Herr talman! Som det har sagts föreslår regering-
en i den föreliggande propositionen en reglering av
sådana omskärelser av pojkar som inte är medicinskt
betingad. I botten finns naturligtvis diskussionen om
omskärelse som företeelse.
Det här är ett område där principer och värdering-
ar ställs mot varandra. Känslor väcks, och det är lätt
att ta till överord och fälla onyanserade påståenden.
Jag omfattar den medicinska etiken men också religi-
onsfriheten och respekten för andra människors tro,
även om jag inte riktigt förstår den.
Jag tycker att det är rätt och riktigt att ta religiöst
och etiskt betingade hänsyn, likaväl som det är viktigt
att ta hänsyn till den enskilda individen som riskerar
att utsättas för smärta och komplikationer på grund av
ett ingrepp som inte är betingat av medicinska skäl
utan sker på frisk vävnad. Det är en grannlaga uppgift
att finna en acceptabel balans i vårt förhållningssätt.
Omskärelse av pojkar är något som har förekom-
mit i olika kulturer i flera tusen år av olika skäl såväl
religiösa som kulturella. I Sverige har det aldrig varit
en del av vare sig kultur eller religion, men visst har
man känt till företeelsen, om inte annat så från Bi-
beln. Omfattningen har varit liten och så att säga
exklusiv, vilket har medfört att det inte har funnits
något starkare allmänt engagemang i frågan.
Fram till helt nyligen har det ansetts självklart att
föräldrarna har haft en total beslutsrätt över barnen,
och deras beslut har inte kunnat ifrågasättas.
Någon reglering av verksamhet som pågått så
länge i världen och som har berört oss så lite har inte
ansetts nödvändig. Till detta kommer att man har haft
mycket oklara uppfattningar om barns förmåga att
känna smärta. Inte förrän under de senaste åren har
forskningen kunnat påvisa att även mycket små barn
förvisso kan känna smärta och att smärtan sätter out-
plånliga spår.
Samtidigt har de senaste årens befolkningsföränd-
ringar medfört att ingreppet har blivit mycket vanli-
gare, och man har kunnat konstatera att det är långt
ifrån komplikationsfritt. Barnets rättigheter har upp-
märksammats alltmer och den spänning som finns
mellan dessa aspekter och rätten till sin religion och
rätten att få växa upp i sin kulturkrets har gjort att
frågan om omskärelse har lyfts fram i ljuset. Det har
blivit uppenbart att någon form av reglering av verk-
samheten måste ske för att tillvarata barnets rätt att
slippa onödig smärta och tvingas på ett ingrepp som
inte kan göras ogjort, samtidigt som rätten till religi-
onsfrihet inte träds för när. Det är, som jag tidigare
sade, en mycket vansklig uppgift.
Det är medicinskt grundläggande att opåkallade
ingrepp i frisk vävnad som inte medför någon hälso-
vinst för personen inte ska göras. Man tillfogar då
smärta utan anledning. Risk för komplikationer finns
alltid, även med dödlig utgång. Möjligheten att senare
i livet ångra sig finns inte. Jag har själv av de skälen
haft mycket stora problem med att acceptera omskä-
relse av pojkar som inte är stora nog att välja själva.
Men mot det står att det finns uppgifter om hälso-
vinster, även om de i dag starkt ifrågasätts. Risken för
s.k. köksbordskirurgi utan minsta garantier för kvali-
tet och smärtlindring är uppenbar. Vikten av religiös
och kulturull identitet kan inte nog uppskattas liksom
nödvändigheten av att respektera andras åsikter, även
om jag inte delar dem.
Samtidigt måste man fråga sig: Är det föräldrar-
nas rätt till religionsfrihet som nu värnas i stället för
barnets rätt?
Det finns alltså skäl att välkomna en reglering
samtidigt som vi måste inse att vi i dag inte kan säga
om den ens med riksdagens kompletteringar och
skärpningar fått en lämplig utformning. Tillvaratar
den verkligen barnens intressen? Vad mer finns att
vänta i diskussionen om eventuella hälsovinster?
Säkras smärtlindring och upplevs respekten för reli-
giösa och kulturella traditioner som acceptabel?
Med tanke på svårigheterna att konstruera en bra
reglering inom ett område där så mycket spänningar
finns ville vi moderater att lagen skulle tidsbegränsas.
Då skulle en omfattande diskussion som underlag för
ett nytt ställningstagande bli nödvändig. Nu blev
resultatet av utskottets arbete att riksdagen föreslås ge
regeringen till känna att en omfattande utvärdering
ska ske inom fyra år för att utröna om förändringar i
regleringen måste göras, och det kan jag acceptera.
Under denna tid förutsätter jag att en betydligt
livligare debatt kommer att föras ute i samhället där
frågan om hur barnkonventionens krav att alla lag-
stiftningsåtgärder ska vidtas för att skydda barn mot
alla former av psykiskt eller fysiskt våld, skada eller
övergrepp ska vägas mot samma konventions inled-
ning där det framhålls att vederbörlig hänsyn ska tas
till vikten av varje folks traditioner och kulturella
värden. Sannolikt sker också rätt stora och snabba
åsiktsförändringar som berör synen på barn och synen
på vad som är verkligt viktigt ur religiös och kulturell
synpunkt inom de berörda grupperna. Uppföljningen
av riksdagens beslut är alltså mycket viktig.
Med tanke på att riksdagen också har fattat beslut
om prioriteringsriktlinjer i vården är det också viktigt
att man här följer upp även hur dessa efterlevs. Det är
ju inte fråga om ett ingrepp som kan hänföras till
hälso- och sjukvård, utan det är i högsta grad en an-
gelägenhet utanför det som andra skattebetalare kan
finna det rimligt att finansiera. Utan tvivel medför
också det ökade antalet samt att kraven på att smärt-
lindring skärps, vilket jag återkommer till, att re-
sursåtgången blir rätt stor. Det finns alltså många skäl
till att noga följa utvecklingen under de närmaste
åren.
Herr talman! Även om regeringens förslag att
rättsligt reglera sådan omskärelse som det nu är fråga
om var välkommet har utskottet ansett det vara nöd-
vändigt att skärpa förslaget på ett par områden. Vi
menar att det finns några punkter där precisering och
en mer skärpt lagstiftning behövs.
Det gäller till att börja med informationen som
måste vara mycket tydlig till båda parter så att man
verkligen har informerat om beslutet. Det gäller även
det som händer i framtiden, vilket ska ingå i den
information som ska ges. Det är också väldigt viktigt
att göra klart att så fort ett barns vilja på något sätt
kan anas måste denna respekteras.
Det gäller också, och inte minst, att smärtlindring
ska ske. Här lämnas inte någon mån för att glida på
detta och acceptera otillräcklig sådan med motivering
att barnen nog inte känner så mycket, att det går så
fort osv. Ingreppet är smärtsamt. Smärtlindring ska
ske för alla barn, och den ska, för att bl.a. minska
risken för komplikationer och för att den ska under
tillsyn, ske av hälso- och sjukvårdspersonal med
kompetens för detta, och det gäller även för den
minsta barnen.
Under sådana förhållanden har vi funnit det för-
svarligt att en särskild omskärare med speciell och
dokumenterbar kunskap kan utföra själva ingreppet
på de mycket små barnen då ingreppet är minst, då
läkningen är bäst och då risken för komplikationer är
minst. För de allra minsta barnen är risken minst, och
därför är detta ett i dag försvarligt ställningstagande.
Herr talman! Jag tror att vi har lyckats skapa en så
pass väl avvägd reglering inom ett mycket känsligt
område som det i dag är möjligt att åstadkomma.
Mycket väsentliga principer står här delvis mot var-
andra, och ingen är självklart rätt, ingen lösning är
den odisputabelt korrekta. Här krävs att vi erkänner
att det finns, inte bara rätt och fel utan ibland är inget
alldeles rätt eller helt fel.
Jag hoppas på en djupgående debatt i samhället
präglad av tolerans, lyhördhet och respekt för pro-
blemen framöver och att många deltar i den debatten,
så att vi om fyra år har ett underlag för ett ännu bättre
beslut.
Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkan-
det.