Herr talman! Mål för utgiftsområdet står det som
överskrift. Det kristdemokratiska målet för det här
utgiftsområdet är att alla skall kunna känna trygghet -
trygghet som innebär att om man drabbas av ohälsa
skall man få den vård och behandling man behöver.
Jag tänkte ägna mina minuter åt att försöka ge några
synpunkter på varför det är så viktigt med vård.
Vi människor är olika och har olika önskemål för
ett gott liv. Somliga vill satsa på resor eller hästsport,
medan andra prioriterar äkta mattor och frimärken.
Det är nästintill omöjligt för omgivningen att bedöma
vad som ger livskvalitet.
En sak är vi dock rörande överens om: Hälsan
spelar en avgörande roll. Visst finns det många män-
niskor som trots svår sjukdom eller handikapp lever
ett gott liv. Men det har oftast varit en smärtsam pro-
cess att genomgå för att acceptera det och sedan göra
det bästa av sin situation.
När hälsan sviktar känner man sig rädd och utsatt
och kan ofta inte njuta av livets glädjeämnen. När
man dras med svåra smärtor kan man inte tillgodogö-
ra sig vare sig en jorden-runt-resa eller en fjällsemes-
ter. Vid sjukdom ändras prioriteringarna och pers-
pektiven. Då finns absolut inget viktigare än att till-
friskna. Ändå får inte alla adekvat vård i rätt tid.
Herr talman! Utbildningsnivån inom svensk sjuk-
vård är internationellt sett hög. Den tekniska och
medicinska utvecklingen har gått framåt snabbt och i
dag kan man bota många sjukdomar som tidigare var
obotliga. Trots detta dör människor i väntan på be-
handling. Detta är helt oacceptabelt. Människor vän-
tar inte i en operationskö på grund av brist på vare sig
teknisk utrustning eller mänsklig kompetens, ej heller
brist på operationssalar, utan på grund av brist på
ekonomiska resurser.
Varför får då inte sjukvården tillräckliga resurser
för vård och omsorg? Ja det är en stor och viktig
fråga. Enligt hälso- och sjukvårdslagen har alla rätt
till god vård och omsorg. Att ge alla god vård är dju-
past sett en etisk fråga, en fråga om synen på männi-
skovärdet. Om vi går till oss själva så är det nästintill
omöjligt att tänka sig att vi själva eller våra närmaste
inte skulle få god vård. Det är omöjligt att tänka sig
att någon närstående skulle dö i onödan.
Med den insikten borde det vara självklart att alla
har samma rätt att få bot och behandling. Den gyllene
regeln är här väl tillämpbar. Allt vad ni vill att andra
skall göra för er, det skall ni göra för dem. Ingen
människa har mer än ett liv. Ingen människa kan få
tillbaka sitt liv. Ingen människa kan ersättas med
någon annan. Varje människa är unik. Att värna livet
är därför en huvudfråga. Materiella ting kan oftast
ersättas, men inte livet.
Herr talman! I välfärdsambitionerna finns en upp-
enbar risk att det svenska samhället i alltför hög grad
blir materialistiskt. Att ha god livskvalitet är för
många det samma som att ha en hög materiell stan-
dard. Inget kan vara mer felaktigt än detta. Alltför
många jagar prylar och på grund av det hinner man
kanske inte med att leva. Man hinner inte att ha ge-
menskap med närstående och vänner. Det resulterar
också i att ångesten blir ännu större när någon drabbas
och kanske oväntat dör, när man känner att man har
gått miste om tid tillsammans.
Att varje människa är unik och har ett lika värde
beror inte på vad man gör eller vad man kan, utan
värdet finns de facto i att man är människa. Av och
till hör man i debatten att exempelvis de äldre skall ha
en god vård därför att de har byggt upp vårt välfärds-
samhälle. Detta är visserligen sant, men det är inte det
som djupast berättigar dem till god vård och omsorg,
utan det är att de är människor. Hur skulle det annars
gå för alla som inte har bidragit till välfärden vare sig
genom en personlig insats eller med ekonomiska
medel? De kanske har varit handikappade i hela sitt
liv. Det är oerhört angeläget, herr talman, att ständigt
påpeka detta så att inte elitsamhället får grogrund.
Alla människor har ett absolut, unikt och lika värde.
Alla människor har rätt till en god och välanpassad
vård och omsorg när man behöver den.
Under senare år har det blivit allt vanligare att det
är efterfrågan som skall styra vården. Självklart skall
människors val i möjligaste mån respekteras, men det
är viktigt att inte likställa begreppen behov och efter-
frågan. Den som har de största behoven orkar eller
kan oftast inte efterfråga dem. Därför måste det vara
den enskildes behov som styr vårdinsatsen ytterst.
När materiella saker går sönder vill vi fortast möj-
ligt laga dem. Det finns också insikt om att reparatio-
nen skall gå så snabbt som möjligt och få av oss ac-
cepterar långa väntetider exempelvis på bilverksta-
den. Men resonemanget är stundtals ett annat bland
sjukvårdspolitiker. En del betecknar t.o.m. vårdköer
som något naturligt, och man kan med rätta fråga sig
vem det är naturligt för. Åtminstone inte för den sjuke
och vårdbehövande!
Jag skulle utifrån ett männsikoperspektiv vilja på-
stå att allt annat materiellt kan vänta till förmån för
människan och hennes livsvillkor. Vi måste prioritera
samhällets resurser efter människors viktigaste behov
och inte i första hand efter de materiella. Jag hävdar
självfallet inte att de materiella frågorna är oviktiga,
men jag vet att de ickemateriella är ännu viktigare.
Ofta är också de ickemateriella värdena en förutsätt-
ning för att de materiella skall bli värdefulla.
Vi människor hamnar lätt i tron att vår livsväg all-
tid skall vara kantad av sol och framgång. Det vackra,
det fina och det friska skall alltid vara hos oss. Vi
planerar materiellt gott på många sätt och ägnar stor
kraft åt att bygga upp en materiell trygghet.
Nästan alla av oss tecknar försäkringar för att ha
en materiell trygghet om något skulle hända. Men hur
är det med tryggheten om man drabbas av sjukdom?
Ja, många är i dag oroade för utvecklingen. I Sverige
har vi sedan länge haft ett system med en allmän sjuk-
försäkring där avgifterna tas ut via skattsedeln, dvs.
de betalas solidariskt efter bärkraft. Detta system är
bra, men det måste fungera, eftersom det inte finns
några egentliga alternativ. Det är därför en huvudfrå-
ga för framtiden att se till att vården prioriteras för att
alla skall få del av en trygg vård och omsorg när man
drabbas av sjukdom och ålderssvaghet.
Därför, herr talman, har vi kristdemokrater avsatt
mer pengar än regeringen och Centerpartiet i årets
budget för vård och omsorg. Vi anser att alla signaler
som vi har fått under bara de senaste veckorna har
bekräftat att det måste ges mer resurser till detta.
Självklart skall kommuner och landsting på alla sätt
försöka att se till att man har en så rationell verksam-
het som över huvud taget är möjlig, men i den del av
vården som gäller omvårdnaden finns det inte särskilt
mycket att rationalisera på. En äldre människa som
behöver omvårdnad måste få tid, tid och åter tid.
Jag vill avslutningsvis hänvisa till mitt särskilda
yttrande vid detta betänkande, där jag har tagit upp
hur vi ser på sjukförsäkringen. Vi vill i denna gärna se
en gemensam försäkring för tandvården. Vi återkom-
mer till de handikappades situation, där vi inte accep-
terar någon försämring. Vi vill förstärka det förebyg-
gande arbetet inom alkohol- och narkotikaområdet,
vilket Thomas Julin har talat mycket väl för. Det
gäller en jätteviktig grupp av människor som lätt blir
bortglömd.
Vi kristdemokrater tycker vidare inte att det är nå-
got självändamål att Apoteksbolaget skall vara statligt
ägt. Också till det kommer vi dock tillbaka, herr tal-
man.