Herr talman! Jag håller med Ann-Kristine Johans-
son om att ändringen i lagstiftningen gör att det blir
bättre för försöksdjuren, och det sade jag också i mitt
anförande. Det är egentligen inte det som vi bekymrar
oss så mycket över just nu, utan vi är bekymrade över
de djurförsöksetiska nämndernas funktion och männi-
skorna som jobbar där. Det är ju hur de upplever den
här förändringen som kanske är det viktigaste. Den
kommer snabbt på dem, som någon sade, och egentli-
gen ville de inte ha det så här.
Men vi hamnade ju litet grand i en tvångssituation
i utskottet, eftersom tiden var knapp. Med de föränd-
ringar som gjordes blev vi ändå överens, och vi har ju
ett gemensamt ansvar. Men min fråga är egentligen
varför regeringen tog så lång tid på sig innan man
kom med förslaget, så att vi fick så kort tid på oss tills
det skulle träda i kraft. Det hade ju varit rimligt att vi
hade haft litet tid på oss. Då skulle vi kanske kunnat
finna en form som hade varit bättre.
Den andra frågan gäller stallmåtten. Med risk för
att bli tjatig tar jag upp frågan igen. Det är den stora
oro som finns över den olika behandling som sker ute
i kommuner som har gjort att vi har aktualiserat frå-
gan. Därför är ett auktoritativt uttalande från riksda-
gen ganska viktigt för att ge ett klart besked om hur vi
ser på frågan. Min fråga är: Hur tänker Ann-Kristine
Johansson och socialdemokraterna se till att leva upp
till detta, med det vaga uttalande som majoriteten vill
göra?