Herr talman! I likhet med Bertil Kjellberg ska jag ta upp några andra frågor i betänkandet än den fråga som har debatterats mest här under ganska lång tid nu. Jag vill börja med frågan om reglerna om makars egendom. Här vill jag som inledning läsa upp lite grann ur en tidningsartikel, en intervju med ett nygift par, som jag fick i min hand häromdagen:
"- Vi är väldigt frikostiga mot varandra. Det som är mitt är Erics och tvärtom. Jag hade med mig mest saker in i boet, bland annat arvegods från min farmor, med det känns inte mer mitt för det, säger Maria.
- Det är självklart att dela allt. Ändå finns det saker som jag tycker är mer Marias, som porslinet hon har samlat genom åren, även om vi båda använder det. För min del skulle det möjligen vara datorn, skrattar Eric.
Det var i augusti förra året som Maria och Eric . lovade att dela allt i lust och nöd. Det tar de fasta på. Att göra någon ägodel till enskild egendom har inte varit aktuellt."
Just så här tror jag det är när man står inför att gifta sig, i dag liksom tidigare. Att gå till advokat, bankjurist eller någon annan sakkunnig och diskutera vad som gäller gör man bara inte. Man frågar inte efter vad som kan vara personlig egendom, giftorättsgods eller enskild egendom. Det är mycket sällan det skrivs äktenskapsförord i samband med äktenskapets ingående.
Vi vet att man numera i många fall dröjer lite med giftermålen. Man fyller både 25 och ibland 30 år innan man gifter sig. Vi vet också att många skiljer sig efter en tid och att detta i sin tur leder till att man gifter om sig. Detta får till följd att makarna oftast har en hel del tillgångar när de gifter sig.
Vi ställer oss då frågan: Är det rimligt att den egendom som man har när man gifter sig ska ingå i en kommande bodelning? Det tycker inte vi i Folkpartiet.
Inte sällan förekommer det att en av makarna erhåller egendom, oftast kanske från sina föräldrar, genom arv eller gåva. Här finns en möjlighet att göra detta till enskild egendom, men det förutsätter skriftligt gåvobrev eller testamente. Detta förekommer inte särskilt ofta.
Den egendom som man erhåller i arv utan testamente med föreskrift om enskild egendom kommer att ingå i en bodelning. Det kan vara helt slumpartat. En situation kan till exempel vara att en av makarna har erhållit ett arv under äktenskapets bestånd medan den andre har sina föräldrar kvar i livet, kanske väl så förmögna som motsvarande det tidigare erhållna arvet - som man alltså måste dela i en bodelning. Det är inte rimligt, enligt vår uppfattning, att man delar arv och gåva från föräldrarna.
Det är dags för oss som lagstiftare att överge den här strikta hälftendelningen och göra undantag för egendom man hade när man gifte sig och för egendom som man erhåller i arv och gåva. Vad vi vill göra är alltså att vända på lagstiftningen så att utgångspunkten är att det ska vara enskild egendom, men man ska naturligtvis ha rätt att göra det till giftorättsgods om man så vill.
Om vi gjorde på det viset kom vi också i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller i Norge och vad som har föreslagits av en grupp jurister som på uppdrag av Nordiska rådet har arbetat med familjerättsliga frågor.
Tyvärr är det nämligen så att familjerättslagstiftningen i de nordiska länderna har gått åt väldigt olika håll under de senaste 20-30 åren. Detta leder till en hel del problem. Jag tror att de flesta medborgare i de nordiska länderna fortfarande utgår från att familjerätten är densamma.
När Öresundsbron öppnades och vi upptäckte att det flyttade folk från Köpenhamn till Malmö och vice versa uppstod ganska snabbt en diskussion om var man skulle betala skatt. Någon diskussion om vilka regler som gäller vid en skilsmässa eller ett dödsfall har jag över huvud taget inte hört, men jag skulle gärna vilja att detta kom upp på bordet. Beträffande familjerätten är det nämligen reglerna i landet där man är bosatt som gäller. Det innebär att ett svenskt par som flyttar över från Malmö till Köpenhamn efter en viss tid kommer att bli beroende av den danska lagstiftningen. Det här tror jag inte att folk känner till.
Det finns en uppgift om att 250 000 personer i dag bor i ett annat nordiskt land än det där man är medborgare. Det gör att detta är en mycket angelägen fråga att lyfta upp på bordet. Vi vill att man fortsätter arbetet med att genomföra en nordisk lagharmonisering på familjerättens område.
En annan sak som jag avslutningsvis vill lyfta fram är särkullbarnens rätt till sin laglott. Det gäller speciellt i den situation som har inträffat ett flertal gånger, nämligen att boet i huvudsak består av bostaden - en bostadsrätt eller en villafastighet. Särkullbarnens rätt att få ut sin laglott kan mycket väl medföra att den efterlevande inte kan bo kvar utan blir tvungen att avyttra sin bostad för att kunna betala ut laglotten till särkullbarnet.
Jag tycker att detta är en angelägen fråga som man måste titta över. Jag tycker inte att det är någon självklarhet att man ska ändra på reglerna så att särkullbarnen ska stå tillbaka, för vi måste också bevaka särkullbarnets rätt att verkligen få ut sitt arv efter den avlidne. Det behövs alltså en ordentlig utredning för att se vilka lösningar som ska kunna finnas på det området.
Herr talman! Jag står givetvis bakom samtliga reservationer som vi har från Folkpartiets sida i det här betänkandet. Men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nr 9.