Fru talman! Det är uppenbart att betyget på regeringens skrivelse om huruvida det förekommer subventioner av kärnkraft i Sverige eller inte strikt följer partiernas uppfattningar om kärnkraften som företeelse. Min prognos är att det är ett ganska robust förhållande som kommer att stå sig under dagens debatt.
Det har gått 30 år sedan svenska folket gick till valurnorna för att lägga sin röst i frågan om svensk kärnkraft. På den tiden var jag aktiv i motståndsrörelsen mot kärnkraft. Jag var till och med vice ordförande i linje 3 under folkomröstningen. Jag och mitt parti har ändrat uppfattning sedan dess. Vi har blivit klokare, skulle jag vilja säga. Vi har av utvecklingen sett att kärnkraften inte är mänsklighetens farligaste verksamhet som hotar oss. Det är snarare det globala klimathotet som är en påtaglig verklighet som vi ser effekterna av runt omkring oss och som vi behöver ägna mer kraft åt att komma åt.
Det har skett en väsentlig teknisk utveckling inom allt från uranbrytning till slutförvar. Det är glädjande. Forskare och näringsliv har bidragit aktivt för att göra verksamheten säkrare än vad den var när omröstningen skedde.
Inom Kristdemokraterna bygger vi vårt ställningstagande på samma grundläggande värderingar som vi hade för 30 år sedan, nämligen att ta ansvar för miljö och klimat och samtidigt långsiktigt trygga energiförsörjningen för hushåll och företag.
Kärnkraften uppfyller faktiskt ett av de viktigaste kriterierna för energiproduktion, nämligen att vara i stort sett klimatneutral. Vi tror att den klimatneutrala energiproduktion som kärnkraften står för är och kommer att vara en viktig del av både svensk och europeisk energiomställning under lång tid framöver.
Inom Alliansen har vi träffat en historisk uppgörelse mellan Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna om energipolitiken. Vi har lagt fast en politik för en hållbar energiförsörjning med långsiktiga spelregler till nytta för hushåll, företag, basindustri och den svenska konkurrenskraften. Den överenskommelsen innebär att förbudet mot nyetablering av kärnkraftverk tas bort. De reaktorer som finns i dag ska kunna ersättas med nya säkrare och mer effektiva kärnkraftverk i takt med att nuvarande reaktorer når sin maximala ekonomiska livslängd. Vi har också varit tydliga med att kärnkraften ska stå på egna ben och bära sina egna kostnader.
Frågan om subventioner till kärnkraften är ämnet för dagens debatt. Redan i samband med behandlingen av regeringens proposition om energipolitiken betonades både från regeringen och från näringsutskottet att inga subventioner till kärnkraften kan påräknas. En bärande del av regeringens energiöverenskommelse är att marknadens aktörer själva ska finansiera investeringar och drift av nya reaktorer utifrån de krav och ramar som regeringen har satt.
Fru talman! Det är tydligt att Alliansen inte har för avsikt att subventionera kärnkraften. För att ytterligare klargöra detta ställningstagande beslutade riksdagen våren 2010 om ett tillkännagivande till regeringen att återkomma med förslag till åtgärder som tydliggjorde att stöd och subventioner till kärnkraften inte skulle ställas ut. Regeringen har återkommit, efter att ha gjort en mycket noggrann genomgång av alla regelverk, av alla berörda departement och av alla politikområden som berör kärnkraftsverksamheten för att säkerställa att det inte finns några direkta eller indirekta statliga subventioner till kärnkraften.
Fru talman! Slutsatsen är att det inte finns något regelverk som ger kärnkraften en positiv särbehandling jämfört med övriga kraftslag. Det ska inte heller framöver beviljas några undantag från de så kallade koncernbidragsreglerna, för att peka på en förändring i regelverket.
Regeringen har gjort en gedigen och seriös genomgång av kärnkraftens ekonomiska förutsättningar och av hur olika regelverk påverkar lönsamheten. Vad jag kan påminna mig - ni får gärna rätta mig om jag har fel - har ingen socialdemokratisk regering någonsin gjort en så omfattande och systematisk genomgång för att säkerställa att kärnkraften inte ska få några statliga subventioner.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill se ett lagstiftat förbud mot subventioner till kärnkraften. Här anser utskottet att det mot bakgrund av det som har anförts inte finns skäl att tillmötesgå dessa krav. Det är också av konstitutionella skäl olämpligt att införa ett sådant förbud. Det skulle i praktiken krävas en grundlagsändring därför att ett sådant enkelt beslut i denna kammare kan ändras lika enkelt. Jag tror att alla inser att det skulle vara kontraproduktivt att införa detta i grundlag.
Att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet nu i en gemensam reservation framför att de inte nöjer sig med regeringens besked om att inga subventioner till kärnkraften förekommer är ganska förväntat. Miljöpartiet och Vänsterpartiet skulle nog helst snarast stänga av hela den svenska kärnkraften oaktat att den står för över 40 procent av vår elproduktion. En realistisk analys av vad detta skulle innebära för välfärden, för jobben och för klimatet lyser dock med sin frånvaro. Bara den elintensiva svenska basindustrin sysselsätter i dag 400 000 personer och exporterar för 273 miljarder kronor. Detta höga exportvärde beror på att vi kan förädla råvarorna i Sverige i högteknologiska industrianläggningar som kräver en trygg energiförsörjning även när solen har gått ned och när det inte blåser.
Vad skulle hända med den svenska industrin i den samlade vänsterns Sverige? Vilket energislag skulle i dag ersätta den svenska kärnkraftens kontinuerliga drift som står för ungefär 40 procent av vår elproduktion? Ska vi som tyskarna ersätta kärnkraften med eldning av brunkol? Den förenade vänsterns energipolitik innebär, skulle jag vilja säga, ett hårt slag mot såväl klimatet som jobben och svensk industri över lag.
Vår hållning är klar: Vi ska fortsätta att satsa på att utveckla förnybara energikällor samtidigt som vi ger långsiktiga förutsättningar för en säker och effektiv kärnkraft.
I den reservation som jag nämnde lyfter oppositionspartierna fram frågan om kärnkraftsbolagens skadeståndsansvar. Här har alliansregeringen, genom en ny lag om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor, skärpt kraven som ställs på dem som driver kärnkraftsbolag i Sverige. Denna nya lag innebär att kärnkraftsföretagen har ett obegränsat skadeståndsansvar enligt den miljörättsliga principen att förorenaren betalar. Skadeståndsansvaret har skärpts i flera steg. Regeringen har höjt det belopp som kärnkraftsbolagen måste garantera vid en olycka från 3 till 11 miljarder kronor. Förutom de 11 miljarder kronor som varje enskild kärnkraftsägare måste garantera har regeringen säkerställt att det är i bolag där kärnkraften drivs, i driftsbolagen, som sakförsäkringarna ska ligga. Det innebär ytterligare 15-20 tillgängliga miljarder vid en olycka. Utöver detta har regeringen infört ett obegränsat skadeståndsansvar, vilket innebär att det eventuellt kvarvarande värdet i kärnkraftsbolaget kan mätas ut för att täcka de kostnader som skulle kunna uppstå i samband med en olycka.
I slutändan innebär detta att Sverige har högre krav än de flesta andra länder och betydligt högre krav än Pariskonventionen kräver. Regeringen har också framhållit att om ikraftträdandet av Pariskonventionen och dess tilläggskonvention dröjer kan det finnas skäl att överväga en nationell lagstiftning i väntan på de internationella avtalens giltighet.
Vad gäller kostnaderna för kärnavfallet beslutades det så sent som i december förra året om en ny nivå på kärnavfallsavgiften. Den grundläggande principen vid bestämningen av nivån är att den som driver kärnkraftsbolag är skyldig att bekosta en säker hantering och slutförvaring av kärnavfallet.
Fru talman! Mot bakgrund av detta yrkar jag bifall till utskottets förslag med anledning av skrivelsen och avslag på samtliga motioner i berörda delar.