Fru talman! Genom distriktsveterinärorganisatio-
nen DVO ska Jordbruksverket tillgodose behovet av
sjuk- och hälsovård hos djur inom animalieproduk-
tionen. Distriktsveterinärerna är dessutom skyldiga att
utöva djursjukvård bl.a. där annan veterinärvård inte
kan anvisas.
Det är uppenbart att DVO går utöver ramen för
det statliga uppdraget. DVO ökade under 1998 antalet
debiterade förrättningar med 26 800, samtidigt som
antalet djur inom jordbruket stadigt minskar. Förkla-
ringen är att de statliga distriktsveterinärerna i allt
större omfattning åtar sig uppdrag inom den konkur-
rensutsatta sektorn vård av sällskapsdjur och hästar.
Inkomsterna från denna sektor har sedan 1997 ökat
från 32 till 43 %. Skattesubventioneringen innebär att
de privatpraktiserande veterinärerna inte kan konkur-
rera på samma villkor som de statliga och därför
tappar marknadsandelar.
Övertrampen från DVO är många. Följande ut-
drag ur Kristianstadsbladet den 21 september 1999
kan tjäna som illustration. Man skriver:
Efter många års diskuterande och sökande efter
lokaler har Kristianstads kommun äntligen fått en
distriktsveterinärstation. Vår huvudsakliga uppgift är
att ta hand om lantbrukets animalieproducerande djur
som kor och grisar. Till det kommer hästar och små
sällskapsdjur, säger en av de fyra distriktsveterinärer-
na på stationen. Det talades om att den nya organisa-
tionen skulle bli så dyr för lantbruket att sjuka djur
inte skulle kunna få någon behandling. NN vill avliva
den myten och säger: Till att börja med var taxan
hög, men den justerades. Dessutom är distriktsveteri-
närerna subventionerade av staten. I de nya ända-
målsenliga lokalerna i Öllsjö, granne med Swelab och
Agrolab, finns bl.a. två mottagningsrum för smådjur.
Jordbruksverket har stått för den fasta inredningen.
Stationen står veterinärerna för.
Fru talman! Detta är alltså i Kristianstad, där det
finns minst ett tiotal privatpraktiserande veterinärer
och bl.a. sju stycken smådjurskliniker.
Hur stämmer detta med det statliga uppdraget?
Konkurrensrådet har prövat frågan. I sitt yttrande av
den 24 februari 2000 gör rådet bedömningen att kon-
kurrens på lika villkor mellan privata och statliga
veterinärer inte föreligger. Rådet kritiserar också
sammanblandningen av myndighetsutövning och
affärsverksamhet liksom utformningen av bidraget till
avlägset boende djurägare. Enligt Konkurrensrådet
bör statsmakterna precisera vad de statliga anslagen
ska användas till, varvid utgångspunkten bör vara att
anslagen endast får användas till att täcka merkostna-
derna som uppkommer av det statliga åtagandet och
inte för att täcka sådana kostnader som privata veteri-
närer måste finansiera med kundintäkter.
Statskontoret, som på regeringens uppdrag har
kartlagt och analyserat den verksamhet som statliga
myndigheter och bolag bedriver i konkurrens med
privata företag, lade i april 2000 fram rapporten Sta-
ten som kommersiell aktör. I de fall där det saknas
motiv för statliga aktörer att bedriva kommersiell
konkurrensutsatt verksamhet föreslår Statskontoret att
verksamheten förbjuds. Statskontoret delar Konkur-
rensrådets uppfattning att den bästa lösningen på
rådande konkurrensproblem på det veterinära områ-
det är att avskilja DVO ifrån Jordbruksverket.
En majoritet i utskottet har avslagit min motion,
MJ207, i huvudsak med hänvisning till en arbets-
grupp, den s.k. AVF-gruppen, som tillsattes av Jord-
bruksverket 1999. Den gruppen lämnade en rapport i
oktober 2000. Det visade sig, inte helt oväntat, att
Jordbruksverket och Veterinärförbundet inte hade
kunnat komma överens om vilken servicegrad ägare
av hästar och sällskapsdjur kan begära av DVO och
därmed om vilken omfattning av DVO:s säll-
skapsdjursverksamhet som mot denna bakgrund är
rimlig.
Två centrala frågor, nämligen förhållandet att
DVO:s tjänster i motsats till de privata veterinärernas
är skattesubventionerade samt sammanblandningen
av myndighetsutövning och affärsverksamhet, berörs
över huvud taget inte av AVF-gruppen och ingick
inte heller i dess uppdrag. I dessa frågor krävs det,
precis som Konkurrensrådet och Statskontoret har
påpekat, initiativ från regeringens sida.
Enligt de privatpraktiserande veterinärerna har
AVF-gruppen aldrig haft någon annan uppgift än att
agera bromsklots, att vara jordbruksministerns alibi
för att inga initiativ på det här området tas.
Inge Carlsson sade att den här frågan har varit up-
pe tidigare. Ja, vi moderater och Kristdemokraterna
har drivit frågan om rättvisa konkurrensförhållanden
på det veterinära området i minst tre års tid. Nu tyck-
er Inge Carlsson att vi måste avvakta en tid till. Vi har
väntat i tre år. Då vill jag fråga: Hur många år till är
det rimligt att vi sitter här och avvaktar? Och hur
många privatpraktiserande veterinärer tycker Inge
Carlsson är acceptabelt under väntetiden får slå igen
på grund av att de inte klarar sin verksamhet när de
blir utkonkurrerade med hjälp av sina egna skatte-
pengar?
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 2.