Fru talman! Kommunsektorns andel av ekonomin
utgör nära 30%, något som internationellt sett är
unikt. Kommuner och landsting disponerar för närva-
rande netto ca 425 miljarder kronor, varav
ca 380 miljarder kronor är skattemedel. Enligt de
uppgifter som jag har inhämtat via riksdagens utred-
ningstjänst går 20 % av dessa pengar till vård, 16 %
till skola, 23 % till omsorg och 41 % till allt övrigt.
Landstingssektorns skatteintäkter minskar enligt
Riksrevisionsverket med 2,3 miljarder kronor 1998
och med 2,5 miljarder kronor 1999. Detta beror på
den höga arbetslösheten, dvs. på ett minskande antal
skattebetalare. Samtidigt säger regeringen att den
skall "rädda vården" genom ett tillskott på 4 miljarder
kronor från staten till kommuner och landsting.
Då måste man fråga sig om en sektor som i dag
förfogar över 400 miljarder kronor står och faller med
ett tillskott som motsvarar 1 % av denna summa, dvs.
4 miljarder.
Det avgörande är ju att öka kommunernas och
landstingens inkomster genom att minska arbetslöshe-
ten. Vi måste få fler arbetsgivare och därmed fler
människor i arbete som kan betala skatt. Det är bristen
på skattebetalare som skall åtgärdas. Om man med en
sådan politik kan få 100 000 nya jobb - dvs. nya
skattebetalare - inom den privata sektorn ökar, enligt
SCB:s statistik, kommun- och landstingssektorns
inkomster med 20 miljarder kronor.
En politik som stimulerar företagande kan ge ett
rejält tillskott med pengar till vård, omsorg och skola
- de områden som måste prioriteras främst inom den
offentliga verksamheten. Det är mot den bakgrunden,
fru talman, som man skall bedöma våra förslag till
skattesänkningar, vilka främst riktas till små- och
medelinkomsttagare. Dels minskar vi löntagarnas
bidragsberoende, dels minskar vi arbetsgivarnas ar-
betskraftskostnader. Då blir det fler i arbete, lägre
kostnader för arbetslösheten och ökade skatteintäkter.
Vi finansierar våra skattesänkningar med motsva-
rande neddragningar av bidragen, dvs. vi minskar
rundgången i ekonomin. Socialdemokraterna antyder
att skattesänkningarna skulle äventyra vård, omsorg
och skola. Det är inte sant. Vi moderater har faktiskt
samma budgetförslag som regeringen när det gäller
statens anslag till vård, skola och omsorg. Dessutom
har vi 400 miljoner kronor mer för 1998 än regering-
en eftersom vi avlastar kommunerna för assistans-
kostnader.
Vi har föreslagit en långtgående växling från sub-
ventioner och bidrag till omfattande skattesänkningar
för alla, främst för låg- och medelinkomsttagare.
Samtidigt värnar vi de människor som är i störst be-
hov av gemensamma insatser och som har små eller
inga möjligheter att påverka sin egen situation. Vi slår
också fast att det allmänna skall tillföras resurser för
att på ett tillfredsställande sätt kunna genomföra de
uppgifter som måste vara gemensamma.
Vi förordar en ny tandvårdspolitik med etable-
ringsfrihet och avskaffande av anslutningskontroller
och prisreglering inom tandvården. Vi vill införa en
ny läkemedelsförsäkring och genomföra rationalise-
ringar inom läkemedelsförsörjningen. Dessa förslag
innebär besparingar på 4,4 miljarder kronor.
Handikapporganisationernas rekreationsanlägg-
ningar bör få oförändrat stöd med 15 miljoner kronor
även för år 1998. Vidare anser vi att assistansrefor-
men bör återställas till sin ursprungliga utformning,
vilket innebär att rätten till assistans vid vistelse i
barnomsorg, skola och dagcenter bör återinföras.
Schabloniseringen av assistansersättningen bör av-
skaffas, och finansieringsansvaret för de 20 första
assistanstimmarna per vecka skall återgå till staten.
Vi vill införa ett särskilt bostadsstöd till personer
med funktionshinder för att underlätta för dem att bo
kvar i handikappanpassade bostäder. Kostnaden har
vi beräknat till 100 miljoner kronor.
De psykiskt funktionshindrade bör enligt lagen om
stöd och service för vissa funktionshindrade ingå i
personkretsen. I avvaktan på detta anser vi att ett
särskilt stimulansbidrag bör utgå till kommunerna för
att dessa mer aktivt än i dag skall arbeta med denna
glömda grupp funktionshindrade. Vi anslår
300 miljoner kronor för detta ändamål. Mina kolleger
i utskottet Liselotte Wågö och Leif Carlson kommer
senare under denna debatt i sina respektive inlägg att
närmare redovisa våra alternativ.
Fru talman! Den kommunala sektorns omfattning
understryker betydelsen av att pengarna används väl.
Det blir då avgörande att den positiva produktivitets-
utveckling som ägde rum under första hälften av
1990-talet återkommer. Den socialdemokratiska poli-
tiken har i stället inneburit att det framgångsrika
kommunala förnyelsearbetet från denna period har
avstannat. Varje procents förbättring ger ett betydan-
de utrymme för att minska trycket på skattebetalarna.
En avreglering och en ökad konkurrensutsättning
måste därför genomföras.
Kommunsektorns storlek gör också att kommuner
och landsting i mycket hög grad är beroende av till-
växten i den totala ekonomin. Om sysselsättningen
utvecklas positivt förbättras den kommunala skatteba-
sen. Den svaga sysselsättningen de senaste åren har
slagit hårt mot kommunernas skatteunderlag. Den
nuvarande stagnationspolitiken måste ersättas med en
politik som ökar tillväxten och antalet nya arbetstill-
fällen. Därmed minskar också trycket på kommuner-
nas och landstingens budgetar och samtidigt skapas
helt andra och bättre arbetsförutsättningar för kom-
munsektorn.
När nu landstingen och kommunerna i vårt land
förfogar över mer än 400 miljarder borde man väl
kunna klara vården, omsorgen och skolan inom denna
totalram, eller hur? Men vi noterar att 41 %, dvs.
drygt 150 miljarder, används till annat än vård, om-
sorg och skola.
Socialdemokraterna, som värnar stora och mäktiga
landsting och kommuner, saknar politisk kraft och
förmåga att prioritera vård, omsorg och skola framför
landstingens och kommunernas övriga verksamheter.
Den politiken leder till ständigt högre skatter, hög
arbetslöshet och sämre kvalitet i vården, omsorgen
och skolan.
Vi moderater förordar en annan inriktning av po-
litiken. Vi vill skapa förutsättningar för ett ekono-
miskt, kulturellt och socialt växande Sverige. Genom
en större enskild sektor och ett starkare civilt samhälle
kan både företag och människor växa. Massarbetslös-
heten kan steg för steg pressas tillbaka samtidigt som
den sociala tryggheten också i andra bemärkelser kan
öka genom att hushållen får en större ekonomisk
självständighet. För att Sverige skall få fler företag
och fler jobb behövs en politik som stimulerar före-
tagsamhet. Särskilt de mindre företagen behöver ny
livskraft och möjlighet att utvecklas och växa. Först
då kommer de nya riktiga jobben. Arbete åt alla ger
välfärd åt alla.