Fru talman! Kulturdebatten i riksdagen, som bru-
kar hållas vid första advent eller vid tredje advent, är
alltid angenäm, av det skälet att det då blir lite hög-
tidligt - det blir t.o.m. kulturinslag från talarstolen -
men framför allt därför att vi i många fall är väldigt
ense.
När man ser på de olika partiernas förslag och
ställningstaganden finner man visst nyansskillnader.
Man kan göra olika betoningar av olika delar. Det kan
finnas synpunkter att man bör räkna upp eller räkna
ned något anslag med en halv miljon, men framför
allt tycks det finnas en grundhållning, en bred enighet
om att kultur faktiskt är något som är alldeles för
viktigt för att det ska vara förbehållet bara några
människor, bara vissa sociala skikt eller t.ex. bara
människor som bor i Stockholmsregionen eller i de
större städerna. Där finns en samsyn.
Det här syns också tydligt i det som har sagts så
här långt om klass, kön och etnicitet, och det åter-
kommer också i regeringens propositioner liksom i i
stort sett samtliga regleringsbrev till alla de statligt
finansierade institutionerna. Det syns också när det
gäller barn och ungdomar.
Som en följd av denna samsyn finns det också -
vanligtvis, vill jag tillägga - en grundläggande in-
ställning att vi måste ha en kraftfullt offentligt finan-
sierad kultur. Det finns dock ett parti som skiljer ut
sig, och det är Moderata samlingspartiet. Jag skulle
aldrig drömma om att försöka beskriva Lennart Fri-
dén som en ond människa, definitivt inte, men jag
kan konstatera att moderaterna återigen föreslår en
mycket kraftig neddragning av kulturbudgeten. Det
handlar om 303 miljoner kronor. Man kan tycka att
det är lite pengar. På kulturområdet är det en kolossal
summa, som skulle få enorma effekter. Man kan
faktiskt tala om kulturslakt.
Vanligtvis brukar de moderata förslagen möta
väldigt hårda ord, trots den högtidliga stämningen
kring advent, från de kolleger som moderaterna har
på den borgerliga sidan. Centerpartiet brukar vara
oerhört kraftfullt i sina inlägg. Lennart Kollmats
gjorde ett utmärkt inlägg från Folkpartiets sida i förra
årets debatt, där han kritiserade moderaterna mycket
hårt, liksom även Inger Davidson.
Men nu går vi inom kort in i ett valår, och då hör
man väldigt lite av den här kritiken från de andra
borgerliga partierna. Man förhåller sig väldigt passiv
till de neddragningar som moderaterna föreslår, och
man har väldigt lite att säga om den grundsyn som
naturligtvis också avspeglar sig i budgetsiffrorna.
Det här är naturligtvis inte konstigt, eftersom de
borgerliga partierna vill regera tillsammans. Det är
också det som gör det nödvändigt för oss andra att
återigen ta upp denna fråga. Man kan inte känna sig
lugn när det gäller kulturens resurser när man tittar på
hur det ser ut på de ställen där borgerliga partier sam-
regerar. Då måste man ju faktiskt se på vad detta
samregerande har inneburit i Stockholms kommun.
Där är det ju Kristdemokraterna, Moderaterna och
Folkpartiet som praktiserar det borgerliga samarbete
som de borgerliga partierna i riksdagen, här komp-
letterade med Centern, vill överföra till riket i stort.
Det visar sig då att det inte är de förslag som kommer
från de mindre partierna som får genomslag i politi-
ken, utan det är de moderata minisiffrorna och de
moderata neddragningarna. Det är en moderatpolitik
som bidrar till elitisering och segregation och till en
väldigt svag kulturpolitik.
Låt mig som exempel ta Inger Davidsons lovtal
här till de allmänna samlingslokalerna, som jag verk-
ligen kan instämma i och som jag också utgår från att
det ansvariga statsrådet Britta Lejon helt och hållet
instämmer i. Men hur agerar kristdemokraterna själva
när de har makten i dessa frågor? Låt oss titta på hur
Inger Davidsons kristdemokratiska kollega Alf T.
Samuelsson, borgarråd i Stockholm, har klarat sin
uppgift sedan 1998. Den påse som används för stöd
till samlingslokaler har sedan 1998 fått 60 % mindre
att fördela, och det har fått oroande resultat: 50 %
färre kulturlokaler och 40 % mindre i stöd till de
återstående allmänna samlingslokalerna.
Det finns också fler exempel. Det är tyvärr inte så
att kristdemokraterna nu inför valåret egentligen har
ändrat uppfattning. När man ser på den kostnadsök-
ning som Alf T. Samuelsson har att hantera och det
påslag han påstår sig göra, finner man att det handlar
om budgetteknik på hög nivå som innebär att man
klarar att inte göra ytterligare neddragningar på det
här området under valåret.
Det finns ytterligare exempel på hur det borgerli-
ga samarbetet riskerar att slå sönder en ambitiös kul-
turpolitik. Birgitta Sellén säger också: När vi borgare
tar över regeringsmakten. Sedan talar hon varmt om
Riksteatern och vad den innebär. Där vill ju modera-
terna som sagt göra en väldigt kraftig bantning, som
vi har fått utredd i detalj här av Lennart Fridén. Det
handlar om en bra bit över 100 miljoner kronor. Vad
blir det kvar av Riksteatern, och tror verkligen Cen-
tern att man skulle kunna förhindra en kraftig slakt
på Riksteatern i ett samarbete med de tre andra bor-
gerliga partierna? Jag tror inte det.
Vill man vara snäll kan man säga att de borgerliga
alternativen sannerligen inte hänger ihop. Det menar
jag att den socialdemokratiska statliga kulturpolitiken
har gjort under hela denna period, visserligen med
starkt stöd från flera andra partier och rätt ofta också
från de borgerliga partierna utom Moderata samlings-
partiet. Det blir bra kulturpolitik om vi socialdemo-
krater får vara den samlande kraften.
Resurserna har varje år ökat ordentligt realt sett
inom kulturbudgeten sedan vi fick makten igen 1994.
Det fanns en del som trodde att de hade ökat lite mer
när det var valår. Nej, men däremot kan man säga att
de har ökat ännu kraftigare under de tre senaste åren,
då vi naturligtvis har haft en ekomisk situation som
har gjort det lättare för oss att ge ännu större påslag.
Men det intressanta med kulturområdet under låg-
konjunkturen, under de dåliga åren, har varit att vi har
sagt att kulturen är för viktig för att vi ska satsa på
den bara i goda tider. Vi måste satsa på den långsik-
tigt uthålligt, och det har vi faktiskt bevisat att vi gjort
genom att realt tillföra statens kulturbudget nya resur-
ser.
Detta har varit en väldigt viktig markering, och vi
tror också att resultaten kommer att visa sig vara
väldigt goda.
Vi har dessutom valt att vidga kulturpolitiken till
skolans område. Vi menar att viktiga kulturinstitutio-
ner är förskolan och skolan. Vi har valt att vidga
kulturpolitiken när det gäller låt oss kalla det för
konstarterna, där filmen har blivit en naturlig, given
och självklar del placerad inom kultursektorn, och där
har också arkitektur-, form- och designfrågorna ham-
nat.
Den budget vi nu diskuterar handlar om ett till-
skott på teater-, dans- och musikområdet där refor-
merna omfattar ungefär 60 miljoner kronor. På mu-
sei- och kulturarvsområdet lägger vi 80 nya miljoner
och dessutom i viss mån engångsmedel. På kultur-
miljöområdet handlar det om 62 miljoner plus en-
gångsmedel.
Det är klart att man kan diskutera detta med en-
gångspengarna. Varför är det inte permanenta medel
redan från början? Ja, det är så att på kulturområdet
kan man inte komma med färdiga fyrkanter från bör-
jan. Man prövar, och sedan i nästan samtliga fall är
det så att de livskraftiga verksamheterna blir perma-
nenta medel året därpå eller något år senare. Det är ett
bra sätt att arbeta på, och det har fungerat väldigt väl
under den uppbyggnadsprocess som vi har ägnat oss
åt när det gällt kulturen och den kulturella in-
frastrukturen.
Helt kort vill jag, innan min tid är ute - vilket den
redan är - tillägga att Riksteatern har regeringen icke
föreslagit några besparingar på. Däremot har vi före-
slagit att vi lyfter ut just den finska teatern, som har
legat väldigt bastant i det regleringsbrev som Rikste-
atern har att arbeta efter, där det står att man ska klara
den uppgiften och att man också ska satsa ordentligt
med pengar på den. Det står också i budgetproposi-
tionen att det är den finska teatern som ska bort ifrån
de uppgifter Riksteatern har därför att teatern själv
inte tycker att man riktigt orkar med alla uppdrag -
man har andra, mycket spännande och viktiga upp-
drag - och att det är bättre att lägga det på Kulturrå-
det. Så det handlar om att överföra ett uppdrag och
medel.
Riksteatern är Sveriges näst mest offentligt och
statligt finansierade kulturinstitution, och det kommer
Riksteatern att fortsätta att vara så länge det är en
socialdemokratisk regering. När det inte längre är så
kan jag se framför mig att Birgitta Sellén kommer att
vara rätt ensam i kretsen som talar väl för Riksteatern.