Fru talman! Jag har två frågor. Först skulle jag vilja tala om Arbetsförmedlingen. Sedan kommer jag att tala lite om Reepaluutredningen.
Det är ett väl etablerat faktum att den här regeringen inte riktigt har tagit sig an Sveriges grundläggande strukturella reformbehov. Det var länge sedan vi hade något större tempo i reformarbetet, och det är dåligt. Det här gäller inte minst arbetsmarknaden, vilket vi ser resultatet av i form av en allt djupare tudelning mellan dem som är på insidan och dem som är på utsidan.
En viktig del av detta är den bristande matchningen och att Arbetsförmedlingens arbete inte fungerar. Det är en myndighet som har stora effektivitetsproblem och har svårt att fokusera. Detta är kanske inte så konstigt givet att vi har lastat några av vårt samhälles absolut svåraste problem på en och samma statliga monopolist. Det här måste man göra någonting åt. Det finns goda exempel runt om i världen på hur man kan reformera ett lands arbetsförmedling. Det blir också ett allt större politiskt tryck att göra just detta i Sverige.
Det första Magdalena Anderssons regering gjorde var att dra tillbaka och hejda den utredning som fanns om hur man skulle kunna modernisera Arbetsförmedlingen. Sedan har vi tvingat igång den igen, och den jobbar, men icke desto mindre kan man konstatera att det här har varit en förlorad mandatperiod på en mängd områden, inklusive just reformering av Arbetsförmedlingen.
Den senaste veckan har vi fått förnyade larmrapporter om att näringslivet inte har förtroende för den här myndigheten. Hur reagerar finansministern på detta? De som skapar jobben ser inte Arbetsförmedlingen som en rimlig samarbetspartner utan försöker hitta nya vägar kring den statliga monopolisten för att tillgodose sina kompetensbehov. Är inte detta något som pekar på ett djupt reformbehov som varje ansvarsfull regering borde ta på allvar?