Fru talman! En elbil kan ge högre utsläpp av koldioxid än en diesel- eller bensinbil och på så sätt faktiskt vara en miljöbov. Så kan det nämligen vara om den el som används för att ladda elbilen framställs av fossila bränslen som kol, olja eller naturgas. Det kunde vi läsa i en artikel i Dagens Industri för en dryg månad sedan.
Nu handlade artikeln inte om Sverige, eftersom vår elproduktion i princip är utsläppsfri. Artikeln handlade om Tyskland, som har ett stort fossilberoende - och det redan innan man har avvecklat sin kärnkraft. I en värld med globala miljöutmaningar och en alltmer integrerad europeisk elmarknad är detta ändå synnerligen relevant för vår debatt här i Sverige. Det är nämligen bland annat i detta ljus som den svenska energiöverenskommelsen mellan allianspartierna bör ses.
Det viktigaste för oss här i Sverige är att vi kan säkerställa tillgång till miljövänlig energi till internationellt konkurrenskraftiga priser. Men om det skulle vara så att vi har ett elöverskott är det en stor fördel för det globala miljöarbetet, eftersom vi då kan exportera vår utsläppsfria el till kontinenten där den kan bidra till att knuffa undan fossilelen. På så sätt slipper den tyska elbilen i artikeln jag nämnde vara en miljöbov.
Inom Alliansen ser vi framför oss en elförsörjning som under överskådlig framtid kommer att vila på tre ben: vattenkraft, förnybart och kärnkraft. Vi menar att kärnkraften bör vara tillåten i Sverige, och vi tror dessutom att den kommer att vara en viktig del av den svenska energimixen ett bra tag framöver. Samtidigt menar vi att det är rimligt att säga att kärnkraften ska stå på egna ben och klara sig utan subventioner.
Fru talman! Detta betänkande handlar alltså om regeringens skrivelse om kärnkraft utan statliga subventioner och två motioner som väckts med anledning av skrivelsen. Regeringen har genomfört ett mycket gediget arbete. Man har gått igenom område för område för att undersöka huruvida det finns eller skulle kunna finnas subventioner till kärnkraft som i så fall skulle föranleda ny lagstiftning eller andra förändringar i enlighet med det uppdrag riksdagen har gett. Något sådant behov visar sig inte finnas. Det finns inga skatteregler som gynnar kärnkraften.
Tvärtom är kärnkraften hårdare beskattad än något annat energislag, vilket jag ska återkomma till om en stund. När det gäller myndighetsuppgifter såsom tillståndsprövning, granskning av drift och säkerhet och annan inspektionsverksamhet finansieras all sådan verksamhet fullt ut med avgifter. Samma sak gäller för hanteringen av restprodukter, alltså kärnavfall, och framtida avvecklingskostnader. Allt detta finansieras i sin helhet via avgifter som betalas av den som driver kärnkraftverket.
När det gäller skadeståndsfrågorna har riksdagen fattat beslut om nya regler och om att godkänna den så kallade Pariskonventionen. Sverige är bland de länder som ställer allra tuffast krav. Det innebär bland annat ett obegränsat skadeståndsansvar för den som driver kärntekniska anläggningar. Några subventioner på detta område föreligger således inte. På motsvarande sätt har regeringen gått igenom andra områden, såsom forskningsanslag, nätavgifter och stöd från självständiga men offentligt finansierade organisationer, och konstaterar även där att det inte föreligger några subventioner.
Fru talman! För mig är Alliansens och regeringens hållning när det gäller kärnkraftssubventioner såväl sund och rimlig som självklar: Kärnkraften ska klara sig själv. Den ska klara sig utan subventioner. Det är en principiell grundinställning som jag tycker att det är mycket enkelt att stå bakom.
För mig är det nämligen självklart att alla energislag på lite sikt måste kunna stå på egna ben och klara sig utan subventioner. Vi är i och för sig överens i denna kammare, åtminstone ganska brett, om att det finns goda skäl att stötta utvecklingen av förnybar energi i ett uppbyggnadsskede. På längre sikt måste dock även denna vara konkurrenskraftig utan subventioner.
Fru talman! När man hör företrädare från Miljöpartiet - och även socialdemokrater och vänsterpartister - i talarstolen skulle man kunna missledas att tro att kärnkraften är hårt subventionerad av skattebetalarna medan förnybara energislag straffas ut. Låt oss se hur det egentligen ser ut bortom den dimhöljda miljöpartistiska retoriken!
Enligt Miljöpartiet har ingen kärnkraft byggts utan subventioner. Detta synsätt bygger på att man tolkar alla statliga investeringar som subventioner, men i hederlighetens namn bör man i så fall komma ihåg att statens ekonomi har både en utgifts- och en intäktssida. När intäkterna kraftigt överstiger utgifterna är det orimligt att kalla det en subvention, när det i själva verket är en kassako.
Låt oss börja med att titta på de statliga kostnaderna! Alla kraftslag har fått någon form av stöd i ett inledningsskede, särskilt om man tittar på forskning och utveckling och räknar in det. I Sverige har staten alltid på ett eller annat sätt stått som garant för alla stora investeringar i infrastruktur. När det gäller utbyggnaden av kärnkraften har det däremot inte funnits några direkta subventioner i form av investeringsstöd eller liknande i Sverige.
Under perioden 1945-1968 satsade staten omräknat till dagens penningvärde runt 600 miljoner kronor per år i det som kallades "kärnprogrammet", detta enligt riksdagens utredningstjänst. Huvuddelen av dessa utgifter kan hänföras till militära, beredskaps- och handelspolitiska ambitioner, bland annat viljan att minska vårt beroende av importerade bränslen såsom olja. Det sista är viktigt att komma ihåg, för det kan jämföras med andra satsningar på energiområdet som staten varit engagerad i. I början av 1900-talet handlade det om att snabbt bygga ut elnäten och elektrifiera hela landet. På 1970-talet handlade det om att bryta oljeberoendet, och därefter har staten gjort mycket stora satsningar på förnybar elproduktion.
I dagens penningvärde har satsningarna på förnybart genom olika statliga program och stöd mellan 1978 och 2004 uppgått till nästan 26 miljarder kronor. Vindkraften har till exempel, till skillnad från kärnkraften, haft direkta statliga investeringsstöd och driftsstöd. Totalt har staten alltså gjort mer än dubbelt så stora satsningar på förnybart som man en gång gjorde på kärnkraft.
I Sverige beskattar vi som huvudprincip elanvändning och inte elproduktion. I praktiken kan man tolka det som att energiskatterna är lika höga oberoende av hur elen produceras, men det är naturligtvis inte hela sanningen. Det är lite intressant när man tittar på den andra sidan av statens ekonomi, alltså statens intäkter. Vissa energislag beskattas nämligen i särskild ordning. Vi har fossilbränslebaserad elproduktion, som betalar svavelskatt, kväveoxidavgift och koldioxidskatt. Faktum är dock att kärnkraften är det energislag som är allra hårdast beskattat i Sverige.
Kärnkraften betalar en särskild effektskatt, som i dag är 12 648 kronor per megawatt och månad. Det ger i nuläget en intäkt till staten på drygt 4 miljarder kronor årligen. Skatten har höjts löpande genom åren, och höjningarna har ibland motiverats med att pengarna skulle användas för särskilda ändamål.
Från 1984 var skatten 0,2 öre per kilowattimme. 1996 höjdes skatten i två steg. Först höjdes den en gång i januari 1996 med 1 öre per kilowattimme. Detta gjordes för att kärnkraften skulle vara med och delfinansiera medlemsavgiften för Sveriges EU-inträde. Sedan höjdes den en gång till i september 1996. Då var motiveringen att den skulle delfinansiera Kunskapslyftet.
År 2000 gjordes en höjning med ett halvt öre per kilowattimme. Det gjordes som ett led i en grön skatteväxling. Den gröna skatteväxlingen återkom i januari 2006 när den särskilda kärnkraftsskatten höjdes med 85 procent. Sedan 2008 motsvarar skatten ungefär 5,5 öre per kilowattimme, vilket som sagt ger drygt 4 miljarder till statskassan årligen.
Totalt genom åren har den särskilda beskattningen av kärnkraften gett staten en intäkt på drygt 45 miljarder kronor, det vill säga långt mycket mer än vad staten en gång satsade i forskningsprogrammen - och då har vi som sagt inte alls räknat med alla de andra vanliga energiskatter som i Sverige betalas via konsumtionsledet men där kärnkraften indirekt står för närmare hälften av den produktion som beskattas.
Till detta kan man lägga den fastighetsskatt som alla elproduktionsanläggningar betalar. Ett vindkraftverk, till exempel, betalar 0,2 procent av taxeringsvärdet, medan ett kärnkraftverk betalar 0,5 procent, det vill säga lite mer än dubbelt så mycket som taxeringsvärdet jämfört med vindkraftverket.
Fru talman! Vi har redan konstaterat att kärnkraften genom olika avgifter fullt ut betalar för alla tillstånd, all tillsyn samt avfallshanteringen. Min genomgång här visar att kärnkraften inte alls är subventionerad utan tvärtom mycket hårt beskattad och att det i stället är kärnkraften som subventionerar en rad saker. De samlade extra intäkter som staten har fått in är så stora att de har räckt för att täcka alla satsningar på förnybart ett par gånger om.
Fru talman! Ett skäl till att några av partierna landar i så olika slutsatser i frågan är förstås att vi har helt olika övergripande mål. Allians för Sverige vill ha energi för Sverige. Allians för Sverige vill säkerställa att svenska hushåll och företag har säker tillgång till miljövänlig energiförsörjning till internationellt konkurrenskraftiga priser. Detta är vårt övergripande mål, och det är utifrån det vi formar vår energipolitik.
Miljöpartiet med stödpartier i frågan har ett helt annat övergripande mål. Det viktigaste för dem är nämligen inte att säkerställa energiförsörjningen, utan det viktigaste är att avveckla kärnkraften. För Miljöpartiet är det därför inte något stort problem om elpriserna för hushåll och företag sticker i höjden. Det viktigaste är ju att kärnkraften avvecklas. För Miljöpartiet är det inte ett stort problem om elintensiv industri och andra företag tvingas stänga eller lämna landet. Det viktigaste är att kärnkraften avvecklas.
Fru talman! För Miljöpartiet är det till och med ett underordnat problem om koldioxidutsläpp och andra utsläpp globalt sett ökar - så länge den svenska kärnkraften avvecklas. Det är nämligen så det blir. Vårt elnät hänger ihop med kontinenten, som jag inledde med att säga. Om vi avvecklar vår nästan helt utsläppsfria kärnkraft kommer den att ersättas med någonting annat. Och "någonting annat" i det europeiska energisystemet innebär tyvärr alltid fossilkraft.
Om man vill att elbilen - i mitt inledande exempel - ska vara ett miljömässigt bra alternativ och inte en miljöbov finns det ett bra sätt att säkerställa att Sverige kan bidra i den utvecklingen. Det uppnår man genom att se till att vi har goda förutsättningar för att fortsätta att tillverka utsläppsfri el till gagn för svenska hushåll och svenska företag, men också som något vi kan exportera när vi har överskott.
Kärnkraften kan mycket väl bidra till en sådan positiv utveckling. Det får den dock göra utan statliga subventioner, vilket regeringen nu har säkerställt och redovisat i sin skrivelse till riksdagen.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.