Fru talman! Tack, finansministern, för svaret!
Jag vill ändå hävda att regeringen inte orkar prioritera nödvändiga strukturella reformer, som i förlängningen leder till ökad sysselsättning. Det som bekymrar mig allra mest och som jag tycker är allra mest sorgligt är att vi har en stark högkonjunktur. Den är på många sätt vanlig, men den är ovanlig i bemärkelsen att de långtidsarbetslösa blir allt fler. De lämnas passiva och får vara hemma utan insatser.
Jag minns från förra mandatperioden vilken kritik nuvarande regering, som då var opposition, hade och vilka ord som användes när det handlade om de långtidsarbetslösa. Vad som har hänt nu är att dessa har lämnats vind för våg. De göms och glöms i statistiken. Problemen för dessa personer är akuta.
Vi har en arbetsförmedling som inte mäktar med eller klarar av den uppgift som den har. Arbetsförmedlingen behöver läggas ned och ersättas med något helt nytt. Detta är en majoritet här i riksdagen överens om. En majoritet av svenska folket har inget förtroende för den här myndigheten.
Om man under högkonjunktur inte förmår att ta tag i alla de problem jag nu har nämnt, inklusive de långtidsarbetslösa och att få en myndighet att fungera, hur kommer det då att bli när konjunkturen vänder? Att dra på sig stora utgifter i en högkonjunktur, utgifter som inte har långsiktiga strukturella effekter, kommer att leda till en utgiftskostym som när det vänder är alldeles för stor. Detta kommer att drabba Sverige.
Jag undrar fortfarande: Ska det vara så här i högkonjunktur, att man inte tar tag i de problem som finns? Regeringen förmår inte skapa strukturella reformer som gör att människor inte drabbas så hårt när det väl vänder.