Herr talman! På onsdag i nästa vecka får Jose
Antonio Abreu det alternativa nobelpriset Right Li-
velihood Reward. Han får det för att han har skapat
en nationell musikrörelse i Venezuela. Det började
för länge sedan med en liten åttamannaorkester som
repeterade i ett garage. Fler och fler unga musker
ville vara med. Det blev till sist en jätteorkester. I dag
finns det 100 ungdomsorkestrar med 110 000 med-
lemmar mellan 15 och 23 år och 50 barnorkestrar för
barn mellan 8 och 15 år spridda över hela landet.
Så här säger en av dem som varit med om att byg-
ga upp verksamheten: "Möjligheten att skapa musik
öppnar nya horisonter och hopp för barnen. Många
lever i en vardag där deras sociala liv ibland kan te
sig fullständigt absurt. Instrumenten kan bli de vapen
som barnen får i kampen för att försvara sig själva i
sin vardag." Det kändes som en härlig påminnelse om
den kraft som ligger i utövandet och skapandet av
kultur. På politisk nivå gräver vi så lätt ned oss i bud-
getfrågor och att-satser att vi glömmer bort vad det
hela egentligen handlar om.
Herr talman! Vi kristdemokrater har som de andra
oppositionspartierna samlat alla de punkter där vi
avviker från majoritetens budgetförslag i ett särskilt
yttrande. Några av de frågorna ska jag ta upp nu. Dan
Kihlström och Gunilla Tjernberg kommer att ta upp
ytterligare några frågor senare i debatten. Jag vill
redan nu yrka bifall till reservationerna 28 och 47. Vi
nöjer oss med att rösta om dem.
Först av allt måste jag få glädja mig åt att bok-
momsen nu äntligen kommer att sänkas. Om jag ska
vara ärlig hade jag inte alltför stora förhoppningar om
att det skulle bli av under den här mandatperioden.
För även om beslutet fattas i ett annat departement så
väger naturligtvis kulturministerns ord tungt. Det är
ju faktiskt i första hand en kulturfråga. Till skillnad
från i Finland, där kulturministern stred för frågan
trots motstånd i sitt eget parti, har vår kulturminister
haft en minst sagt avvaktande hållning. Därför kom
beskedet som en positiv överraskning.
Nu avskaffas skatten på sagor, romaner och dik-
ter, och vi kan räkna med att efterfrågan ökar. Vi vet
att priset har stor betydelse, och nu får fler möjlighet
att äga åtminstone sina älsklingsböcker. Det är värt
att fira. Jag är förvånad att regeringen med Marita
Ulvskog i spetsen inte har slagit lika mycket på
trumman nu när momsen sänks på andlig spis som
den gjorde när matmomsen sänktes. Vi som har drivit
kravet under flera år är i alla fall nöjda, även om
valrörelsen blir en fråga fattigare nästa år.
Vi är också nöjda över att Stockholms läns Blå-
sarsymfoniker nu äntligen kan se fram emot ljusare
tider. Orkestern har använts flitigt, inte minst av
riksdagen, men de grundläggande ekonomiska förut-
sättningarna har varit helt oacceptabla, vilket vi har
fortsatt att påpeka år efter år. Den treåriga försöks-
verksamhet med länsmusikverksamhet i Stockholms
län som nu inleds får fyra statliga miljoner till sitt
förfogande, och musikerna kan planera för framtiden
och få ordentlig lön för sitt jobb. Baksidan av medal-
jen är att regeringen tar pengarna från Stockholms
läns landsting genom att låta landstinget bekosta
kompensation för höjda pensionspremier till Konsert-
husstiftelsen, som staten stått för tidigare. För rege-
ringen blir det ett nollsummespel, medan landstinget i
praktiken får bekosta hela försöksverksamheten. Det
är inte särskilt snyggt.
När vi är inne på musikområdet är det också värt
att nämna vilka negativa konsekvenser regeringens
neddragning av fonogramstödet i förra årets budget
har fått. Kulturrådet insåg att det inte gick att minska
stödet med så mycket pengar på en gång utan att det
skulle få allvarliga konsekvenser, inte minst för små
musikbolag med smal utgivning. För att lösa det
problemet gjorde man neddragningen tvärs över hela
anslaget, där också STIM, Svenska tonsättares inter-
nationella musikbyrå, ingår. Det ledde till att STIM i
ett slag förlorade 650 000 kr av den miljon som det
hade fått året innan för att förbättra konstnärernas
villkor.
När ska regeringen inse att det är nödvändigt att
först göra konsekvensanalyser och sedan eventuella
anslagsförändringar? Det går inte att göra tvärtom.
Nu har vi föreslagit att 1 miljon kronor ska läggas
tillbaka till anslaget och att en ordentlig genomlys-
ning av effekterna av det nya stödsystemet och den
minskade medelsramen ska göras genre för genre.
Det senare har vi dessbättre fått gehör för.
På musikområdet vill jag också särskilt stryka un-
der att hela utskottet har uttalat att det finns starka
skäl som talar för att Göteborgsoperan bör få en an-
slagshöjning och att vi kristdemokrater dessutom
anser att Dalhalla festspelsscen i Rättvik bör få per-
manent statligt stöd.
Herr talman! För kultursektorns del är det synd att
det inte är valår lite oftare. Regeringen strör nämligen
välvilligt ut pengar engångsvis, pengar som fördelas
just valåret, till ett antal verksamheter. Inte mindre än
48 av de nya miljonerna till kulturen är ettåriga stöd.
De är nödvändiga, men de skapar ingen trygghet eller
möjlighet till långsiktig planering av verksamheten.
Det är ju sedan fyra år till nästa val.
Över huvud taget är det väldigt svårt att se några
visioner eller långsiktiga planer för hur regeringen
vill påverka kulturpolitiken när man läser budgetpro-
positionerna de senaste åren. Det är en väldig ryckig-
het. Jag ska ge bara ett exempel, som gäller Natur-
historiska riksmuseet.
År 1999 genomfördes en allmän statlig besparing
som för museets del innebar en minskning av anslaget
med 2 miljoner kronor. Året därpå gjordes en tillfällig
besparing om 4 miljoner kronor, som museet nästa år
igen fick tillbaka. Summan av det här är att anslaget
för nästa år ligger 2 miljoner under 1998 års nivå.
Men nu får museet en tillfällig uppräkning igen med
5 miljoner kronor.
Är det någon som hänger med? Nej, frågan är hur
de ansvariga för museet ska göra det. Det är kanske
inte så konstigt att museichefen avgick. Hon ansåg
sig inte längre kunna ta ansvar för de historiskt unika
samlingar som museet innehåller. Det fanns ingen
möjlighet till långsiktighet i planeringen.
Det som gör det hela ännu mer komplicerat när
det gäller Natuhistoriska riksmuseet är de erbarmliga
förhållandena när det gäller magasinering av sam-
lingarna och arbetsförhållandena för personal och
forskare vid museets forskningsavdelning. Det här är
ingen nyhet. Frågan har diskuterats i åratal, och nu
pågår en översyn inom Regeringskansliet. Det finns
ett färdigt förslag till lösning, och det skulle ge en
relevant, säker och långsiktigt hållbar magasinering
av museets ovärderliga samlingar och samtidigt ge
forskarna goda arbetsförhållanden. Men tiden har
bara gått och gått utan att något har hänt.
På den här punkten har hela utskottet enat sig om
ett tillkännagivande, som går ut på att uppdra åt rege-
ringen att under det här riksmötet, alltså senast under
våren, återkomma till riksdagen och redovisa vilka
åtgärder regeringen tänker vidta och hur de ska finan-
sieras. Jag ser fram emot den presentationen. Det är
många som inte vill behöva stå till svars om museet
skulle drabbas av en brand eller vattenskada.
Flera andra museer befinner sig i liknande situa-
tioner. Därför vill jag också framhålla att vi välkom-
nar den mer långsiktiga satsning som regeringen
faktiskt också gör i år på både centrala och regionala
museer. Vi har inte rätt att tära på det kulturarv som
tidigare generationer har byggt upp. Det är i stället
vår absoluta plikt att förvalta och vårda det till kom-
mande generationer.
I förra årets budgetdebatt sade kulturministern att
det inte fanns något som tydde på att de Stockholms-
baserade museerna, som numera ingår i Statens mu-
seer för världskultur, skulle ha missgynnats inom den
nya organisationen. Vi var flera som hade en annan
åsikt. I årets budget finner kulturministern för gott att
öronmärka pengar just till Medelhavsmuseet, Östasi-
atiska museet och Etnografiska museet, en nödvändig
åtgärd som åtminstone kan stilla oron för ekonomin
för de berörda.
En annan fråga som vi har haft uppe flera gånger i
våra debatter är de allmänna samlingslokalerna. Det
är viktigt att det finns mötesplatser där människor
med olika intressen kan träffas och utbyta åsikter eller
syssla med någon verksamhet. Om det är någon fråga
som har utretts så är det den här, och alla utredningar
har kommit till samma slutsats: Samlingslokalerna
behövs av demokratiska och kulturella skäl och för att
bidra till gemenskap mellan människor. Nu ska de
plötsligt utredas igen. Varför, Marita Ulvskog? Är det
så att regeringen inte inser betydelsen fullt ut? Det är
inte långsökt att ställa sig den frågan. Ett par år efter
den senaste utredningen föreslog regeringen nämligen
att stödet skulle avskaffas helt. Utskottet fick rycka ut
för att rädda kvar det. Det lyckades, men nivån sänk-
tes rejält till 15 miljoner kronor. Inte ens nu i valbud-
geten, när så många andra områden fått uppräkningar,
föreslogs någon höjning av stödet till allmänna sam-
lingslokaler. Återigen har nu majoritetspartierna i
utskottet gjort omdisponeringar så att anslaget kunde
höjas med 10 miljoner kronor. Som av en händelse
råkar det vara just den höjning som vi kristdemokra-
ter föreslagit i vårt budgetförslag. Nu ligger vi alltså
på samma nivå som utskottsmajoriteten. Det här glä-
der oss, därför att kön av lokaler som behöver renove-
ras och handikappanpassas är lång. Det gäller också
de icke-statliga kulturlokalerna och trossamfundens
lokaler. Därför har vi kristdemokrater föreslagit en
uppräkning av stödet även till den sortens lokaler,
men det är vi ensamma om.
Hur ser egentligen kulturministern på lokalbeho-
vet? Stockholms kommun satsar över 20 miljoner till
allmänna samlingslokaler. Regeringen föreslog 15
miljoner att fördelas till hela landet, bara som en
jämförelse.
Herr talman! Jag vill också slå ett slag för amatör-
kulturen. Det är via amatörkulturen som de flesta
människor själva är skapande. Det sjuder av liv i
körer, orkestrar, teater- och dansgrupper, målar- och
vävstugor och mycket annat över hela landet. Amatö-
rerna kompletterar de professionella utövarna och
berikar hela kulturlivet. Kulturpolitiken ska självfallet
stödja professionalitet och kulturellt yrkesengage-
mang, men också amatörkultur och ideella insatser
måste få stöd och uppmuntran. Det handlar om att
synliggöra och uppskatta allt det ideella arbete som
läggs ned, men också om att ge resurser. Vi har an-
slagit en miljon kronor till Amatörkulturens cent-
ralorganisation utöver de 800 000 som Amatörteat-
rarnas riksförbund får.
Herr talman! Till sist vill jag fråga kulturministern
vad som händer på sponsringsfronten. Det är en vik-
tig framtidsfråga för kultursektorn. Sponsring kan
självfallet inte och ska inte ersätta den offentliga
satsningen på kulturen, men ansvaret för att bevara
och främja en positiv kulturell utveckling i landet kan
inte enbart vila på stat, kommun och landsting. Det är
ohållbart att vi i Sverige fortsätter att ha en så restrik-
tiv och föråldrad syn på kultursponsring. Det är dags
att hjälpa i stället för att stjälpa den utveckling och
den vilja som finns att stödja det svenska kulturlivet.
I de flesta andra länder finns en positiv grundin-
ställning till kultursponsring. Företag som vill spons-
ra kulturella evenemang eller institutioner uppmunt-
ras, t.ex. genom skattelagstiftningens utformning.
Lagtexter tolkas positivt för att underlätta en utveck-
ling mot ökad kultursponsring. I Sverige går utveck-
lingen snarare i motsatt riktning. I stället för att tolka
den gällande lagtexten positivt utnyttjas den för att
hindra utvecklingen mot mer sponsring. Därför anser
jag att det är dags att tydliggöra lagen på ett sätt som
ökar viljan till sponsring av kulturen i Sverige, och
min fråga är helt enkelt om kulturministern håller
med om det.