Herr talman! Den här debatten har, föga förvå-
nande, kommit att koncentreras till frågan om den s.k.
listan. Jag skall återkomma till den saken. Först vill
jag fästa kammarens uppmärksamhet på ett par andra
frågor.
I yrkande 3 i vår motion K2 uppmärksammade vi
att regeringens förslag verkade innebära ökade möj-
ligheter att sända pornografi och våldsskildringar
även på tider när det finns risk att barn tittar. Utskot-
tet har med anledning av vår motion och, såvitt jag
förstår, i överensstämmelse med regeringens avsikt
föreslagit en ny och bättre lagtextsformulering. Det är
naturligtvis bra att så sker.
I detta sammanhang förde vi också ett resone-
mang om det lämpliga i att införa sådana här var-
ningssignaler i ljud och bild när våldsskildringar eller
pornografi sänds eller skall sändas. Den här modellen
kan sannolikt innebära en del upphovsrättsliga pro-
blem men framför allt är den helt otillräcklig som
skydd för barnen. Vi tror att detta dessutom kan leda
till en större acceptans för våldsskildringar och por-
nografi i TV. På just den punkten fick vi inte med oss
utskottsmajoriteten men vi har denna gång ingen
reservation. I stället avser vi att återkomma i andra
sammanhang.
I reservation 1 tar vi upp frågan om europeiska
programkvoter, vilket regleras i 6 kap. 8 § i den nya
TV-lagen. De här programkvoterna - att mer än
hälften av den årliga sändningstiden skall upptas av
program av europeiskt ursprung - har framställts som
ett sätt att garantera mångfalden i etern eller t.o.m.
som ett sätt att bekämpa den amerikanska kulturimpe-
rialismen.
Vänsterpartiet menar att den av EU anbefallda
kvoteringsregeln i grunden handlar om någonting
annat. Den handlar om att skydda EU:s mediekapital
mot konkurrens från USA snarare än om omsorg om
den kulturella mångfalden. Detta är handelspolitik,
inte kulturpolitik eller yttrandefrihetspolitik. Kvote-
ringen riktar sig ju inte explicit mot amerikansk me-
dieindustri, vars globala dominans förvisso är ett
problem, utan mot all utomeuropeisk programpro-
duktion, t.ex. från tredje världen. Dessutom innebär
den här kvoteringsregeln, enligt Vänsterpartiet, oac-
ceptabla överstatliga ingrepp i medlemsländernas
suveränitet på medieområdet. I den här tveksamheten,
om jag så får säga, till kvoteringsverktyget finner vi
att vi får ett visst stöd i utskottets betänkande.
Vi menar att arbetet för mångfald, kvalitet och ytt-
randefrihet i etermedier inte i första hand handlar om
andelen program producerade i EU utan om makt-
koncentrationen i medieindustrin såväl inom som
utanför EU, och om public service-företagens ställ-
ning och villkor på mediemarknaden. Ja, i grunden
handlar det om olika sociala skikts tillgång till det
offentliga samtalet och kulturlivet.
Med anledning härav föreslår vi i vår motion och i
reservation 1 att regeringen omgående skall begära en
utredning på europeisk nivå om andra sätt än kvote-
ring för att motverka den amerikanska dominansen på
medieområdet.
Herr talman! Låt mig slutligen säga några ord om
listan men först vill jag vända mig till Ewa Larsson
från Miljöpartiet.
Ewa Larsson betecknade Kenneth Kvists inlägg
som en partsinlaga och hade dessutom synpunkter på
vilka Vänsterpartiets riksdagsgrupp borde utse att
företräda partiet i debatten. Jag tror att vi bör avstå
från sådana synpunkter på varandras företrädare. Men
för att lugna Ewa Larsson skall jag deklarera följan-
de: Jag är icke, har aldrig varit och kommer med intill
visshet gränsande sannolikhet aldrig att bli ordföran-
de i någon bandyförening eller annan idrottslig sam-
manslutning över huvud taget. Därför må jag kanske
ha möjlighet att ha några synpunkter på det här med
listan.
I debatten har det lite slarvigt sagts att Vänster-
partiet i konstitutionsutskottet har gått emot listorna
för att försvara äganderätten i någon abstrakt mening.
Det är inte så. Vänsterpartiet motsätter sig, som be-
kant, inte alla ingrepp i äganderätten. Det gör knap-
past något parti, inte heller Moderata samlingspartiet.
Men det är heller inte så att vi anser att alla ingrepp i
äganderätten är bra ur vänstersynvinkel.
Staten kan, och bör, göra en mängd begränsningar
av äganderätten och av marknaden. Man kan begrän-
sa
· vilka varor som får säljas,
· när de får säljas,
· till vem de får säljas och, i vissa fall,
· till vilket pris de får säljas.
Men alla dessa inskränkningar är generella, dvs.
de gäller alla varor av ett visst slag. Sprit får t.ex.
endast säljas av Systembolaget och av restauranger
med utskänkningstillstånd. Spriten får bara säljas på
vissa tider. Den får endast säljas till personer över 20
år. Genom beskattning ser vi till att priset är tillräck-
ligt högt osv. De här reglerna gäller naturligtvis gene-
rellt för alkohol, inte för ett visst märke och än mind-
re för en bestämd flaska av detta märke.
Jag skall inte, i likhet med Ingvar Svensson, ge
mig in på några djupare rättsfilosofiska resonemang
om ägande och dess förhållande till förfoganderätt,
dispositionsrätt, moralisk rätt, upphovsrätt etc. Jag
tror att det räcker att konstatera att när en försäljning
av något, t.ex. sändningsrättigheter, faktiskt äger rum
och är laglig, innebär detta per definition att ägandet
av detta något har övergått från A till B.
Med listan tar sig staten, närmare bestämt rege-
ringen, rätt att begränsa äganderätten till sändnings-
tillstånd m.m. - inte generellt för idrottsevenemang,
inte heller för vissa typer av evenemang, t.ex. fot-
bollsfinaler eller ishockeylandskamper, utan för rät-
tigheterna till vissa bestämda idrottsevenemang, dvs.,
om vi nu skall prata marknad, enskilda "varor" på
sändningsrättsmarknaden. Det är därför som man nu i
det här diskuterade fallet faktiskt kan tala om
"expropriationsliknande former".
Även expropriation av enskilda tillgångar, t.o.m.
till en ersättning till ägaren som är lägre än vad han
skulle ha fått ut på marknaden, kan naturligtvis vara
riktigt och motiverat. Men då måste expropriationen
vara nödvändig för att tillgodose väsentliga samhäll-
sintressen. Dessutom måste rimligen nyttan med
expropriationen överväga de negativa konsekvenser
som kan förutses.
Det är uppenbart att man inte kan betrakta ett en-
skilt idrottsevenemang - eller för den delen en viss
teaterföreställning - som något som är av "särskild
vikt för samhället", som det står i lagförslaget. Ska-
dorna för idrottsrörelsen kan också vara betydande
och är i varje fall inte klarlagda. Därför är det enligt
Vänsterpartiets mening både orimligt och omotiverat
att ge regeringen en in blanko-fullmakt att företa
sådana här expropriationer, låt vara partiella, av
sändningsrättigheter - i synnerhet som sådana här
expropriationer av allt att döma inte är nödvändiga
för att ge alla möjlighet att se högintressanta matcher
på TV och där blotta möjligheten till expropriation
kraftigt försämrar idrottsrörelsens möjligheter att
delfinansiera sin verksamhet via sändningsrättigheter.
Jag tycker att debatten, som varit både intressant
och upplysande, har visat att regeringen i den här
frågan är ute på ganska tunn is såväl sakligt som när
det gäller det parlamentariska underlaget.
Herr talman! I likhet med Kenneth Kvist yrkar jag
bifall till reservation 3 och, om denna avslås, till
reservation 4. Jag står naturligtvis fast vid de uppfatt-
ningar som framgår av reservationerna 1 och 2 men
för tids vinnande avstår jag nu från yrkande.