Fru talman! Jag ska börja med en liten bekännel-
se. Jag har väntat på denna debatt i 31 år. När jag
kom till Sverige 1970 och började förstå hur det
svenska samhället fungerar var en av mina första
frågor varför kulturen i Sverige har så lite pengar.
Varför är alla, från institutioner till fria grupper, så
fattiga och så osäkra på hur de ska kunna gå vidare
med sitt arbete?
Jag har försökt få svar på denna fråga under 31 år
som frilansande kulturarbetare. Fram till mitt inträde
som ledamot i riksdagen levde jag som fri skribent,
vilket betydde att jag var en mycket fattig skribent.
Jag var fullständigt i händerna på de fast anställda. De
kunde från en dag till en annan bestämma att en kurs
skulle försvinna eller att en TV-krönika skulle läggas
ned. De hade hela makten inte bara över ekonomin.
Vi - de fria som satt utanför - tvingades hela tiden att
börja om.
Därför är jag väldigt glad över att äntligen få
ställa mina frågor. De reduceras till en stor fråga:
Varför har kulturen så lite pengar i Sverige?
Jag har suttit i Operans styrelse under ett stort an-
tal år. Jag sitter i styrelsen för Drottningholmsteatern
och dess museum. Jag stöter på samma fråga överallt.
Pengarna räcker inte till. Kulturbudgeten är ett
slags lapptäcke. Om man lagar på ett håll spricker det
på ett annat.
Visst kan jag ta fram olika bitar av Folkpartiets
budget och tala för dem, men det betyder inte på
något sätt att jag är nöjd.
Nej, vi lade fram ett förslag på vårt landsmöte. Vi
kom överens om att vi ska jobba vidare för att i grund
och botten förstärka kulturens ekonomi. Ja, men ni
kan inte trolla, säger de andra. Nej, det kan vi inte,
säger vi. Men varför har t.ex. AMS tio gånger så
mycket pengar som kultur, religion, medier och id-
rott? För mig är det helt obegripligt.
AMS 60-70 miljarder täcker inte bara ersättning-
en till arbetslösa. AMS är en enorm byråkratiska
apparat som inte producerar någonting alls. Kultur
producerar livsglädje, hopp, förståelse och dialog.
Kultur skapar en mycket bred horisont. Vi dör om vi
stänger in oss i små, praktiska vardagliga sysslor och
inte orkar lyfta blicken och se lite längre bort. Därför
behövs en mycket stor förstärkning av kulturens bud-
get.
Jag ska summera några punkter i våra förslag,
men de är bara tillfälliga. Vi i Folkpartiet jobbar för
att genomföra den stora förändringen genom att hitta
modeller för en bättre finansiering för kulturarbetet.
Vi vill inte att biograffilm för vuxna ska censure-
ras. Därför reducerar vi Biografbyråns budget.
Vi jobbar väldigt mycket för en decentralisering.
Vi vill förstärka ekonomin för Operan, Dramaten,
Göteborgsoperan och Dansens hus. Men vi glömmer
inte de mindre institutionerna, bl.a. inte Drottning-
holmsteatern och dess museum. Vi hoppas att de små
summor som teatern och museet hittills har fått per-
manentas. Pengarna behövs. Den nya hyran för mu-
seet uppgår till ½ miljon per år.
Vi vill öka anslaget till trossamfund och till idrott.
Samlingslokalerna ingår inte i kulturbudgeten av den
enkla anledningen att vi satsar väldigt mycket på
handikappolitiken, på förbättring och handikappan-
passning av alla mötes- och samlingslokaler.
Vi vill att de öppna kanalerna ska få statligt stöd.
Vi vill införa ett anslag som vi kallar för Möte
mellan kulturer just för att stimulera och intensifiera
dialogen mellan de olika kulturer som finns i det här
landet. I detta sammanhang vill jag också påminna
om att landets största minoritet, sverigefinländarna,
behöver mycket bättre ekonomi för sitt riksarkiv.
Men, som sagt, jag känner absolut ingen stolthet
över denna budget och inte heller över kulturutskot-
tets betänkande, och detta av den enkla anledning
som jag redan har talat om, att det är som ett lapp-
täcke som hela tiden spricker i sömmarna.
Nu har Kulturrådet dragit den självklara, naturliga
slutsatsen att man behöver stödja kontinuerlig verk-
samhet inom de fria grupperna. Nu ska ett slags lång-
variga avtal upprättas. Men vad betyder det? Det
betyder att andra fria teatrar går under.
Vi har hört historien om Naturhistoriska riksmu-
seet. Jag minns att det fördes precis samma diskus-
sion för ett antal år sedan när Kungliga biblioteket
hotades därför att samlingarna inte fick plats. Den
enorma skatten av kunskap och minnen som ingår i
Kungliga bibliotekets samlingar hade inte plats nå-
gonstans. Det var en lång, bitter kamp som slutade
väl. Jag hoppas att det blir samma lösning också för
Naturhistoriska riksmuseet.
Men varför måste vi varje gång gå igenom skär-
selden när det gäller att finansiera absolut nödvändiga
delar inom kulturens kärnverksamhet?
Vad behöver kulturen? Kulturen behöver många
och rika finansiärer. Om det finns en enda stor finan-
siär eller om enbart den offentliga sektorn står för
ekonomin blir det ett alldeles för starkt beroende till
denna finansiär. Att vara beroende av pengar betyder
att inte vara fri. Jag tror att det var Göran Persson
som sade ungefär så här: Att vara skuldsatt betyder
att inte vara fri. Det är nästan samma sak för kulturen.
Att hela tiden behöva gå till en eller två starka finan-
siärer - det kan vara kommunen, landstinget eller
staten - och be om lite mera pengar är inte en fri
kultur.
Jag har upplevt det här. Jag var med när mina f.d.
elever från Filminstitutet, Dramatiska institutet och
Danshögskolan var tvungna att gå och be om mera
pengar. Jag har också varit med och försökt att sätta i
gång kulturverksamheter tillsammans med invandrar-
grupper, men misslyckats därför att minoriteternas
kulturer fortfarande misshandlas systematiskt i ett
land som har för lite pengar för kulturen.
För att undvika den pinsamma tiggarsituationen
behöver vi fria, starka, helt självgående fonder. Får
man inte stöd från den ena sidan, kan man få stöd från
en annan sida. Alla människor har inte samma smak.
Alla människor har inte precis samma bild av kvalitet
i kultur. Finns det flera finansiärer finns det mycket
större frihet för kulturen.
Kulturen behöver stöd till kontinuerlig verksam-
het. Jag berättade om tiggarställningen, om upprepade
gånger och om upprepade ansökningar. Det är ingen
grund för en bra kontinuerlig verksamhet. Därför är
jag mycket glad över att teatermänniskorna äntligen
har kommit fram till de fleråriga avtalen. Men å andra
sidan är jag lite rädd för att vi nu kommer att låsa fast
oss till nya kollektivavtal som försöker att stöpa all
verksamhet i en och samma form. Det behövs flera
modeller om vi vill ha mångfald i kulturen.
Det är ungefär vad kulturen behöver. Vi kommer
att jobba inom partiet med en planering för dessa
förändringar. Jag hyser mycket stora förhoppningar
om att vi kommer att finna bra lösningar och att vi
kommer att kunna övertyga väldigt många politiker
om detta.
Innan jag avslutar vill jag säga ett par ord om två
mycket viktiga delar av kulturen.
Förra året diskuterade vi det kommande tillståndet
för public service. Då fick vi löfte om att en parla-
mentarisk utredning skulle tillsättas som skulle på
djupet skulle diskutera de mycket komplicerade frå-
gorna om public service och framtiden. Denna utred-
ning har ännu inte kommit i gång. Jag undrar varför.
Sedan vill jag säga två ord om Forum för levande
historia:
Jag tycker personligen att diskussionen om kom-
munismens brott fortfarande har varit alldeles för
fragmentarisk och för tyst i det här landet. Vi har
ingen rätt att blunda.
Den religiösa intoleransen och ateismens intole-
rans har också diskuterats för lite. Jag tycker, precis
som det står i vår gemensamma reservation om Fo-
rum för levande historia, att det behövs en stark insats
från väldigt många håll i detta sammanhang. Det
civila samhället har i första hand en skyldighet att
arbeta för detta.
Därför yrkar jag bifall till reservationerna 1 och
12.