Fru talman! Det finns en teoretisk samsyn mellan
alla partier om handikappolitiken. Den kan uttryckas
ungefär så här: Alla människor med funktionshinder
skall ingå i samhällsgemenskapen med samma rättig-
heter och möjligheter som människor som inte är
funktionshindrade. Det är bra att det finns en stor
enighet i teorin, men när vi kommer till hur det här
skall omsättas i praktiken och vad det krävs för resur-
ser och rättighetslagstiftning börjar enigheten tyvärr
krackelera.
Det är inte så att vi i Vänsterpartiet tror att rege-
ringen och Centerpartiet inte har insikt om vad som
behövs, men resurserna för att leva upp till målet med
handikappolitiken verkar variera med det ekonomiska
läget. I lägen med ekonomiska svårigheter genomförs
åtstramningar, dvs. man ställer funktionshindrade
utanför samhällsgemenskapen. Man säger: Vi har inte
råd att ge er samma rättigheter som de utan funk-
tionshinder helt självklart har. Ett tydligt exempel är
införandet av schablonersättningen i assistanssyste-
met.
Vi menar att det här är ett helt oacceptabelt syn-
sätt. Även i tider med ekonomiska svårigheter måste
samhället kunna garantera dessa rättigheter. Det
handlar om politisk vilja och prioritering. Det är en av
anledningarna till att vi i Vänsterpartiet när det nu ser
ut som det gör vill införa en rad rättighetslagar. Då
handlar det om många saker som måste fångas upp,
bl.a. om tillgänglighet i samhället, om telefonservice,
om samhällsinformation, om IT-utveckling, om sko-
lans utformning, om kommunernas ansvar. Funk-
tionshindrades rätt att bestämma över sitt liv får aldrig
reduceras till en konjunkturfråga.
Jag vill här lyfta fram några frågor ur Vänsterpar-
tiets motion.
Det första handlar om människor med psykiska
funktionshinder som i dag lämnas utan hjälp när sta-
tens stöd till kommunernas psykiatriarbete trappas
ned alltför snabbt. Resultatet ser vi, som Ragnhild
Pohanka tidigare redogjorde för, på gator och torg,
där rotlösa och ibland hemlösa människor driver
omkring i stället för att få det stöd de behöver. Vi
menar att det här krävs mer resurser. Det krävs också
att utvidgningen av personkretsen när det gäller rätten
till personlig assistans får ett genomslag i praktiken
för den här gruppen.
Det andra handlar om stödet till rekreationsan-
läggningar. Där har utskottet delvis tillgodosett kravet
i Vänsterpartiets motion. Vi ville avsätta 6 miljoner -
det blev 4. Det är bra att det blev något, men det hade
krävts mer. Och det får inte bli en engångsinsats.
Rekreationsanläggningarna fyller ett mycket viktigt
behov.
Det tredje handlar om bidragen till handikapp- och
pensionärsorganisationerna, där bidragen inte har
höjts sedan budgetåret 1992/93. Det innebär reellt
minskade resurser år efter år. Vi menar att stödet
borde räknas upp med 6 miljoner kronor och att utbe-
talningen av bidrag bör ske kvartalsvis i förskott som
tidigare.
Det fjärde är bilstödet, som faktiskt urholkats i
och med att man inte kan få bidrag till servostyrning,
automatväxel, klimatanläggning m.m. Det räknas väl
antagligen som normalstandard, men det gör att bilen
blir mycket dyrare i inköp. Ytterst få normalinkomst-
tagare klarar av att köpa sådana, väl grundutrustade
bilar utan bidrag, och möjligheten att förflytta sig är
för många funktionshindrade helt kopplad till en an-
passad bil, där dessutom servostyrning och automat-
växel är nödvändigt. Men den rätten verkar inte läng-
re styras av den enskildes behov och efterfrågan utan
verkar handla om ifall man har råd eller inte. Var det
så det var tänkt?
Det femte gäller assistansersättningen och rätten
till personlig assistans, något som för många funk-
tionshindrade är helt avgörande för att de skall kunna
leva ett värdigt liv. Det finns nu en schablonersättning
på 164 kr i timmen. Visserligen kan man om det finns
särskilda skäl få upp till 184 kr i timmen, men det
täcker inte kostnaderna för dem som behöver många
timmar under obekväm arbetstid. En gravt funktions-
hindrad som behöver hjälp dygnet runt skall t.ex.
betala obekvämhetsersättning för sin assistans 62 %
av tiden. Hur skall han eller hon klara sig?
Systemet verkar utgå från tanken att alla skall vara
lagom - ha ett lagom behov av assistanstimmar på
obekväm tid. Men så ser ju inte verkligheten ut. Där
varierar det. Vi kan inte se hur schablonen skall kunna
täcka kostnaderna för dem som har behov av assistans
på kvällar och helger. Vi menar att schabloniseringen
måste avskaffas. I stället borde ett nytt och tydligt
regelsystem införas, i enlighet med vad Intressegrup-
pen för assistansberättigade föreslagit.
Vi anser också att förslaget om överföring av de
20 första assistanstimmarna till kommunerna skall
avvisas. Det kommer att bli ett nytt och administrativt
klumpigt system. Det kommer att försvåra för den
enskilde att bestämma hur den personliga assistansen
skall organiseras. Dessutom har man inte finansierat
överföringen fullt ut - det saknas 400 miljoner. Då
säger man att dem skall man ta från de allmänna bi-
drag som man ger kommunerna för vård, omsorg och
skola.
Vi menar att assistansersättningen måste finansie-
ras fullt ut och naturligtvis långsiktigt och att det
måste motsvara de faktiska behoven. Sker inte det här
är det de funktionshindrade som får betala i form av
minskad assistanshjälp, och så urholkas reformen. Är
det tanken med underfinansieringen?
Det sjätte som jag vill lyfta fram är rätten till
hjälpmedel, där ansvaret i dag ibland ligger på lands-
tinget, ibland på kommunerna och ibland på staten.
Det innebär att enskilda funktionshindrade ibland
faller mellan stolarna och att det uppstår dispyter och
regeltolkningar mellan olika huvudmän om vem som
har ansvar för vad. Vi menar att man skall lägga det
här ansvaret på en huvudman och att funktionshindra-
de skall garanteras rätten till hjälpmedel genom en
strikt och tydlig rättighetslag.
Det sjunde jag vill lyfta fram är rätten att förflytta
sig. Vi menar att tillgängligheten inom trafikområdet
förutsätter att hela kedjan fungerar från dörr till dörr.
Det innebär dels att kollektivtrafiken måste göras
tillgänglig, dels att färdtjänsten behöver byggas ut.
Det innebär att en satsning på att anpassa kollektiv-
trafiken inte kan finansieras genom att ta medel från
färdtjänsten för här krävs nämligen både-och.
Det är i det här sammanhanget viktigt att påpeka
att förordningen från 1980 om anpassning av kollek-
tivtrafik visar sig helt verkningslös eftersom den in-
nehåller så många om, men så få ovillkorade bör eller
skall.
Det åttonde jag vill lyfta fram är tillgängligheten
till hela samhället. Här finns oändligt mycket kvar att
göra. Den lagstiftning vi har är helt uddlös och tillåter
undantag och dispenser. Det gäller allt från handi-
kapptoaletter och rullstolsramper till busstidtabeller i
blindskrift. Vi menar att kommunerna skall åläggas att
genomföra inventeringar och upprätta åtgärdsplaner
när det gäller publika lokaler på allmän plats. Det
skall vara genomfört före år 2005, liksom en del av
åtgärderna. Det finns ingen anledning att skjuta det
här på framtiden i avvaktan på tvingande lagar.
Det nionde jag vill lyfta fram är behovet av en ge-
nerell bred övergripande diskrimineringslagstiftning.
Vi har under många år lagt fram upprepade motioner i
ämnet. Vi har gjort det utifrån insikten att om vi skall
skapa någon kraft bakom orden om alla människors
lika värde och jämlikhet så krävs det en heltäckande
lagstiftning. Då handlar det om tillgänglighet, om
rätten till arbetslivet, om rätten till samhället.
Nu senast möttes vi av rubriker om att ett rull-
stolsbundet par nekades tillträde till flera restauranger
när de skulle ut och roa sig på grund av utrymmes-
brist. De satt ju i rullstol. De tog plats. Det är ett av
många exempel på diskrimineringen av funktions-
hindrade.
Slutligen vill jag säga att rätten till ett jämlikt liv
också inkluderar rätten till arbete. På det området har
regeringen med hjälp av moderaterna väsentligt för-
sämrat de funktionshindrades möjligheter under sena-
re år. Det handlar om sänkta nivåer i lönebidragssys-
temet, om minskade bidrag till Samhall. I stället har
förtidspensioneringen bland unga funktionshindrade
ökat. Detta är skamligt.
Fru talman! Om jag kunde skulle jag naturligtvis
yrka bifall till vår motion. Men ramarna är satta och
eftersom våra förslag är fullt ut finansierade är de
avvisade. Men jag står naturligtvis helt bakom vårt
särskilda yttrande i betänkandet.