Fru talman! Vi har ju diskuterat den här frågan om
TV-listning en längre stund här i dag, och jag har tre
frågor till utskottsmajoriteten. För det första: Med
vilken rätt skall staten kunna lägga sig i affärsuppgö-
relser som träffas mellan idrottsrörelsen och olika
TV-kanaler?
För det andra har jag blivit konfunderad under de-
batten i dag, och min fråga till utskottsmajoriteten är:
Vem är det man vill gynna med det här lagförslaget?
För det tredje skulle jag gärna vilja få ett hum om
huruvida utskottsmajoriteten har en uppfattning om
vilka konsekvenser det här lagförslaget får idrottsrö-
relsen som helhet.
Det är kanske så att en del tror att idrotten i Sveri-
ge i huvudsak finansieras med allmänna medel och att
detta i sig skulle ge staten någon form av moralisk
rätt att intervenera. Jag vill då upplysa riksdagens
ledamöter om att den samlade idrottsrörelsen omsät-
ter ca 8 miljarder kronor. Då har jag inte räknat in den
jättestora insats som alla ideellt arbetande gör. Det
här är ju en genuin folkrörelse. Denna insats upp-
skattas uppgå till ungefär 14 miljarder kronor per år.
Statens bidrag är för närvarande 480 miljoner
kronor. Lägger vi då till vad kommuner och landsting
på olika sätt bidrar med så är det ytterligare 1 miljard.
Det blir alltså 6 ½ miljarder kronor som finansieras
på annat sätt. Det är publikintäkter, bingo, lotterier,
sponsring, försäljning av tomflaskor och reklamplat-
ser m.m. Samhällets insats är som jag hoppas att alla
vet främst koncentrerad till barn- och ungdomsverk-
samheten. Elitidrotten har små anslag eller inga an-
slag alls.
Eftersom man nu skall stå här och deklarera vad
man har för bakgrund, så att det framgår om man har
särintresse eller inte, vill jag tala om att jag har en
egen erfarenhet från AIK. Det är en elitklubb med
framför allt fotboll och ishockey på programmet. Jag
var ordförande där under fem år på 80-talet. Klubbens
omsättning var i fjol ungefär 100 miljoner kronor.
Bidrag från stat och kommun uppgick tillsammans till
1 ½ miljon kronor. Dessa pengar var öronmärkta för
barn- och ungdomsverksamheten.
Dessa 1 ½ miljoner kronor skall dels jämföras
med vad ungdomsverksamheten kostar i en klubb av
AIK:s storlek, nämligen 9 miljoner kronor, dels skall
man ställa dem i förhållande till AIK:s samlade utbe-
talningar till stat och kommun i form av löneskatter,
arbetsgivaravgifter, reklamskatt m.m. Dessa uppgick
till 28 miljoner kronor.
Att jag tar upp de här siffrorna är bara för att visa
att vi som sitter här i riksdagen egentligen har väldigt
lite att yvas över när det gäller det totala stödet. Vi
har med andra ord väldigt liten rätt att gå in och börja
peta i de inre förhållandena. Vi har varken en mora-
lisk eller en juridisk rätt gentemot idrottsrörelsen.
Statsidrott bedrevs bakom järnridån. I Sverige är vi
stolta över en idrottsrörelse som är baserad på en
gigantisk folkrörelse med mer än tre miljoner deltaga-
re.
Det är flera här som har varit inne på att de pengar
som de stora publikidrotterna tar in fördelas även till
idrotter som inte har det här publiktycket. Det är
ungdomsverksamhet, som jag alldeles nyss nämnde.
Det är damfotboll, som Fotbollförbundet betalade för
att TV skulle sända när det var VM härom året osv.
I en tidningsintervju säger kulturministern att TV-
listan i första hand skall fungera som ett arbetsred-
skap för att få ned priset för TV-rättigheterna till en
mer rimlig nivå. Vem tjänar på det? Ja, att de två
duopolföretagen Sveriges Television och TV 4 tycker
att det är bra kan man ju förstå. Men sedan när an-
kommer det på riksdagen att fatta beslut om vanliga,
normala affärstransaktioner? Och vem skall avgöra
vad som är skäligt pris? Jo, säger kulturministern i en
intervju i Svenska Dagbladet, det kommer säkert att
bli en rad olika rättsprocesser. Vem, förutom advo-
katerna, kommer att tjäna på den ordningen? Svaret
på frågan om vem man vill gynna är således dels de
två rikstäckande TV-kanalerna, dels advokatkåren.
Fotbollförbundet har, som några här har varit inne
på, räknat ut att det kommer att förlora i storleksord-
ningen 60 miljoner kronor per år. Om detta är riktigt
vet jag inte exakt. Men jag har tillräckligt mycket
insyn för att efter att ha tittat på siffrorna tycka att det
verkar vara en rimlig kalkyl. Det vore då intressant att
jämföra den kalkylen med den som utskottsmajorite-
ten förmodligen har gjort. Den frågade Gunnar Hök-
mark om tidigare, och jag frågar Göran Magnusson:
Hur ser era kalkyler ut? Hur har ni beräknat det här?
I detta land där vi utreder allting och vill fatta
vettiga beslut är det väl någon som har försökt tänka
på vad den förfördelade parten här får avstå? Om vi
skall minska intäkterna från de här evenemangen så
är det ju någon som skall betala för det. Och det
måste ju bli den som äger arrangemanget, dvs. idrot-
ten.
Ett minimikrav är alltså att en ordentlig kon-
sekvensanalys görs innan beslut fattas. Det är inte
gjort. Eftersom det inte är gjort finns det egentligen
bara en sak som riksdagen i dag kan besluta om.
Antingen kan vi som föreslagits återremittera det här
till konstitutionsutskottet för en förnyad prövning och
komma tillbaka eller så kan vi bifalla reservationerna
3 och 4. Eftersom båda de här yrkandena finns lägger
jag inte till något ytterligare.