstyrelse rymmer politiska
målkonflikter med långtgående verkan.
Att vara för kommunal självstyrelse är näst intill
obligatoriskt i svensk politik. Låt mig redan här - för
undvikande av varje möjlighet till illvillig vantolk-
ning - slå fast att Vänsterpartiet är för kommunal
självstyrelse och att Vänsterpartiet i likhet med Lag-
rådet anser att något innehåll måste detta begrepp ha.
Vi menar att utan en levande lokal demokrati - vilken
bl.a. förutsätter något att fatta demokratiska beslut om
- blir demokratin över huvud taget ett mycket pro-
blematiskt projekt.
Men en sådan proklamation löser inte problemet.
Den innebär knappt ens en början till en formulering
av problemet. Och den kommunala självstyrelsen är i
en viss mening problematisk; låt oss erkänna det.
I regeringsformens första paragraf slås fast att den
svenska folkstyrelsen förverkligas genom bl.a. kom-
munal självstyrelse, men någon närmare definition av
begreppet hittar man inte. Den fråga som ställs i ett
antal borgerliga motioner är: Bör vi då inte formulera
en sådan definition? Borde vi inte i grundlagen skriva
in vad vi menar med kommunal självstyrelse? Borde
vi inte definiera den kommunala kompetensen? Riks-
dagens svar på denna fråga har hittills varit ett väl
genomtänkt nej.
Vänsterpartiets program Lokalt folkstyre proble-
matiserar frågan på följande sätt:
"Det är sällan självklart vilken nivå för besluts-
fattande som är den rätta. Den så kallade närhetsprin-
cipen, som säger att ett beslut inte skall fattas på en
högre nivå än nödvändigt, är lätt att formulera, men
svår att tillämpa i praktiken. Det ligger ett värde i att
beslut fattas så nära medborgarna som möjligt, men
en långtgående decentralisering av den politiska
makten innebär också att möjligheterna till ekono-
misk utjämning mellan människor och regioner mins-
kar och att det blir svårare att garantera samma soci-
ala rättigheter för alla."
Vänsterns strävan efter lika rättigheter och möj-
ligheter för alla - och då syftar jag på vänstern i en
mycket bred mening - kan med andra ord komma i
konflikt med samma vänsters strävan att decentralise-
ra makten och öka medborgarnas deltagande i den
politiska processen.
Låt mig ge ett par exempel.
I bibliotekslagen, som antogs 1996, föreskrivs att
alla kommuner ska ha ett folkbibliotek och att man
inte får ta ut avgifter för utlåningen. Motivet är att
biblioteken spelar en omistlig roll för medborgarnas
tillgång till information, upplysning och utbildning
och därmed för demokratin. Vänsterpartiet hade länge
drivit kravet på en bibliotekslag. Vi såg och ser allt-
jämt lagen som ett värn mot nedrustning av demokrati
och kultur. Men lagen är helt klart en inskränkning av
det kommunala självstyret. De kommuner som vill
lägga ned sitt sista folkbibliotek eller införa avgifter
på boklånandet förbjuds att göra detta.
Ett annat exempel på ingrepp i det kommunala
självstyret är det förbud mot skattehöjningar i kom-
munerna som upprätthölls under några år på 90-talet.
Den gången var Vänsterpartiet den hårdaste kritikern,
dels därför att det var ett ingrepp i den kommunala
självstyrelsen, dels och kanske framför allt, om vi ska
vara uppriktiga, därför att skattestoppet var ett sätt att
begränsa den offentliga sektorn och tvinga fram ned-
skärningar. Det var, som vi såg det, ett verktyg för
högerpolitik.
Kommunal självstyrelse är inte något absolut, nå-
got som finns eller inte finns. Det finns ingen kom-
munal suveränitet. Den enda suveräna demokratiska
enheten är nationen - även om också denna suverä-
nitet nu naggas i kanten genom EU-medlemskapet.
Sverige är ingen federation, ingen frivillig union av
landskap, härad eller kommuner. Kommuner är inte
lagstiftande. De har inte vad som brukar kallas norm-
givningsmakt. Vilka beslut som ska fattas lokalt och
inom vilka ramar detta ska ske är en avvägnings- och
lämplighetsfråga, och den enda instans som slutligt
kan avgöra hur avvägningen ska se ut är riksdagen,
den suveräna enhetens, det suveräna folkets, högsta
organ.
Om vi vill utjämna ekonomiska och andra förhål-
landen, alltså flytta resurser från rika till fattiga indi-
vider eller regioner, måste vi kunna fatta centrala
beslut. Om vi vill att alla ska ha samma rättigheter
måste vi formulera och garantera dessa rättigheter
gemensamt och i ett sammanhang.
Och omvänt: Om vi vill ha ett lokalt beslutsfat-
tande, en kommunal självstyrelse som är någonting
mer än enbart administration av en centralt beslutad
politik, måste vi acceptera att detta kan leda till ökade
klyftor i samhället. En klassisk målkonflikt för den
som vill ha både jämlikhet och lokal demokrati. Men
det är en målkonflikt som inte alltid är olösbar. Vi ska
komma ihåg att under efterkrigstiden kombinerades
en politik för minskade klyftor med en samtidig kraf-
tig utvidgning av det kommunala självstyret.
Fru talman! Låt mig krångla till det här ytterligare
lite grann. Inte alla ingrepp i den kommunala själv-
styrelsen innebär faktiskt minskad kommunal själv-
styrelse. Ett exempel på detta till synes paradoxala
förhållande är den kommunala kostnads- och inkom-
stutjämning som vi i dag har diskuterat i ett tidigare
ärende ur en annan aspekt. Visst är den ett slags in-
grepp i den kommunala självstyrelsen. Jag hävdar i
och för sig att den inte på något sätt strider mot
grundlagen, men ett ingrepp i den kommunala själv-
styrelsen är den, ja visst.
Staten-riksdagen tvingar Danderyd, Vellinge och
en del andra kommuner att ta ut skatt av sina med-
borgare för att bekosta utgifter i bl.a. Bräcke och
Botkyrka. Men samtidigt möjliggör detta ingrepp i
den kommunala självstyrelsen en rimlig nivå på den
kommunala servicen i landets alla kommuner.
Utan det här utjämningssystemet skulle många
kommuner omöjligt klara ens lagstadgad kommunal
service. De skulle bli beroende av omfattande statliga
bidrag och därmed av statens välvilja. Den service
som samhället fortfarande skulle vara beroende av
skulle då antingen centraliseras till staten eller över-
lämnas till privata företag och marknadens godtycke.
Utjämningssystemet är förutsättningen för en funge-
rande kommunal sektor, förutsättningen för att kom-
munerna över huvud taget ska ha något att
"självstyra" över.
Det här är inga nya frågeställningar, vilket fram-
går av utskottets betänkande. Redan i propositionen
om den nya grundlagen 1974 framhöll regeringen
följande:
"I vårt land präglas förhållandet mellan kommu-
nerna och statsmakterna och därmed den kommunala
självstyrelsen av en helhetssyn. Generellt sett gäller
sålunda att staten och kommunerna samverkar på
skilda områden och i olika former för att uppnå ge-
mensamma samhälleliga mål. Utgår man från detta
synsätt, är det varken lämpligt eller möjligt att en
gång för alla dra orubbliga och preciserade gränser i
grundlag kring en kommunal självstyrelsesektor.
Arbets- och befogenhetsfördelningen mellan stat och
kommun måste istället i ganska vid omfattning kunna
förändras i takt med samhällsutvecklingen."
Sedan dess har frågan om grundlagsreglering
stötts och blötts, vridits och vänts på, genomlysts och
utretts åtskilliga gånger. Det har hittills varit utan
annat resultat än det riksdagen stannade för när den
nuvarande regeringsformen antogs. Skälen för detta
är, enligt min mening, starka.
Förslagen om grundlagsskydd - det kanske vore
riktigare att säga förslagen om grundlagsbegränsning
- av det kommunala självstyret från Moderaterna,
Kristdemokraterna, Centern och Folkpartiet, riskerar
att omöjliggöra eller i varje fall försvåra en samman-
hållen, gemensam, på lika rättigheter grundad väl-
färdspolitik. Kommunala kompetenskataloger och
liknande konstruktioner riskerar att låsa avvägningen
av ansvar och makt mellan central och lokal nivå, de
försvårar en anpassning till förändrade förhållanden,
vi riskerar att få en sämre fungerande offentlig ser-
vice, vilket i sin tur undergräver förtroendet för den
offentliga sektorn och undergräver förtroendet för
välfärdspolitiken i dess helhet.
Man frågar sig lite förskräckt om det är det som är
avsikten.
Är det inte omsorgen om den lokala demokratin,
inte oron för en okänslig statsmakts klåfingriga cent-
ralisering, inte ens förhoppningen om en elegant
juridisk lösning på ett i grunden politiskt avvägnings-
och prioriteringsproblem, som är drivkraften, utan i
stället förhoppningen om att steg för steg och bit för
bit kunna genomföra det borgerliga systemskifte som
man misslyckats att vinna folkmajoritetens stöd för?
I så fall inordnar sig de här förslagen i ett mönster
tillsammans med förslag om författningsdomstol,
underlättande av kommunsplittring, skilda valdagar,
utförsäljning av kommunal egendom, avveckling av
den mellankommunala skatteutjämningen, inskränk-
ning av kommunernas näringsverksamhet och en hel
del annat i den stilen. Det är förslag som till sin ten-
dens och sammantagna förstärker en fortgående
fragmentisering av det politiska systemet, en utveck-
ling som vidgar utrymmet för lokal högerpolitik sam-
tidigt som den minskar utrymmet för en solidarisk
välfärdspolitik på både lokal och nationell nivå.
Målar jag fan på väggen? Man kan ju hoppas.
Men är det verkligen uttryck för konspirationsteorier
att anta att den borgerliga politiken äger sammanhang
och syfte?
Visst, man kan undra om samtliga förband i den
borgerliga härordningen är lika medvetna om hur
kartorna är ritade i generalstaben på Schönfeldts
gränd. Jag tänker framför allt på Centern och tyvärr
också på Miljöpartiet. Förvisso inte i det här betän-
kandet - det ska noteras - men alltför ofta i andra
författningssammanhang hamnar Miljöpartiet ihop
med de borgerliga partierna. Är detta verkligen parti-
er som har samma mål som Moderaterna? Om deras
svar är nej, vilket jag tror, så borde de kanske fundera
över både marschriktning och sällskap ibland.
Hur som helst hoppas jag att Vänsterns och arbe-
tarrörelsens krafter äger minst samma förmåga till
helhetssyn och långsiktig strategi som borgerligheten
har i de frågor vi nu diskuterar.
Fru talman! Jag ska sluta med att kort beröra två
något mer begränsade, men inte oviktiga, frågor. En
fråga är där ett enigt utskott har intagit en klok stånd-
punkt, och en fråga där det tyvärr inte har varit möj-
ligt att vinna majoritet för en framsynt politik.
I motion K256 av Kenneth Kvist m.fl. föreslås att
regeringen lägger fram förslag till ändring av kom-
munallagen så att definitionen av förtroendevalda
även omfattar ledamöter i kommunala bolag. Dessa
har nämligen inte samma rätt och möjlighet till ledig-
het för att kunna fullgöra sitt uppdrag som andra
kommunalt förtroendevalda. Utskottet är angeläget
om att denna fråga äntligen löses och föreslår med
anledning av motionen ett tillkännagivande om utred-
ning.
Den andra frågan gäller lokala, miljöstyrande av-
gifter, t.ex. på biltrafiken. Det blir allt klarare att
sådana avgifter kommer att vara en nödvändig del i
en politik för att klara de miljömål som vi måste kla-
ra. Nu anses det dock vara så att sådana avgifter be-
traktas som skatt. Enligt nuvarande grundlag kan
kommuner ta ut skatt bara av sina egna invånare.
Detta måste alltså rättas till, i alla fall om vi på detta
område är anhängare av kommunal självstyrelse.
Vänsterpartiet har därför motionerat, motion T208,
om tilläggsdirektiv till Författningsutredningen. Det
är inget nypåkommet problem. Det är väl känt, och
det måste lösas. Jag har trots allt visst hopp om att
regeringen inser den saken i arbetet med de nationella
miljömålen. Men något bestämt åtagande eller någon
uttalad avsikt från regeringens sida har inte gått att få,
varför en beställning från riksdagens sida är mycket
motiverad. Tyvärr ville inte utskottsmajoriteten det,
och jag tvingas därför att yrka bifall till reservation
nr 2 av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan
och avslag på reservationerna.