Herr talman! Lika värde - lika rätt är väl ett bra
tema när man skall diskutera handikappolitik. Jag vill
börja med det temat.
"Vi bor i ett land där vi ofta talar om att alla
människor har lika värde. Vi bor i ett land där vi lika
ofta talar om att välfärd och trygghet, att demokrati
och inflytande skall gälla för alla.
Eftersom vi bor i detta land där välfärd och demo-
krati råder, så talar vi ofta om de svaga och de utsatta
som står utanför - de som välfärden ännu inte hunnit
ikapp, de gamla, de handikappade, de långvarigt sju-
ka, flyktingarna.
Vi ifrågasätter ingen människas värde eller rätt till
ett gott liv. Vi ifrågasätter inte öppet. Vi bejakar i
ord."
Herr talman! Gör vi det i handling? De här orden
är inte mina egna. De är citerade ur en debattskrift
från Statens medicinsk-etiska råd.
Vi bejakar varje människas lika värde i ord. Men
gör vi det i handling?
När det gäller handikappolitiken måste jag, dess
värre, konstatera att den breda politiska enigheten om
att människor som har ett funktionshinder skall garan-
teras trygghet och välfärd även i tider av ekonomisk
kris är bruten, något som vi moderater bara kan be-
klaga.
De besparingar som olika s-regeringar genomfört
både före 1991 och efter 1994 har slagit hårdast och
utan urskiljning mot de allra svagaste i samhället.
Att få balans i vårt lands ekonomi är på sikt det
enda sättet att skapa förutsättningar för en välfärd
värd namnet. Det är också ledstjärnan i det moderata
arbetet. Trots ett ekonomiskt allvarligt läge har vi
moderater avvisat budgetförslaget, som försämrar de
funktionshindrades situation.
En av de första åtgärderna som Socialdemokrater-
na vidtog efter maktskiftet var att tillsätta en utred-
ning, vars uppgift var att presentera förslag för att
minska kostnaderna för personlig assistans. När för-
slagen presenterades möttes de av så stora protester
att Socialdemokraterna inte våga fullfölja utredning-
ens förslag i dess helhet. Vi moderater avvisade för-
slaget. De försämringar som man, trots högljudda
protester, valde att gå fram med drevs igenom med
hjälp av Centerpartiet och Vänstern.
I tilläggsbudgeten 1997 övervältrades finansie-
ringsansvaret för de första 20 timmarna assistanser-
sättning på kommunerna utan att dessa kompensera-
des till mer än två tredjedelar.
I samma tilläggsbudget föreslogs att stimulansbi-
dragen till rehabilitering av funktionshindrade, ut-
veckling av hjälpmedel och tolkutbildning för döva
och dövblinda helt plötsligt, mitt under verksamhets-
året, skulle minskas med nästan hälften, eller med
300 miljoner kronor.
Herr talman! Försämringarna har varit många un-
der årens lopp. Det är ledsamt att behöva konstatera
detta. Handikappade som bor i egen lägenhet kommer
i fortsättningen inte att få särskilt ekonomiskt stöd.
Ersättningen har schabloniserats. Man har inte rätt till
personlig assistans vid vistelse i skola och dagcenter.
Handikappombudsmannen får inte behålla sitt an-
slagssparande på 4 miljoner kronor. Anhörigas rätt till
avlösning vid vård av handikappat barn har urholkats
genom ändringar i socialtjänstlagen. Ja, listan skulle
alltså kunna göras ännu längre. Frågan återkommer:
Gör vi det i handling?
Herr talman! Vi skall ha klart för oss att den som
lever med ett handikapp lever i ett beroendeförhållan-
de som är starkare än för oss utan handikapp. Ju stör-
re beroende, desto större betydelse har det att man
kan göra något av egen vilja.
Vad innebär då ett gott och värdigt liv? Jo, det in-
nebär bl.a. att man kan göra något av sin dag, att man
själv får påverka. Rätten till ett gott liv innebär rätten
att få bestämma över den egna vardagen, rätten till ett
eget boende, rätten till den praktiska dagliga hjälp
man behöver, rätten till en fungerande sjukvård osv.
Det är just därför, herr talman, som lagar som LSS
och LASS på det här området var så viktiga när de
den 1 januari 1994 trädde i kraft. Det var en moderat-
ledd regering som inledde reformarbetet i den rikt-
ningen. Jag kan försäkra att vi aldrig haft för avsikt att
försämra den här reformen. I stället har vi hela tiden
velat utveckla den, men här har vi inte varit överens.
Detta kan jag bara beklaga.
Vi moderater har avvisat samtliga förslag till för-
sämringar som den socialdemokratiska regeringen
lagt fram och drivit igenom när det gäller reformen
från 1994.
Vi har försvarat de funktionshindrades situation,
även i tider med en mycket ansträngd ekonomi. I
praktisk handling har vi faktiskt visat att vi menar
allvar när vi säger att människor som behöver det
offentligas stöd alltid skall garanteras detta. Det här
står i klar kontrast till Socialdemokraternas fagra tal
när det gäller funktionshindrade och den bistra verk-
lighet som alltfler handikappade upplever just på
grund av alla försämringar som genomförts under de
senaste tre åren.
Jag vill fråga Hans Karlsson: Gör ni det i hand-
ling? Anser ni att det fagra talet om alla människors
lika värde genom den nu förda politiken omsätts i
handling? Var finns rättvisan och solidariteten, Hans
Karlsson? Var finns delaktigheten? Skall man åter-
igen behöva "stå med mössan i näven"?
Vi moderater kan inte acceptera att de personer
som mest behöver samhällets stöd alltid skall ta de
största ansvaret i dåliga tider och då statens finanser
måste saneras. Vi menar att det är de människor som
haft turen och förmånen att inte drabbas av ett funk-
tionshinder, för det är verkligen en förmån att inte
drabbas av något sådant, som i stället skall ta ett stör-
re personligt ansvar. Det kan vi ju faktiskt göra, herr
talman!
Vi anser att stödet till funktionshindrade skall vara
mångsidigt och att det skall anpassas till den enskildes
särskilda förutsättningar.
Jag hade hoppats att vi skulle ha kommit långt
bort från den tid då den funktionshindrade fick ta
emot det som erbjöds, den tid då andra tyckte och
bestämde vad som var bäst - ett omyndigförklarande
och ett i grunden förfärligt synsätt. Att komma bort
från detta var grunden i 1994 års handikappreform.
Tanken var också att reformen skulle vara stabil
och långsiktig. Man skulle kunna lita på att man från
riksdagens sida inte gick in och ändrade i själva förut-
sättningarna.
Vi får inte glömma bort att många funktionshind-
rade i och med reformen vågade ta steget, vågade leva
ett alldeles vanligt liv. Man vågade t.o.m. skaffa barn.
I det här perspektivet - att reformen för många har
inneburit ändrade förutsättningar - är det viktigt med
en långsiktighet, så att själva grundförutsättningen
inte rubbas. Man måste kunna lita på reformen! Soci-
aldemokraterna lovar runt men håller tunt.
I valrörelsen 1994 skrämde socialdemokraterna de
människor som var i störst behov av samhällets stöd
med moderaterna. Moderaterna var fienden. Med en
fortsatt moderatledd regering skulle det bara bli säm-
re. Andelen människor som skulle fara riktigt illa,
dvs. att inte få det stöd man behövde, skulle växa
lavinartat. Människor skulle behöva gå från hus och
hem. Soppkökens antal skulle öka. Andelen uteliggare
skulle öka. Moderaterna skulle öka klassklyftorna i
samhället - elände, elände. Det var det falska budska-
pet.
Under den här socialdemokratiska regeringsperio-
den är det många som blivit varse vad som händer i
ekonomiskt svåra tider när det inte finns en genom-
tänkt politik, när det inte finns någon respekt för för
många människors viktiga reformer. Och man kom-
mer naturligtvis att upprepa det falska budskapet i
1998 års valrörelse. Men tro dem inte!
Herr talman! De senaste åren har situationen för
de psykiskt funktionshindrade uppmärksammats allt-
mer. Det är uppenbart att de förändringar som har
skett genom bl.a. den s.k. psykädel inte har fungerat
tillfredsställande. Det är allvarligt, och åtgärder måste
därför vidtas. Den här gruppen finns med bland de
hemlösa som Ragnhild Pohanka nyss talade om i
talarstolen. Vi anser att även de psykiskt funktions-
hindrade skall omfattas av personkretsen enligt lagen
om stöd och service till vissa funktionshindrade. Det
innebär ökade utgifter på sikt, men det är viktigt att vi
i större utsträckning uppmärksammar den här grup-
pen. Vi anser också att man skall få rätt till personlig
assistans. Det tar tid. Därför har vi anslagit 300 miljo-
ner till kommunerna för att vidta åtgärder i avvaktan
på att även den här gruppen kommer att ingå i per-
sonkretsen.
Herr talman! Moderaternas politik bygger på varje
människas lika rätt. Denna grundläggande inställning
kombinerad med det konstitutionella skyddet för alla
medborgare i vårt land borde vara tillräckligt för att
garantera att ingen diskrimineras på grund av kön,
ursprung, funktionshinder eller något liknande. Men
samtidigt måste vi konstatera att funktionshindrade
fortfarande möts av fördomar. Fördomarna kan ta
många uttryck. När utvecklingsstörda och psykiskt
funktionshindrade skall flytta in i ett villaområde kan
namnlistor förekomma med uppmaning till grannarna
att motsätta sig detta.
Det finns alltså grupper som har ett lägre männi-
skovärde beroende på ett medfött handikapp eller en
förvärvad sjukdom. Detta är oacceptabelt. Låt oss
därför gemensamt arbeta för att ändra på detta, och låt
oss också arbeta för breda politiska lösningar som tar
sikte på att rikta våra gemensamma resurser till dem
som behöver samhällets stöd. Det handlar i grunden
om politisk vilja. Det är viktigt att nu hitta vägar, att
se till att politikens intresse inte stannar vid retoriken.
Det behövs förbättringar, inte försämringar inom
handikappområdet.
Låt oss gå från ord till handling. Då först kan vi
svara ja på frågan om vi gör det i handling.