Fru talman! Frågan för dagens debatt är: Vem ska betala för kärnkraften? Kärnkraften innebär kostnader i form av försäkring, att ta hand om kärnkraftens avfall med mera som måste betalas av någon.
Citigroup, som är världens största finansbolag, fastslår att det ingenstans i världen någonsin har byggts kärnkraft utan ekonomiskt stöd från staten. Även Vattenfall har under året mycket tydligt sagt att huruvida Vattenfall är intresserat av att bygga ny kärnkraft beror på vilka ekonomiska villkor politiken sätter upp. På rent marknadsmässiga grunder, utan att staten står för säkerheten, finns det ingen ekonomisk möjlighet att bygga ny kärnkraft.
Centerpartiet och Folkpartiet vet mycket väl att det inte byggs någon ny kärnkraft utan subventioner. Frågan om subventioner avgör därmed om det kommer att kunna byggas ny kärnkraft i Sverige eller inte.
För två år sedan, i samband med att beslutet att tillåta ny kärnkraft fattades, fick regeringen i uppdrag av riksdagen att i fråga om statligt stöd till kärnkraften återkomma till riksdagen med förslag om lagstiftning eller andra åtgärder med innebörden att direkta eller indirekta statliga subventioner inte kan påräknas.
Här finns inte utrymme för tolkningen att det inte finns några subventioner eller för alternativet att låta bli att göra något. Det var ett mycket tydligt uppdrag till regeringen att avskaffa de subventioner som finns i dag.
Det är därför under all kritik när regeringen nu, två år senare, i sin skrivelse hävdar att det inte finns några subventioner och att man därför inte kommer att göra något.
Det är oseriöst att påstå att det inte finns några subventioner till kärnkraften utan att ens bry sig om att definiera vad man anser är en kärnkraftssubvention.
Enligt OECD:s definition, den mest vedertagna, är en subvention ett resultat av en handling från staten som innebär en fördel för konsumenter eller producenter i syfte att öka deras intäkter eller minska deras kostnader.
Att kärnkraftsbolagen med regeringens politik slipper stå för kostnaden vid en olycka och slipper betala den fulla hanteringen av avfallet är utan tvekan subventioner.
Det finns många statliga subventioner till kärnkraften, såsom att endast dotterbolaget och inte hela bolaget står ansvarigt om en olycka sker, att sjukvårdskostnader inte ingår i kärnkraftsägarnas skadeståndsansvar och att preskriptionstiden är begränsad. Men jag vill i dag fokusera på det begränsade försäkringsansvaret och kärnavfallsavgiften. Det är troligen de rent ekonomiskt största subventionerna till kärnkraften.
I Naturvårdsverkets skrivelse från januari i år om miljöskadliga subventioner fastslås på s. 40 att kärnkraftens begränsade försäkringsansvar är en subvention.
I frågan om vem som ska betala för kärnkraften försöker regeringspartierna med alla former av förvirring, såsom att hänvisa till Pariskonventionen. Pariskonventionen är ett europeiskt regelverk som sätter som golv att medlemsstaterna måste kräva minst 7 miljarder i finansiell säkerhet. Dock säger Pariskonventionen inget om vilken finansiell säkerhet som bör krävas, och den sätter definitivt inget tak.
Regeringens tal om obegränsat skadeståndsansvar är förvirrande. Begreppet skadeståndsansvar är inget värt om man inte ställer ett krav på hur mycket pengar som ska finnas tillgängligt om det sker en olycka.
Exemplet i Fukushima är talande. Kärnkraftsägaren Tepco förlorade alla sina tillgångar efter härdsmältan och gick i konkurs. Kvar står staten och får betala alla kostnader.
Regeringens skrivelse ger ingen klarhet i vem som betalar om en olycka motsvarande Fukushima skulle ske i Sverige. Med regeringens politik behöver kärnkraftsägarna endast ha ett försäkringsansvar upp till 1 200 miljoner euro, ca 11 miljarder kronor. Alla kostnader som överstiger 11 miljarder kronor ska svenska folket betala.
Kärnkraftshaveriet i Fukushima kostade minst 1 000 miljarder kronor, det vill säga ca 100 gånger mer är de svenska kärnkraftsägarna måste betala.
Härmed överger alliansen den avgörande principen i sin energiöverenskommelse, nämligen att kärnkraften ska stå på egna ben. Jag tror inte att svenska folket vill agera försäkringsbolag åt kärnkraftsindustrin.
En central fråga är varför regeringen beslutade sig för att begränsa kärnkraftsbolagens finansiella säkerhet till just 11 miljarder kronor. Tjernobyl kostade 1 000 miljarder kronor, och Fukushima kommer troligen att kosta mycket mer. Tyskland har satt ett krav om finansiell säkerhet som är dubbelt så högt som det svenska.
I propositionen
Kärnkraften - ökat skadeståndsansvar
kan man möjligen finna guidning i hur regeringen har tänkt. På s. 56 kan man läsa:
"Det finns ingen teoretisk gräns för hur hög ersättning en anläggningshavare kan åläggas att garantera genom en ansvarsförsäkring eller annan finansiell säkerhet. I praktiken finns det ändå en rimlighetens gräns som inte kan överskridas utan att det får återverkningar på industrins konkurrenskraft."
Det är uppenbart att regeringen har beslutat att begränsa skadeståndsansvaret för att kärnkraftsbolagens ekonomiska intressen ska gå före kostnaden för en olycka. Konsekvensen är att regeringen låter svenska folket betala för kärnkraften.
Fru talman! Kärnkraften lämnar ett farligt avfall som måste hållas åtskilt från civilisationen i minst 100 000 år. Under året som gått har Strålsäkerhetsmyndigheten, Kärnavfallsfonden och Riksgälden haft uppdraget att se hur mycket pengar som behövs för att finansiera slutförvaret av kärnkraftens avfall.
Deras slutsats är att det saknas 30-40 miljarder kronor. Därför bör kärnavfallsavgiften höjas från 2 öre till 6 öre per kilowattimme så att kärnkraftsindustrin betalar för sitt eget avfall. Kärnkraftsbolagens avgift bör alltså höjas med 200 procent för att följa principen att förorenaren ska betala.
Regeringens respons på utredningen blev att skicka tillbaka den utan att höja kärnavfallsavgiften. Ännu en gång är det svenska folket som får betala för kärnkraftens kostnader.
Det begränsade finansiella kravet och den för låga kärnavfallsavgiften är två tydliga fall där kärnkraften inte betalar sina egna kostnader.
Regeringen skriver att det vore juridiskt tveksamt att lagstifta om ett förbud mot subventioner. Men det behövs ingen lagstiftning, utan det räcker att avskaffa de subventioner som finns. Det finns inga juridiska hinder för det. Höj det finansiella kravet till att bättre motsvara den verkliga kostnaden för en olycka och höj kärnavfallsavgiften så att industrin betalar för sitt eget avfall! Det är inte så svårt om viljan finns. Men regeringen tycks fast besluten att fortsätta hålla kärnkraften under armarna.
Miljöpartiets engagemang i frågan om kärnkraftens subventioner grundar sig både på att det är ett svek mot svenska folket och det tidigare löftet att kärnkraften inte ska ges några fortsatta subventioner och att de försämrar förutsättningarna för den förnybara energin som inte får en fair fight.
Att regeringen fortsätter subventionera kärnkraften ger en dyster prognos för utbyggnaden av förnybar energi. Investeringar i förnybar energi flyttar utomlands till länder som har en tydligare inriktning mot förnybar energi och där kärnkraften inte subventioneras och är en bromskloss.
Sveriges befintliga kärnkraftverk är i dag gamla och skruttiga. Vi står inför ett vägval - ny kärnkraft eller 100 procent förnybar energi. Bara med fortsatta och kraftiga statliga subventioner kan kärnkraften konkurrera med förnybar energi i fråga om utbyggnadstakt, effektivitet och kostnad.
I stället för att skapa förutsättningar att nå Sveriges potential för förnybar energi bromsar regeringen utvecklingen med fortsatta subventioner till kärnkraften.
Mot regeringens fortsatta subventioner och oklara besked om vem som ska betala för kärnkraften lämnar Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i dag en gemensam reservation. Där föreslår vi att inriktningen ska vara att kärnkraftsindustrin står för sina egna kostnader. För att principen om att förorenaren betalar ska gälla måste kravet på finansiering av ansvaret så långt som möjligt utgå från de verkliga kostnader som kan uppkomma i samband med kärnkraftsverksamhet.
Fru talman! Det är dags att sluta hålla förlegad kärnkraftsteknik under armarna. Jag yrkar bifall till reservationen.
I detta anförande instämde Jan Lindholm (MP).