Herr talman! Om kulturministern orkar med att
höra det må det väl tillåtas mig att säga att argumen-
ten gentemot Kenneth Kvist inte direkt var dödande
till sin karaktär.
Får jag säga så här, bara för att vi skall rekapitule-
ra bakgrunden: Ingen har uppenbarligen hävdat att
idrottsrörelsen inte klarar av det här. Ingen har gjort
det, inte ens nu kulturministern.
Då inställer sig frågan: Vad är problemet? Kul-
turministern säger att inte ens pengarna är problemet.
Det är inte ens detta det handlar om. Då frågar man
sig: Vad i hela friden är det då? Vad är det hon
egentligen är ute efter?
Hon kryddar anrättningen med att säga att det
egentligen dessutom, ovanpå alltihop, är så att alla är
överens. Det blir en kort och fin lista som inte be-
kymrar någon.
Problemet är emellertid att kulturministern nu be-
gär att riksdagen i realiteten skall ge henne och rege-
ringen carte blanche för att skriva en lista, som man
vill, när man vill.
Det faktum att hon i dag möjligen inte har mer än
tre, fyra eller fem arrangemang uppskrivna säger inte
ett dugg om hur många hon har uppskrivna i morgon.
Hon säger själv att det här kommer att gå till så att
först säger idrotten någonting, sedan säger TV nå-
gonting och sedan sätter man sig ned och plockar och
byter och grejar, och till slut kommer det en lista.
Men tänk om TV kommer med tio nya arrange-
mang i morgon? Då kommer väl i så fall detta plock
med en ny lista att ta sin början omedelbart eftersom
regeringen ju med ett enda regeringsbeslut kan ändra
listan.
Det är precis konsekvenserna av detta som vi är
oroliga för, nämligen att ge regeringen en generell
rätt att ingripa i enskilda rättssubjekts rättigheter och
tillgångar. Hur kulturministern än vänder och vrider
på sina argument finns det inget annat logiskt argu-
ment än att hon försöker att begränsa möjligheterna
för idrottsrörelsen att dra ekonomisk nytta av de ar-
rangemang som man erbjuder TV-tittarna.
Till detta säger många av oss ett klart och bestämt
nej.