Fru talman! Det finns två grundläggande skiljelinjer för hur jag och Sven-Olof Sällström ser på invandring. Den första gäller vår grundläggande värderingsstruktur. Jag anser att det är en skyldighet för ett av världens rikaste länder att ta emot människor. Med tanke på oppositionens bild av ett land som faller ihop kanske man skulle tro att vi var i en annan del av världen. Men sanningen är Sverige är ett av världens rikaste och mest välskötta länder. Att vi skulle avstå från att ta ansvar för människor i krig tycker jag inte är rimligt. Vi ska självklart ställa upp när det är konflikter i andra länder och ge en fristad till människor. De kommer inte hit för att de uppskattar klimatet. De kommer hit därför att de inte har någon annanstans att ta vägen. Vi ska välkomna människor i nöd.
Den andra utgångspunkten har mer att göra med hur vi på samhället brett. Vill man leva i ett samhälle som växer eller i ett samhälle som krymper? Vi kan se i den statistik som i dag presenterades från EU-kommissionen vilka länder det är som krymper. Det är Grekland, Spanien, Lettland. Utanför EU är det Ryssland och Japan. Det är länder där befolkningen minskar, där födelsetalen är låga och människor flyttar ut.
Är det bra länder? Är det länder som har varit framgångsrika och som förmår att leverera ett bättre samhälle till sina medborgare? Nej. Sedan finns det samhällen med ökande antal medborgare. Det är Sverige, USA och Storbritannien, samhällen som är attraktiva och som människor vill komma till, som människor vill utbilda sig i, arbeta i, spara i och vara företagare i. Det är länder som växer.
Öppna dynamiska länder drar till sig fler människor. Det är i grund och botten bra. Det är en del kostnader förknippade med att människor kommer hit, det är ingen tvekan om det, särskilt när det kommer många på ett oväntat sätt. Men långsiktigt är fler människor fler skattebetalare som delar våra gemensamma kostnader, fler kunder, fler arbetare och fler företagare som bidrar till vårt samhälle bra. Det är bra att växa och bli fler.