Herr talman! Per Unckel inledde debatten med att
tala om politisk-ideologiska ironier. Jag vill fylla på
med de två mest uppenbara i den här debatten.
Å ena sidan har vi Per Unckel själv, EU-entusiast
som i praktiken talar för det marknadsliberala pro-
jektet, som nu går i taket över ett EU-direktiv som
möjligen skulle kunna vara ett exempel på att vi kan
hoppas på mer av ett medborgarnas Europa.
Å andra sidan har vi Kenneth Kvist, EU-
motståndare och vänsterpartist, som i sitt första utta-
lande om TV-listan förfasade sig över EU:s angrepp
på äganderätten. I dag formulerade han sig i mer
politiskt korrekta termer och sade att det handlar om
demokrati och folkrörelser, men det är en ändring i
orden och semantiken och inte i uppfattningen.
Nu står alltså båda dessa herrar arm i arm, och det
tycker jag är en intressant politisk ironi.
Till saken. Vad handlar denna TV-lista om? Det
har till att börja med påståtts att regeringen agerat
med en irriterande brådska.
Det som har hänt är följande. Listan är resultatet
av ett EU-direktiv som beslutades för ett och ett halvt
år sedan. Vi har inte skyndat, men vi har inte heller
släpat benen efter oss. Efter ett år, i somras, presente-
rade regeringen en proposition om förändringar i
radio- och TV-lagen. Det är alltså denna som i dag
behandlas av riksdagen. Det tycker inte jag är någon
brådskande hantering. Vi måste införliva detta EU-
direktiv i svensk lagstiftning.
När man kommer till själva punkten om TV-
listan, som är en liten sak i de många förändringar
som ingår i detta TV-direktiv, innebär den inget tvång
att upprätta sådana TV-listor. Det är en möjlighet för
EU:s medlemsländer att göra det.
Som framgick av det citat som någon av de tidiga-
re talarna läste upp här från talarstolen hade regering-
en den 25 juni, dvs. när den lämnade ifrån sig propo-
sitionen, inga planer på att omedelbart framställa en
TV-lista. Men vi sade också att vi noga skulle följa
utvecklingen och om det av något skäl visade sig vara
nödvändigt dra i gång arbetet med en sådan.
Det som har hänt och som har fått regeringen att
redan nu ärligt redovisa att vi vill göra en TV-lista är
att vi sedan i somras, helt i enlighet med det som står
i propositionen, noga har följt utvecklingen. Vi har då
funnit att flertalet EU-medlemsländer, men också ett
antal ansökarländer, dvs. sådana som ännu inte är
medlemmar i EU, arbetar med eller redan har beslutat
om TV-listor. Det är alltså det nya som har inträffat.
Vi vill inte hamna i den situationen att ett svenskt
TV-företag gör ett intressant evenemang tillgängligt
för tittarna i ett annat land men att vi inte kan se till
att vi själva får se detta intressanta evenemang. Vi
måste nämligen respektera alla andra länders TV-
listor, men de skulle inte behöva respektera någon
från oss, eftersom vi inte skulle ha någon. Förlorarna
skulle bli TV-tittarna och på lite sikt självfallet idrot-
ten.
Som exempel kan jag nämna ett land som är lätt
att jämföra med, nämligen Danmark. Där har de un-
gefär samma TV-marknad som vi har och en idrotts-
rörelse av ungefär samma slag som vi har. De har
duktiga fotbollsspelare, för att ta ett exempel. De har
redan beslutat om sin TV-lista och har fått den god-
känd av EU. Det är naturligtvis en lista som vi gärna
tittar på för att se hur de har ställt samman den. I
Danmark har det inte varit någon debatt om TV-
listan. Det finns ingen där som har hävdat att idrotten
skulle drabbas av katastrof eller av nedmontering.
Missuppfattningar, förhoppningsvis inte medvetna
sådana, om vad listan innebär har präglat debatten om
TV-listan, när den nu äntligen kom i gång för någon
vecka sedan.
Av Per Unckels inlägg tidigare kunde man tro att
en TV-lista innebär att Sveriges Television och TV 4
skulle ha gratis och garanterad tillgång till de evene-
mang som listas. Vem skall betala? sade Per Unckel.
Han oroade sig samtidigt över att riksdagsmajoriteten
inte skulle ha fattat innebörden av listan. Jag oroar
mig mer över att Per Unckel inte har fattat vad listan
innebär.
För det första innebär lagförslaget inte att de
svenska allmän-TV-företagen skall erbjudas de lista-
de evenemangen utan att betala för dem, utan det
skall ske på skäliga villkor. Med skäligt pris menas
det pris som normalt betalas för liknande evenemang
i TV-sändningar som är tillgängliga utan krav på
särskild betalning, dvs. marknadspriset på marknaden
för s.k. fri television. Det är det första.
Sedan sade Per Unckel någonting om att regering-
en skulle kunna göra TV-listan efter eget tycke. Jag
skulle vilja formulera det på följande sätt. Vi arbetar i
Sverige mycket traditionellt. Vi ber TV-företagen,
som står för ett intresse i den här saken, att komma in
med sina önskningar. Sedan ber vi idrottsrörelsen att
komma med sina önskningar. Efter det sätter vi i gång
en vanlig beredning i Regeringskansliet. Den pågår
fortfarande och är definitivt inte avslutad.
Det kom en direkt fråga här under eftermiddagen
som jag vill svara på. Det finns ingen TV-lista än. Det
har inte beretts någon TV-lista i Regeringskansliet.
Det pågår ett tjänstemannaarbete i Kulturdeparte-
mentet. Frågan har alltså inte hanterats av regeringen
ännu.
Efter att ha tittat på hur tjänstemännen har resone-
rat så här långt, bedömer jag att det inte föreligger så
stora meningsskiljaktigheter om vad som bör stå på
listan. Den fråga som fortfarande diskuteras gäller hur
man skall behandla Sveriges kvalmatcher till VM och
EM i fotboll.
Problemet verkar inte främst vara om dessa mat-
cher har sådan betydelse att de bör vara tillgängliga
för den stora allmänheten utan hur fotbollens övriga
avtal påverkas om Sveriges kvalmatcher på hemma-
plan kommer med på en lista.
Sveriges kvalmatcher utgör ju delar av VM och
EM och bör självfallet vara tillgängliga för den stora
publiken. Jag har förstått att Svenska Fotbollförbun-
det är helt ense med regeringen på den här punkten.
Det målet kan naturligtvis uppnås på olika sätt, an-
tingen genom att kvalmatcherna på hemmaplan förs
upp på en TV-lista eller på något annat sätt. Det är
självfallet något som kommer att finnas med i den
fortsatta beredningen om vi får tillfälle att göra den
TV-lista som så många andra länder har gjort och
som vi kommer att tvingas följa.
Låt mig sedan gå över till själva listan. Den exis-
terar alltså inte. Men på en direkt fråga från Ingvar
Svensson vill jag säga att det är klart att det är en kort
lista det handlar om. Där är ju EU-direktivet mycket
tydligt. Det är hårda restriktioner. Det handlar om
OS, EM och VM. I vårt fall handlar det om tre idrot-
ter, nämligen fotboll, ishockey och friidrott.
När det gäller Ingvar Svenssons andra fråga skall
jag också svara väldigt klart. Detta handlar självfallet
om att den stora publiken, dvs. vanliga medborgare
som inte är så specialintresserade av idrott att de
skaffar sig ett betal-TV-abonnemang, skall ha tillgång
till de stora, breda idrottsevenemangen.
Vi tycker att detta är en mycket viktig fråga för
idrottsrörelsen. Den bästa långsiktiga investering som
man kan göra i idrotten är att se till att den kommer
den breda publiken till godo.
Jag kan alltså ta klart avstånd ifrån att det skulle
handla om något annat, t.ex. att det skulle vara ett
arbetsredskap för att få ned priserna på evenemangen.
Det är EU-parlamentet som tog initiativet till att vi så
småningom har fått denna lista i TV-direktivet. De
talade om risken för att man skulle få extrema pris-
höjningar som ett resultat av att vi har stora mäklar-
firmor som köper upp rättigheter från olika idrottsor-
ganisationer. De befarande att det skulle ge en nega-
tiv utveckling på det här området.
Från vår sida handlar det om att televisionen skall
kunna erbjuda breda idrottsevenemang för den breda
publiken genom en TV-lista som kommer att vara
mycket kortfattad i enlighet med EU-direktivet.
Om man förenklar det lite grann har vi två parter i
det här fallet som jag tycker representerar några slags
särintressen. Den ena är idrottsrörelsen. Den vill sälja
sina rättigheter så dyrt som möjligt. Den andra parten
är TV-företagen som vill köpa rättigheterna till så
låga priser som möjligt.
Jag tycker att den viktiga uppgiften för oss som
har politiska uppdrag är att hävda allmänintresset. Det
handlar om den stora, breda publikens möjligheter att
ta del av de sporthändelser som lockar just den breda
publiken. Det är detta som TV-listan handlar om för
regeringens del.