Herr talman! Jag tycker inte att man prioriterar de
allra svagaste. Jag har i dag förut talat om en mycket
svag grupp, nämligen asylsökande och sådana som får
vänta länge på våra flyktingförläggningar. De priorite-
ras inte.
Nu tänkte jag tala om de hemlösa. De prioriteras
inte. Jag har tyvärr varit litet tjatig. Med en dåres
envishet har jag varje år skrivit en motion om de
hemlösa. De har delvis själva skulden för att de har
ramlat igenom alla skyddsnät, och delvis har samhäl-
let skulden för det. Det är naturligtvis samhällets plikt
att hjälpa dem. Jag vet att det är en kommunal ange-
lägenhet, men det hindrar inte att staten också måste
ta sitt ansvar för sina medborgare. Ett mål måste alltid
vara att lyfta fram de svagaste. Det måste vara ett mål
för en riksdag, för ett parlament, för en kommun och
för ett landsting.
Nu står det i tidningarna att de har minskat i antal.
Det stod att de var 3 000 sist jag läste ett reportage.
För tio år sedan var de 5 000 i Stockholm. Men vi ser
ju alla att de inte har minskat i antal. De har ökat. Det
har blivit en förändrad bild av dem. Numera är det en
hel del som inte är missbrukare. Det är fler än tidiga-
re. Det är fler kvinnor och fler äldre kvinnor som har
blivit bagladies. Det är dags att riksdagen tar detta på
allvar nu.
Jag skulle vilja skrika högt om alla reportage i
TV, radio och tidningar. Tankarna att vi måste ta itu
med dessa frågor tycks ju inte få fotfäste. Det finns
unga kvinnor som går ut och hjälper dem. Stadsmis-
sionen, Frälsningsarmén och Byrån för bostadslösa
män hjälper dem. Från Bancofonderna får Stadsmis-
sionen 2 % av det som människor sparar där. De får
785 000 kr nu i år från Bancofonderna. Det är inte
försumbart. Även de smulor som faller från den litet
rikares bord kan användas väl i det här fallet.
Thomas Julin lade fram ett förslag till Stadsmis-
sionen om att man skulle kunna köpa kuponger till
härbärgen där. På det viset skulle man inte ge dem
pengar när de ber om natthärbärge. Vi vet ju att alla
de pengarna kanske inte går till natthärbärge. En ku-
pong kanske också går att kursa på gatan, men det blir
kanske någon som använder den till natthärbärge i
alla fall.
Det är mest frivilligorganisationer som hjälper
dem. Men naturligtvis finns också de sociala myndig-
heterna. Här i Stockholm vill man ta ett tag för dem.
Jag tycker att det är väldigt bra. Det är ofta en mycket
komplicerad bild. Det är missbruk. De är utskrivna
från mentalsjukhus. Det är de som har det allra svå-
rast. Den största skada vi gjorde våra mentalsjuka var
att släppa ut dem på gatan utan något annat alternativ.
Det finns också en hel del udda personer.
Det finns också en grupp litet äldre män som de-
finitivt inte är några missbrukare. De har kommit på
kant med samhället på något sätt, och en del vill inte
ens ha socialbidrag. Dessutom har de ingen fast
adress osv. En del sover på nattbussen. En del går
ibland till härbärgena där de kan få duscha, tvätta
kläder och känna sig litet fräscha. De har många
misslyckade kontakter med myndigheter bakom sig.
Jag brukar tala om andlig striptease när man kommer
och skall söka socialbidrag. Man får vika ut sig andli-
gen och berätta allt. Dessa människor har inga ägode-
lar, så de behöver inte göra sig av med dem först, men
det är svårt för dem.
Det är en svår balansgång att avväga mellan om-
händertagande och tron på att människor kan klara sig
själva. Det är en väldigt svår avvägning, och den
måste vi ändå sträva efter att göra. Men då måste vi
naturligtvis ha ett samhälle som hjälper och inte stjäl-
per, och i många fall hjälper vårt samhälle. Men här
är det särskilt besvärligt.
Jag tror att man skulle kunna utnyttja de männi-
skor som har varit i den här situationen. De vet var de
finns, hur de lever, hur de tänker och hur de känner.
Det är naturligtvis individuellt, men trots allt har de
vissa gemensamma nämnare.
Det behövs hjälp till de hemlösa. Det behövs upp-
sökande verksamhet. Jag har tillbringat ganska många
kvällar och nätter under dessa år som jag har suttit i
riksdagen lokalt, regionalt och även här. Det skulle bli
ett härbärge i Falun. Nu har man plötsligt inte råd
med det. Vi skulle bygga om ett f.d. AMI-hus i Bor-
länge, min hemstad, men det fanns inte pengar till det.
Jag kan förstå att det är svårt, men någon form av
härbärge måste vi kunna hänvisa dem till. Ingen
människa går att motivera för vård om man inte har en
säng att sova i och inte har åtminstone frukost och en
möjlighet att tvätta sina kläder.
Vi kommer aldrig att kunna rehabilitera alla. Men
människor har ett människovärde även om de inte
förmår hålla sig nyktra. Vi måste erbjuda dessa män-
niskor det allra minsta, åtminstone en säng. Det är
svårt för dem på härbärgena att på vintern kanske
avvisa lika många som de har plats för. Man får helt
enkelt avvisa människor eftersom man inte har någon
möjlighet att ta emot dem. Det finns alltså ett stort
behov när det gäller de hemlösa.
Jag vädjar till riksdagen, och då förstås speciellt
till er i socialutskottet, att återigen ta upp frågan till
behandling. Ni måste försöka få en lösning på sådant
som kan vila på riksdagen. Sedan får man naturligtvis
också arbeta både regionalt och kommunalt för detta.