Herr talman! Åter diskuterar vi den ekonomiska politiken mot bakgrund av en besvärlig internationell utveckling. Vi har en återhämtning som är trög i världsekonomin efter den längsta ekonomiska krisen på åtta decennier. Det är alldeles uppenbart att vi har fortsatta nedåtrisker.
I USA ser vi tecken på normalisering. Vi kan se att arbetsmarknaden återhämtar sig, men vi kan inte se att investeringarna och produktiviteten har någon kraft och tar någon fart. I eurozonen är man på väg ur en recession som har varat i två år. Men tillväxten nästa år landar på 1 procent - att jämföra med den svaga återhämning som vi ser i USA och som ändå är betydligt starkare.
I tillväxtländerna växer ekonomierna mer - med runt 5 procent. Men det är lägre än de 6-7 procent som man har uppnått under de senaste åren. I Kina har tillväxten gått ned från 10 procent till 7-8 procent. Till denna långsamma, tröga återhämtning ska vi lägga att vi har tydliga nedåtrisker i världsekonomin. En central risk är finanspolitiken i USA. Vi har under hösten sett hur de politiska partierna har haft stora svårigheter att komma överens. Vi vet att riskerna mycket väl kan återkomma i januari och februari. Om vi vill ha en återhämtning skulle det betyda mycket om vi fick en klarhet om finanspolitiken i USA.
I eurozonen ska man nu genomlysa bankerna. Det finns betydande risker för att det uppstår hål - för att man upptäcker hål i balansräkningarna. Om vi inte har ett klart sätt och ett tydligt instrument för att rekapitalisera dessa banker finns det en risk att vi upprepar de misstag som eurozonen gjorde under 2012 och 2013.
Strukturreformerna i eurozonen dröjer. Inte bara Italien drar benen efter sig, utan även andra länder har stora svårigheter att förbättra sin konkurrenskraft. Vi ser att några av tillväxtländerna - Indien och andra - har stora problem med skuldsättning, underskott, bytesbalansproblem, kostnader som har ökat och genomreglerade ekonomier som inte förmår växa utan att generera inflation. Om vi får en återhämtning i USA kommer vi att få flöden i världsekonomin som kommer att sätta en väldig press på länder som Indien och Indonesien med flera.
I denna besvärliga miljö måste man konstatera att Sverige står starkt. Vi är bättre rustade och bättre förberedda för att klara framtiden och nya utmaningar. Det beror i grund och botten på att vi har hållit ordning i den offentliga ekonomin. Skuldsättningen i Sverige är lägre än den var när krisen började medan den har ökat med över 30 procent i jämförbara länder. Underskotten i Sverige är mindre än i andra länder. Vi kommer snabbare tillbaka till både balans och överskott. Vår långsiktiga uthållighet är bättre. Vårt pensionssystem är stabilare. Vårt sjukvårdssystem är både stabilare och effektivare, och vi har en bättre uthållighet i våra skattebaser.
Vi har gått igenom krisen utan breda nedskärningar i välfärden, utan kraftiga skattehöjningar och utan stora förluster för folkhushållet i termer av minskad konsumtion och fallande investeringar. Denna styrkeposition ska naturligtvis användas. Det är därför vi ska ha starka offentliga finanser.
Sverige har i budget efter budget kunnat lägga fram nya åtgärder för att stötta ekonomin under bevärliga tider. År 2013 var det breda satsningar på infrastruktur, forskning, utbyggnad av utbildningssystemet och sänkt bolagsskatt. I 2014 års budget gör vi breda satsningar för att förbättra hushållens ekonomi och för att stärka landets långsiktiga tillväxtförmåga.
Det handlar om att vi under en kris förstärker hushållens ekonomi. Plånboken är viktig när det gäller att hantera kriser. Det är centralt att det finns kunder i affärerna. Det är centralt för företagen att det finns en efterfrågan. Denna efterfrågan kommer inte från omvärlden i ett läge där vi ser att krisen fortsätter och där vi också ser att det finns stora bekymmer i delar av vår basindustri.
Om vi stärker människors disponibelinkomst innebär det också att vi får en större trygghet för hushållen. Men vi har inte bara stöttat efterfrågan. Vi har också vidtagit åtgärder som förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt och som gör att vi långsiktigt får högre sysselsättning och lägre jämviktsarbetslöshet. De ökar rörligheten, de gör att människor söker fler jobb och de gör att parterna tar större hänsyn till sysselsättningen när de sätter lönerna.
Vi har kunnat sänka skatten också för pensionärer, för alla ska ta del av de välfärdsförbättringar som görs. Vi har sänkt a-kasseavgiften för två miljoner löntagare så att fler kan gå in i a-kassan. Därmed har vi också lagt grunden för en fortsatt förhandling mellan parterna på arbetsmarknaden. Den är central för att öppna arbetsmarknaden så att fler unga människor kan komma över och igenom de höga trösklar och trånga dörrar som vi har i Sverige. Då är det centralt att vi får sänkta arbetsgivaravgifter när man anställer unga utan tidigare yrkeserfarenhet. Det är viktigt att de får handledningsstöd så att det blir ett bra utbildningsinnehåll i dessa jobb.
Det är viktigt att vi ytterligare förstärker nedsättningen av socialavgifter för unga. Ska vi värna jobben, stötta ekonomin och vårda konkurrenskraften är också utbildningsinsatser centrala. Vi tar här ytterligare steg för att förstärka karriärvägarna för lärare. Det är bra och viktigt att vi har välutbildade lärare som också ekonomiskt tjänar på att göra en viktig insats i utbildningssystemet. Vi ökar undervisningstiden i matematik, därför att det är centralt både för konkurrenskraften och för att eleverna ska klara sig från grundskola till gymnasium utan svårigheter. Vi förbättrar stöden till både läxläsning och sommarskola. Långsiktigt ska vi se till att fler barn har möjlighet att få stöd i att läsa läxor och få studieverksamhet under sommaren om de har halkat efter.
Kunskapsuppdraget förstärks också av att vi nu kommer med ett forskningsavdrag och att vi har ett riskkapitalavdrag som kommer att träda i kraft. Det här gör att inte minst små och medelstora företag i de första faserna av tillväxt kan få bättre möjlighet att forska och utveckla.
Huvuddragen i budgeten är tydliga. Vi lägger 25 miljarder för att stötta. Vi tar ansvar genom att tillföra energi men också genom att lägga fram en kurs där vi snabbare kommer tillbaka till balans och överskott än praktiskt taget alla andra länder. Det är en politik som både stöttar efterfrågan och bygger ut ekonomins produktionsförmåga. Det är så man skapar långsiktig tillväxt och förbättrar förutsättningarna för välfärd i Sverige.
Vi har fört en politik som har säkrat Sveriges situation i en svår tid. Det är en politik som fungerar också i uppförsbacke och motvind. Vi kan se att sysselsättningen har ökat med 200 000 sedan 2006. I den senaste månadsstatistiken stiger sysselsättningen med 90 000 personer. Arbetskraften har ökat snabbare i Sverige än i praktiskt taget alla jämförbara länder. De reala disponibla inkomsterna, vad människor har kvar att handla för, har ökat med 20 procent. Det är mer än i något jämförbart land. Långtidsarbetslösheten i Sverige är lägre än i de flesta jämförbara länder. Utanförskapet har pressats tillbaka med 200 000 personer.
Jobben
är
centrala. Jobben är viktiga ekonomiskt för människor, men de är minst lika viktiga därför att de skapar ett sammanhang, en stolthet och en känsla av att man presterar och åstadkommer saker tillsammans. Det är det här som är utgångspunkten när vi lägger fast en politik som gradvis skapar förutsättningar för att föra landet mot full sysselsättning.
Vi har också säkrat välfärden. Det har inte varit breda nedskärningar i trygghetssystemen i Sverige. De offentliga utgifterna ligger på 50 procent av bnp, så som de gjorde 2006. Skatteintäkterna har ökat med i storleksordningen 40 miljarder. Förskolan och skolan har fått 10 miljarder mer, sjukvården har fått 20 miljarder mer och äldreomsorgen har fått 10 miljarder mer, även när vi tar hänsyn till stigande kostnader och demografiska förskjutningar.
Det är alltså fler människor som jobbar i den skattefinansierade välfärden än vad det var när vi tillträdde. Vi är ett av de länder bland OECD-länderna som har högst andel som jobbar med skattefinansierad välfärd.
Vi har också kunnat hålla samman landet i besvärliga tider. De ekonomiska skillnaderna i Sverige är mindre än i de flesta andra länder, och de som lever under tuffa villkor har här större trygghet än vad man har i de flesta jämförbara länder. Andelen med låg materiell standard i Sverige är 1 procent. För EU är snittet 10 procent. Den andelen har halverats sedan 2006. Bland barnfamiljer lever 1 procent med låg materiell standard. Den andelen har mer än halverats sedan 2006. Den har gått från 3 procent till 1 procent. Det här är ingen slump. Det beror på att vi har ökat inkomsterna för de flesta hushållen, att sysselsättningen har ökat, att vi har förbättrat bostadsbidrag, flerbarnstillägg, bostadsstöd, grundnivåer i föräldraförsäkringen och gjort en lång rad andra viktiga insatser.
Herr talman! Nu går vi in i ett valår. Det är ett centralt valår då vi ska välja regering, då vi ska välja inriktning för vårt land och då vi ska lägga fast den politik som ska föras under de kommande åren. Det är ingen tvekan om att alternativen är tydliga. Alliansen vill föra en politik som sätter jobb, trygghet och ansvar främst. Den splittrade oppositionen är enig om två saker: att skatterna ska höjas och att utgifterna ska ökas.
Låt oss börja med utgifterna. Det är a-kassan och det är traditionell Amspolitik, men det kanske mest frapperande är att varje spärr i sjukförsäkringen och förtidspensionssystemet ska tas bort. Ersättningar ska höjas, tak ska höjas och kontroller ska minskas i antal, och allt detta ska ske till en kostnad på 1,3 miljarder. Jag tror att var och en inser att om man förstärker en trend mot stigande sjukfrånvaro och tar bort kontroller kommer detta att tränga undan både välfärd, utbildning och viktiga insatser för jobb. Framför allt kommer det att framtvinga stora skattehöjningar.
Där har vi beskeden, otydliga som de är. Det är 30 miljarder från Socialdemokraterna. När man lägger till Miljöpartiet kanske vi landar på 40 eller 50 miljarder. När man lägger till Vänsterpartiet kanske det blir 60 eller 70 miljarder. Det är en omfattande och bred skattehöjning som kommer att drabba unga människor. Den kommer att slå ut jobb, därför att det blir mer kostsamt att anställa. Den kommer att trycka tillbaka tjänstesektorn genom att man lägger på en restaurangmoms. Man försämrar jobbskatteavdraget. Det ska läggas på breda höjningar av bensinskatten och på andra transporter. Vi ska få tillbaka både förmögenhetsskatt, arvsskatt och fastighetsskatt om Vänsterpartiet får vara med och regera.
Vi vet vad det här betyder för svensk ekonomi. Det blir sämre förutsättningar för jobb, och det kommer att drabba hushållen. De här kostnaderna kommer att föras vidare på hushållen, och prisstegringarna kommer att undergräva köpkraften. Då får hushållen det sämre, och då blir det mindre efterfrågan, vilket påverkar svensk ekonomi. Vi kommer alltså att få sämre tillväxt och sämre förutsättningar för stigande reallöner. Därmed kommer vi också att få problem med sammanhållningen, därför att sambandet är att vi skapar förutsättningar för tillväxt som skapar förutsättningar för jobb som skapar förutsättningar för välfärd. Bryter man det sambandet trycker man undan möjligheterna till att hålla sammanhållningen god i vårt land. Alternativen är: Allians för Sverige som går till val på jobben, tryggheten och ansvaret och en splittrad vänster som vill höja skatterna på allt och alla, vilket kommer att drabba svensk ekonomi med förödande konsekvenser.
(Applåder)