Fru talman! Jag tycker att det är mycket modigt av Gustav Blix att stå i riksdagens talarstol och göra sig till talesperson och själv avgöra vad som krävs för försoning för dem som drabbades av folkmordet 1915. Jag tycker att det är modigt av Gustav Blix att sätta sig över offren och säga att han själv bäst kan avgöra hur sådant ska läka.
Jag tror inte att det är politiker - vi som har etnisk bakgrund här i Sverige - som kan avgöra den frågan. Det måste någonstans vara offren själva som ska avgöra vad som krävs för att de ska känna att deras trauma kan komma till ett slut och att deras sår ska kunna läka. Den tydliga signal vi entydigt får från armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontier är att de vill ha ett erkännande i Sveriges riksdag.
Det kanske inte skulle förändra så mycket på marken i Turkiet, men det skulle innebära att vi i Sveriges riksdag skulle skicka en tydlig signal till offren och deras efterlevande om att vi ser deras lidande: Vi bekräftar det lidande ni har varit med om, och vi ger er upprättelse.
Gustav Blix talar om respekt. Men det är inte lite förakt han visar mot armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontier när han säger att ett krav på erkännande skulle skapa söndring i Turkiet. Det är ju inte vi i Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet som främst har drivit detta krav. Det har ju varit offren själva. Nu säger Gustav Blix att de krav som nu reses av armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontier är krav som skulle skapa söndring i Turkiet. Det finns inte någon som helst respekt i ett sådant uttalande!
Slutligen skulle jag trots allt vilja ställa en fråga till Gustav Blix. Carl Bildt sade nyligen så här i Sveriges Radio inför sitt besök i Ryssland: Glömmer vi bort historien kommer vi att förlora möjligheten att forma framtiden. Det är kanske bland det klokaste Carl Bildt har sagt. Konkurrensen kanske inte är överväldigande, men trots allt. Varför gäller detta Ryssland? Varför gäller det inte Turkiet?