Fru talman! Alla kostnader som överstiger 11 miljarder ska svenska folket betala, säger Kent Persson från Vänsterpartiet, Jennie Nilsson från Socialdemokraterna och Lise Nordin från Miljöpartiet.
Även om mina allianskamrater har upprepat i den här talarstolen vad försäkringsansvaret innebär verkar inte våra kamrater i oppositionen ha uppfattat det. Så jag tar mig friheten att upprepa det igen.
Regeringen har alltså fyrfaldigat det belopp som kärnkraftsbolagen måste garantera om det skulle hända en olycka. Tidigare var det 3 miljarder. Det höjs nu till 11 miljarder.
Förutom de 11 miljarder kronor som varje enskild kärnkraftsägare måste garantera har regeringen säkerställt att det är i driftsbolagen, alltså i de bolag där kärnkraften drivs, som sakförsäkringarna ska finnas. Det gör att vi får ytterligare 15-20 miljarder tillgängliga vid en eventuell olycka.
På toppen av det har vi infört ett obegränsat skadeståndsansvar, vilket i sin tur innebär att så länge det finns ett värde kvar i det bolag som äger och driver reaktorn kan vi fortsätta att mäta ut för att täcka de kostnader som skulle kunna uppstå i samband med en olycka.
Det här innebär sammantaget att Sverige ställer högre krav än de flesta andra länder.
Vad är då ett obegränsat försäkringsansvar? Ja, det obegränsade ansvaret innebär att bolagets samlade tillgångar kan tas i anspråk om det skulle behövas för att kunna betala ut skadeståndsersättning i samband med en radiologisk olycka. Det obegränsade ansvaret gäller för ägaren av reaktorn, inte för ägarens ägare, det vill säga moderbolaget. Det är alltså det aktuella aktiebolaget som vid en eventuell olycka skulle bli obegränsat skadeståndsskyldigt.
I det här fallet skiljer sig egentligen inte kärnkraft från annan industriverksamhet, till exempel vattenkraft. Aktiebolagsformen har tillkommit för att ägarna inte ska vara skyldiga för mer än de summor som de har investerat i bolagen.
Om en ansvarsförflyttning till ägarnas ägare skulle ske för kärnkraften undrar jag: Varför ska vi stanna där? Skulle vi inte kunna sätta gränser även för annan potentiell miljöfarlig verksamhet? Var skulle man sätta den gränsen i så fall? Om en damm skulle gå sönder och det skulle ske en stor olycka undrar jag: Vem skulle vara ansvarig? Skulle det vara staten och samhället, eller gäller aktiebolagsformen, som den gör till vardags, eller är det bara för kärnkraften som vi ska ha de här undantagsreglerna?
Ja, en förändring till ansvarsgenombrott skulle i så fall gälla all företagsamhet, och det är egentligen ingenting som vi kan införa bara för en viss sorts näringsverksamhet. Det skulle hota den svenska formen för aktiebolag och i förlängningen också svenska företag och jobb.
När det gäller regeringens definition av subvention tror jag att jag ska försöka vara tydlig. Regeringen har, som sagt, gått igenom alla sektorer, politikområden och departement där det skulle kunna finnas några dolda, öppna, direkta eller indirekta subventioner eller någonting som skulle kunna ge kärnkraften en positiv särbehandling.
Den övergripande slutsatsen i skrivelsen är att det i dagsläget inte finns något regelverk som ger kärnkraften positiv särbehandling jämfört med övriga kraftslag. Det är bakgrunden till att regeringen inte föreslår att någon lagstiftning ska ändras.
Om det i dagsläget inte finns några lagar som ger kärnkraften en särställning finns det inte heller någonting att avskaffa, och det faller på sin egen orimlighet att argumentera på det sättet.
I skrivelsen till riksdagen konstaterar regeringen att lagstiftning som förbjuder riksdagen att fatta beslut om subventionering av kärnkraften är principiellt tveksam och kan ifrågasättas på konstitutionell grund, och därför bör det inte heller införas.
Regeringen har också säkerställt att industrin ska betala statens kostnader för hantering av allehanda tillståndsärenden som rör kärnkraften. Vi har också säkerställt att industrin finansierar alla nuvarande och framtida kostnader som rör hantering och slutförvaring av kärnavfallet.
Vi har formulerat principer för forskningsfinansieringen, och det säkerställer att industrin själv finansierar inte bara sina utvecklingskostnader utan också den forskning som staten behöver för sin myndighetsutövning.
All skattelagstiftning har gåtts igenom i jakt på lättnader eller andra fördelar som inte är generella och som skulle kunna uppfattas som subventioner.
I skrivelsen har vi varit väldigt tydliga med att regeringen inte har för avsikt att framöver bevilja några nya undantag från koncernbidragsreglerna, eftersom det skulle innebära en subvention av eventuell ny kärnkraft i Sverige.
Lise Nordin från Miljöpartiet nämner OECD:s definition av subvention och säger att det är ett resultat av en handling från staten som innebär en fördel för konsumenter eller producenter i syfte att öka deras intäkter eller minska deras kostnader.
Den definitionen är snävare än regeringens.
Sverige har bland de tuffaste kraven när det gäller skadestånd i fråga om kärnkraft i jämförelse med de flesta andra länder. Dessutom växer den förnybara energin i Sverige. Precis som energiminister Anna-Karin Hatt sade i en interpellationsdebatt i ämnet häromveckan antog alliansregeringen vid energiöverenskommelsen ett mål om att vi ska ha 50 procent förnybar energi till 2020.
Många undrade hur det skulle vara möjligt och om vi verkligen skulle kunna nå det här målet. I dag kan vi konstatera att vi har 49 procent förnybar energi i det svenska energisystemet. Jag kan också avslutningsvis konstatera att det inte byggs någon ny kärnkraft i Sverige.